Efter en veckas spaningar har jakten på främmande undervattensföremål avslutats utan att något fysiskt föremål uppbringats av marinen. Detta förhållande är i sig inte anmärkningsvärt, vattenvolymen där operationen har pågått är avsevärd och även om landets sjöstridskrafter är av god kvalité, om än krympta, så är även motståndarens tekniska resurser avsevärda – annars skulle han inte ha gett sig in på ett så pass vanskligt företag i svenska innerskärgården.
Kränkningar har pågått sedan åtskilliga år tillbaka och under 1970- och 80-talet observerades och jagades vid flera tillfällen främmande ubåtar runt Sveriges kuster. Speciellt två händelser med ubåtar inblandade blev extra uppmärksammade.
I oktober 1981 blev marinen varse, tolv timmar efter grundstötningen, den sovjetiska ubåten U 137 stående på en grynna i Gåsefjärden i närheten av Karlskrona. Fartyget hade med tomma ballasttankar, tända lanternor och i fullt ytläge med en hastighet om 7-8 knop ränt på grund. U 137 är från köl till tornets överkant tretton meter hög och Gåsefjärden som mest nio meter djup, och till saken hör att fjärden är så pass smal att den 76 meter långa ubåten inte kunnat vända, utan att backa minst en gång.
Att ubåten inte hade där att göra behöver knappast påpekas, men frågan kvarstår; varför befann den sig på plats? Två teorier har framförts, spioneri alternativt dåligt sjömanskap, där det senare skulle bero på undermåliga instrument eventuellt kombinerat med fylleri. Med tanke på omständigheterna känns ingen av de två alternativen hundraprocentig, en tredje någorlunda tänkbar anledning saknas därför.
Vid tidigare ubåtskränkningar pekades Sovjetunionen rutinmässigt ut som ansvarig makt utan handfasta bevis, det räckte med själva kränkningen för att den gamle fienden skulle vara skyldig. Men med U 137 på grynnan var tidigare och kommande kränkningar bevisade, vilka som var vänner och vem fienden var skrevs i sten och gäller än i dag av massmedia att döma. Den gången, när U 137 satt på grundet, behövde marinen varken minor eller helikoptrar, ubåten så att säga angav sig själv.
Nästa speciellt uppmärksammade händelse ägde rum rätt precis ett år senare i Hårsfjärden, oktober 1982. Dramat vid Hårsfjärden inleddes fredagen den första, då två värnpliktiga i en transportbåt under cirka en minut iakttog, bara några meter från sin egen farkost, ett periskop som stacks upp tre decimeter över vattenytan. Under veckan gjordes fyra säkra observationer av hela ubåtstorn och periskop samt ett flertal elektroniska registreringar.
Utländska operationer under ytan behöver inte bara vara till för att kartlägga landets bottengeografi och fasta installationer, de kan lika gärna syfta till att testa landets försvarsförmåga samt påverka den allmänna opinionen i önskad riktning. Vid kartläggning är det önskvärt att ens närvaro är okänd, och ubåtar är konstruerade för att hålla sig dolda flera dygn i sträck under ytan. Skulle behov uppstå att syna de övre omgivningarna så har ubåtar i undervattensläge utrustning för att i förväg känna av om det finns båtar, fartyg och helikoptrar i aktuellt område. Periskop sticks därefter upp några få centimeter över ytan i skymning eller mörker under låg eller ingen fart så vita svallvågor inte uppstår, omgivningen filmas snabbt av och därefter tas periskopet ner igen. Även exakta GPS-positioner kan tas emot utan att varken torn eller periskop behöver blottas.
Annat är det vid test av försvarsförmåga och önskad opinionspåverkan. Här gäller det att det utvalda landets försvar, massmedia och befolkning kommer på fötter, vilket också blev resultatet vid Hårsfjärden 1982. Efter tidigare kränkningar och inte minst efter U 137, som dessutom visade sig vara kärnvapenbestyckad, var nationalitetstillhörigheten även fortsättningsvis solklar.
En sak var given – ubåten, eller ubåtarna, som det visade sig vara under händelsens gång vid Hårsfjärden, skulle tvingas upp och det svenska försvaret var på 80-talet betydligt bättre rustat för uppgiften än i dag. Inringningen och jakten på främlingarna drog igång med full kraft, under första veckan anfölls ubåtarna med 45 sjunkbomber och fyra minsprängningar skedde.
Två av minorna briserade oförklarligt, inga magnetiska indikationer hade gjorts som därförinnan skvallrat om ubåtsnärvaro. Ubåtar är robust byggda för att stå emot attacker, det som biter ordentligt är minor under eller detonationer i närheten som allvarligt skadar ubåten, torpedträffar eller batterier av sjunkbomber. Ubåtsnät lades ut och ett par befanns senare sönderklippta.
Carl Bildt, som sedan dryga gosseår varit intresserad av ubåtar och synnerligen av sovjetiska sådana, hade fått vatten på sin kvarn av U 137 året innan. Han var nu eld och lågor och deltog själv i jakten med kikare från sin svärfars skärgårdsö.
