Sedan jag fastnade för Tolkiens böcker för närmare fyra decennier sedan, har jag då och då återkommit till fantasygenren. En del av de fantasyromaner jag läst har varit bra, andra mindre bra, men endast ett fåtal böcker kan jag påstå har imponerat på mig.
Magnus Stenlunds Den Eldrökta imponerar. Rejält. Faktum är att detta är det bästa jag läst i genren sedan Tolkien. Den enda komplikationen är att jag inte är säker på om boken verkligen ska klassas som fantasy. En tydligare benämning hade varit ”en historisk roman med fantasyinslag”, där myt blandas med verklighet på ett sätt som få författare försökt sig på och ännu färre lyckats med.
Den Eldrökta har två parallella handlingar som är kopplade till varandra. Den första utspelar sig under den äldre järnåldern mot slutet av folkvandringstiden, alltså några århundraden innan vikingatiden tog sin början, under samma tid som Beowulfkvädet. Här får vi följa pojken Yngve, som tillsammans med sin lillebror Emund hittar en kista infrusen i isen på Mälaren. Vid kistan sitter en död kropp fastkedjad och inuti kistan ligger en bok. Den är skriven inte bara med runor utan även med märkliga skrivtecken som bara trälen Tjalve, som förts dit från södern, kan tyda. Det visar sig att boken innehåller hemligheter som mäktiga män vill ha för sig själva, och snart befinner sig Yngve på flykt undan den hänsynslöse kung Åles män.
Den andra handlingen berättas växelvis med den första, men utspelar sig tusen år tidigare, i slutet av bronsåldern. Den berättar om Alva, dotter till Hågarikets konung Attalon, som även hon tvingas på flykt då hennes far blir mördad. Med sig får hon en bok, eller en tavla som den kallas i hennes tid, som ska leda henne på ett långt sökande till Alvhem och vidare.
Boken är alltså det som knyter samman de båda berättelserna och flätar samman huvudpersonernas öden, trots att de är åtskilda av tusen år. Boken rymmer enligt sägnen mäktig magi och kallas Me, Ödets källa. Att avslöja mer vore att förstöra läsupplevelsen.
I Den Eldrökta knyter Magnus Stenlund samman nordiska och germanska myter med fornpersiska och vediska dito, asatro med gnosticism och zoroastrism. Resultatet är något så unikt som en helt egen sammanhängande mytvärld som är fast förankrad i de historiska källorna. Medan Tolkien använde (till stor del samma) historiska urkunder för att skapa en fantasivärld grundad på vår egen, har Stenlund båda fötterna kvar i vår egen historia och har på ett skickligt sätt vävt samman den med myter och legender. Alltsammans underbyggt av ett index på hela 56 sidor i slutet av boken där en mängd historiska och mytologiska termer och namn får översiktliga beskrivningar. Detta saknades i bokens första utgåva till förfång för historiskt intresserade läsare. Det ska dock påpekas att om man läser Den Eldrökta som en ren fantasyroman är indexet inte nödvändigt – ända sedan Tolkien har det varit vanligt inom genren att berättelserna kryddas med namn på gudar, myter och historiska händelser utan att dessa får någon närmare förklaring, bara för att ge känslan av att berättelsen utspelar sig i en levande värld som både huvudpersonerna och läsaren endast ser en liten del av. Skillnaden här är att det faktiskt är så också, allting har en reell historisk och/eller mytisk bakgrund.
Vilket ju ofta är samma sak. Som det heter i den stämningsfulla inledningen av Sagan om Ringen-filmerna: ”Historien blev till legend. Legenden blev till myt.” Dessa ord skrevs faktiskt inte av Tolkien själv, men är en utmärkt sammanfattning av ett tema i Tolkiens verk som är ännu mer närvarande hos Stenlund: Våra myter är i själva verket vår historia.
Förutom den unika mytvärld som möter läsaren, slås jag också av Stenlunds språkbruk och uppenbara bildning. Flera gånger stöter jag på ord som jag inte känt till tidigare, trots att jag anser mig hyggligt beläst när det gäller nordisk historia. Jag visste exempelvis att ordet herse beroende på sammanhang kan betyda krigare eller storman (här används det i den förstnämnda bemärkelsen), men när jag stöter på ordet barun undrar jag om Stenlund fallit i samma fälla som vissa andra fantasyförfattare och helt enkelt stavat ”baron” annorlunda för att få det att låta exotiskt – men icke, det visar sig vara en fornsvensk form av ordet som jag inte kände till tidigare. När det berättas om några pojkar som ”jumpar” på isflak undrar jag om Stenlund, helt malplacerat i det eljest starkt nordiskt präglade språket, har kastat in ett engelskt låneord – men icke, det visar sig att ”jumpa” är ett gammalt ord som betyder just att hoppa mellan isflak. Nu hämtades antagligen ordet till Sverige via engelskan på 1800-talet, men å andra sidan har det troligen nordgermanskt ursprung. Och vad mera är, med tanke på Stenlunds sinne för detaljer är jag faktiskt övertygad om att han kollat upp ordets historia innan han bestämde sig för att använda det, trots att det förekommer exakt två gånger i boken. På den nivån är det med noggrannheten, detta verk är grundligt genomarbetat och det märks.
När det gäller ord som man kan misstänka att en del läsare inte känner till måste man även ge Stenlund en extra eloge för att han lyckats se till att man förstår betydelsen av sammanhanget. Är man då en språknörd som undertecknad slår man upp ordet och har lärt sig något nytt, är man inte det kan man utan problem läsa vidare utan dylika utsvävningar.
Sinnet för detaljer gäller inte bara sådant som att beskriva arkitektur, fartyg och vardagsföremål på ett övertygande sätt, utan även i rena actionscener. Den Eldrökta innehåller episka och hjältemodiga strider, men också naket våld som stundtals blir både närgånget och realistiskt.
Vivil drog raskt vaktens svärd ur skidan och rände det med våldsam kraft in i mannens ryggslut. Kroppen spratt till och armarna och benen fortsatte att rycka kraftigt, flera gånger. Dådet fullbordades med ytterligare två brutala stötar, efter det låg mannen helt orörlig. I det kalla månljuset vällde en svart flod av blod ut ur såren. Hjärtat måste ha slutat pumpa, för flödet var jämnt och stilla.
Bara i denna korta sekvens lyckas Stenlund få med nervryckningar och att blodflödet blir jämnt när hjärtat slutat slå, detaljer som framstår som trovärdiga för den som närvarat då ett djur slaktats.
Eller varför inte blanda in kärnfulla beskrivningar av arkitekturen i actionscenerna?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
