Hur kan kriget vinnas?

Vad gör vi då för att slå tillbaka? Vi informerar (”desinformerar”, enligt dem) om vaccinationsövergrepp, kli­matbluff, folkutbyteskonsekvenser, islamisering, kriminalisering, krym­pande yttrandefrihet, sexualisering av barn med mera. Det är en sund och berättigad reaktion. Frågan vi ska ställa oss är: Kan informationen ensam vinna striden mot globalis­terna? Jag menar att detta inte bara är tveksamt utan dessvärre mycket osannolikt. Åtminstone inte utan al­lierade.

Låt mig göra en historisk jämfö­relse. Churchill och hela England avskydde kommunism, Sovjet och Stalin. Man hoppades att Hitler och Stalin skulle bekämpa varandra. Det gick inte riktigt som man tänkt sig, men från midsommar 1941 blev Sta­lin fiendens fiende och Europas då starkaste krigsmakt tvingades föra strid på flera fronter. Att de allierade till slut vann hindrade sedan inte Churchill från att försöka få ame­rikanerna att atombomba de forna ”Brothers in arms”.

Åter till nutid. Vilka är förlorarna i det globalistiska slavsamhället? Är det bara frihetsälskande nationalis­ter (de som stämplas som högerex­tremister)? Vad tjänar exempelvis muslimerna på digital statskontrolle­rad valuta, digitala ID- och hälsopass, kameror med ansiktsigenkänning och sociala koldioxidknutna kredit­system? Tveksamt också om de kan lockas av halalcertifierad insektsmat eller syntetiskt kött, även om detta av naturliga skäl inte omnämns i Kora­nen. Kan det vara så att de som vi äg­nar så mycket energi åt att bekämpa och uttrycka vår avsky mot kan ha ett gemensamt intresse med oss? Verkar det vämjeligt? Vill vi verkli­gen smutsa ned oss med ett sådant samarbete? Betänk då alliansparal­lellen från 1940-talet.