Det svenska försvaret kröp allt närmare ett avgörande och för motståndaren blev situationen desto besvärligare. När andra veckan av ubåtsjakten inleddes förbättrades dock läget till det bättre för inkräktarna – endast två sjunkbomber fälldes och två minor sprängdes under veckan innan jakten slutligen avblåstes. Låt oss titta lite närmare på hur det gick till.
Den svenska krigsmakten vid den tiden var organiserad på Kustartilleriet, som hade hand om minlinjer och kustartilleri, samt skärgårdsflottan med olika slags fartyg och sjunkbomber. De två vapenslagen hade separata befäls- och orderlinjer som så småningom gemensamt mynnade ut högt upp i den militära hierarkin.
Den instans som enligt försvarets organisation borde handha ubåtsjakten i Hårsfjärden var östra militärområdet, Milo Ö, med dess chef generallöjtnant Bengt Lehander, men det fungerade inget vidare. Milo Ö kortslöts och information och ordergivning tog istället en genväg mellan örlogsbasen/flottan, och försvarsstaben.
Försvarsstabschef var viceamiral Bror Stefenson och i egenskap av högste officer gav han order om vad som borde göras och vad som inte skulle verkställas. Speciellt förtjust verkar viceamiralen ha varit i eldförbud mot ubåtarna, sådana order gavs den 7, 11 och 12 oktober och skedde på direkt rekommendation till överbefälhavaren av Stefenson. Även den 13:e beslutades om eldförbud, med stor sannolikhet av Stefenson själv.
Att minor ändå sattes in den 7:e efter utbrytning genom ubåtsnät beror på att kustartilleriet vände sig direkt till Milo Ö som i sin tur kontaktade överbefälhavaren, vilken gav klartecken allt medan Stefenson var på väg till örlogsbasen i helikopter och därmed oförmögen att hävda tidigare beslut.
Efter egna tolkningar av eldförbudet ger chefen för kustartilleriets minspärr vid Mälsten, överstelöjtnant Sven-Olof Kviman, den 11:e order om eld mot utträngande ubåt. Detonationen får fönstren i Nynäshamn att skallra några kilometer därifrån.
Ubåten skadas och ligger under tolv timmar på botten. Hammarslag och skärande ljud 12-20 kHz och upp till 90 decibel som från vinkelslip uppfattas och spelas in på band. Ubåtbärgningsfartyget Belos som har utrustning för exakt lokalisering sätter kurs mot platsen, men beordras därifrån till ett rutinuppdrag i Hårsfjärden. Olja och ett gulgrönt färgpulver breder ut sig på ytan vid insatsen, till att börja med 20×30 meter för att sedan växa till 100×300 meter under drift norröver.
Forskningsprofessor Ola Tunander vid det internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo skriver i sin mycket informativa bok Hårsfjärden att han har talat med US Navys underrättelsechef för Europa, kommendörkapten Robert Bathurst, och frågat denne vilken metod Förenta staterna använder för att lokalisera sina skadade eller sänkta ubåtar. Bathurst svarade att de släpper ut en boj som sänder signaler samt släpper ut ett gulgrönt pulver som kan lokaliseras från luften och tillade att ”sovjetiska ubåtar använder inte detta markeringsämne som avslöjar var incidenten ägt rum”.
Britterna använde vid den tiden ett lysande ljusgult alternativt lila färgämne som nödsignal. Svenska, norska, danska, och västtyska marinen använde färgfläckar att rikta attacker mot i samband med övningar men inte som nödsignal. Ryssarna använde raketer vid nödläge.
Stefenson är på plats den 12:e, tidigare beslutat eldförbud gäller, och under tiden förflyttar sig ubåten under missljud som också spelas in, ut mot internationellt vatten. Natten mellan 13-14:e beordrar Stefenson, utan att informera överbefälhavaren eller att låta frågan avhandlas av försvarsstabens avdelning för operativt genomförande, nytt eldförbud med minor. För säkerhets skull får överstelöjtnant Kviman på Mälsten order om eldförbud från fyra olika håll; från Stefenson, från Milo Ö, från örlogsbasen och från chefen från Stockholms kustartilleri, överste Lars Hansson.
Stefenson, som har högst rang, håller i trådarna och silar samtidigt inkommande information, inte minst till överbefälhavaren. Officerskåren är mer än övertygade om att Sovjetunionen ligger bakom kränkningarna.
Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar, Lars Hansson, har uppgett att han trodde att viceamiral Bror Stefenson samarbetade med ryssarna och tänkte släppa ut dem. I samband med det nya eldförbudet sade Lars Hansson till Kviman att ”Order är order. Men om ni får tecken på att något närmar sig minlinjen så ringer du mig direkt. Så får vi se vad vi gör då”.
Stefenson ringer i ett 25 minuter långt samtal till Kviman och påpekar att han måste godta eldförbudet. Därefter ringer ytterligare en officer till Mälsten för att övertala chefen för minspärren att lyda order. Klockan 23.00 ger mineringen utslag och dagen därpå skriver överstelöjtnant Kviman i sin tekniska rapport att det var sjätte mingruppen som gav indikering och ”Ubåten passerade precis öster om farleden [öster om det grunda området mitt i Danziger Gatt]”. Liksom minsprängningarna under den andra veckan så fälldes de två sjunkbomberna på uppdrag från kustartilleriet medan Stefenson från örlogsbasen gjorde allt för att minimera fiskdöd.
Närmaste kretsen som samverkade med den ledande Bror Stefenson under Hårsfjärdsdramat var även marinchefen, viceamiral Per Rudberg, samt kommendörkapten Emil Svensson, vilken blev Stefensons privata underrättelsechef då Milo Ö:s underrättelsegrupp följde militärområdet ut i skuggan på grund av Stefensons kortslutning av den givna ordergången.
Händelseförloppet vid Hårsfjärden gav upphov till en tagg mellan kustartilleriets och flottans officerare som höll i sig ett bra tag, och bland de officerare som pensionerats diskuteras fortfarande händelseförloppet. Utan tvivel hade Sverige då det begav sig resurser att tvinga främmande ubåtar till underkastelse, men så blev det inte då hög rangs hand ingrep.
Efter två mandatperioder med borgerliga regeringar vann Socialdemokraterna åter regeringsmakten 1982 och regeringen Olof Palme tillträdde mitt under dramat i Stockholms skärgård. Det finns inget som tyder på att regeringen Palme skulle ha varit mjuk i sin inställning till att betvinga ubåtarna med vapenmakt, istället var det försvarsstabschefen som undanhöll en velig överbefälhavare samt regeringen information och initierade det ena eldförbudet efter det andra.
Snart nog satte en förtalskampanj dock igång, där Palme satt i skottgluggen, han hade sett till så inkräktarna sluppit undan och han var undfallande mot den stora grannen i öster. Ropen på Natomedlemskap ljöd allt högre med hänvisning till Sveriges oförmåga att hantera ubåtarna, krav som Palme avvisade.
Palme hade genom sin speciella utrikespolitik, där allmän nedrustning ingick, triggat igång politiska motståndare och inte minst Förenta staterna som sedan Vietnamkriget var avogt inställda till Sveriges statsminister. I november 1985 nådde Palmehatet ny höjd i och med det så kallade officersupproret, där ledande marinofficerare riktade groteska anklagelser mot statsministern och landets regering. Till april året därpå var ett statsbesök i Sovjetunionen inplanerat, men dit kom aldrig Palme, han mördades som bekant i Stockholm ett par månader tidigare.
Efter en längre tids lugn på ubåtsfronten valde en ubåt helt nyligen i Stockholms skärgård, att i dagsljus gå i ytläge och låta sig fotograferas av civilister. Den följande insatsen från svensk sida blev så pass ansträngande och intensiv, att de flesta av marinens fartyg var tvungna att samtidigt, efter fem dygn till sjöss, söka hamn och där låta besättningarna vila upp sig några timmar för att sedan löpa ut ett par dagar igen. Efter en veckas underrättelseoperation mot främmande undervattenfarkoster i Stockholms skärgård avslutades så sökandet och en analysperiod ska nu ta vid.
En socialdemokratisk regering har nyligen efterträtt en borgerlig sådan som suttit två mandatperioder, och statsminister Stefan Löfven torde med undervattensaktiviteten haft ytterligare ett bekymmer på sina axlar att hantera.
Löfven med bakgrund i försvarsindustrin verkar inte lika nedrustningsintresserad och fixerad vid internationella konflikter som Palme, konfrontativa utspel och ställningstaganden lär dröja även om Palestinaerkännandet, som väntat på sin tur, väckt en smärre uppståndelse.
Löfvens regerings- och samarbetsparter i Miljö- och Vänsterpartiet däremot, är till sinnet försvarsfientliga och internationalistaktivistiska. Kanske har behov i och med detta uppstått att pröva den svenska regeringens lödighet och samtidigt mota opinionen åt rätt håll.
Varken marinen eller regeringen har denna gång pekat ut främmande makt som ansvarig för undervattenskränkningen. Men Carl Bildt, vars hela karriär byggt på inträngande ubåtar, vet naturligtvis, och i Dagens Nyheter den 24 oktober säger han att ”Ryssland misstänks självklart, går tillbaka på de erfarenheter vi har från 1970-tal, 80-tal och början av 90-tal”. Någon djupare analys än ett visat ubåtstorn behöver inte denna aktivist. Och ropen efter Nato tar ny fart.
Slutligen, ubåtsbesättningar oavsett vilket land de kommer från är vältränade för sin uppgift, under uppdrag och realistiska övningar visar de både tapperhet och sinnesnärvaro.
Ett erkännande från sitt land blir därför helt naturligt och bara för att ta exempel på måfå kan nämnas att Förenta Staterna belönade följande ubåtar med utmärkelser för utomordentligt mod under utlandsuppdrag 1982; USS Parche, USS Puffer, USS Cavalla, USS Permit, USS Batfish, USS Bergall, USS New York och DSV 3 Turtle. För fyra av dessa har uppgetts att de utförde sina operationer under hösten samma år.
