Jag arbetade på Sjöfartsverket. På Chalmers i Göteborg hade två lärare öppnat en egen sjöfartshögskola. Endast riksdagen har rätt att godkänna högskolor. Lärarna fick statsbidrag på Chalmers papper, men ordnade sedan utbildningarna själva. Därefter gjorde de en överenskommelse med några tjänstemän på Sjöfartsverket att deras elever skulle få internationellt giltiga sjöfartsbehörigheter. Det kom julklappar i stora flyttkartonger till tjänstemännen.
Affärsidén var bedrägeri med statsbidrag, kortare utbildningstid och privata betalningar från eleverna, vilket inte heller är tillåtet. Tanken var att jag som nyanställd skulle utfärda Sjöfartsverkets certifikat. Jag vägrade.
Högskoleverket och Riksdagens revisorer kopplades in. Verksamheten lades ned. Ett par år senare genomlystes hela Sjöfartsverket.
Det märkliga i denna historia var att journalistkåren duckade. De hämtade ut handlingar på Sjöfartsverket, men de skrev inget. Norrköpings Tidningar och Moderna Tider undantagna. Mina kollegor på Sjöfartsverket höll sig lika passiva som journalistkåren. Risken fanns att högsta ledningen var insyltad, vilket den också var.
En dag kom den avsatte sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark in på mitt rum. Han var den ende som hade opponerat sig emot Carl Bildts förklaring varför Estonia sjönk och han hade skiljts från sina uppgifter. Han slog sig ned och frågade mig vad hela historien handlade om.
Han var intellektuell, tillhörde socialdemokratisk vänster och hade tillhört de kompisgängen i 68-svängen som lyckats vandra ut ur haschdimmorna och in i socialdemokratiska regeringar. Jag säger bara att han hade umgåtts med tidigare flummare i regeringar, inget annat.
Jag berättade om alla turer. Han kunde och ville inget göra. Vi började diskutera hur man utreder sådana här härvor. Han visade missnöje med en del utredningar inom sjöfarten.
Så sa han att man borde använda sig av en marxistisk metod även vid sjöolyckor. Jag nickade. Han klagade över att de flesta var för obegåvade för att kunna begripa sådant. Jag nickade igen. Vi diskuterade marxistisk metod. Jag ägnade större delen av samtalet åt att nicka, men jag tror att jag gjorde det bra. Han uttryckte att det inte var många som skulle kunna begripa vårt samtal. Jag gjorde det inte heller, men dolde det väl. Än i dag känner jag mig osäker på marxistisk analys av en sjöolycka.
Men istället för sjöolyckor har jag funderat på den tigande journalistkåren. Varför skriver inte journalister när makten syndar? De tittar bara på krognotor och taxiresor, aldrig själva makten. Varför ägnar sig kulturvänstern bara åt nonsens? Låt oss pröva marxistisk metod på dem.
Kapitalism betyder att en person eller ett bolag äger företag. En kapitalist tjänar inte bara pengar, utan återinvesterar vinsten för att växa. Han kapitaliserar.
Antagonism mellan kapitalisten och arbetaren gäller hur mycket som ska gå till vinster respektive löner. Enligt den marxistiska teorin tillvaratar statsmakten kapitalets intressen. Staten och kapitalet sitter som bekant i samma båt. Därutöver finns mellangrupper. Journalister och kulturvänstern tillhör mellangrupperna. Enligt den marxistiska teorin är människor en produkt av de rådande sociala och ekonomiska villkoren och varje förändring i villkoren ger motsvarande förändring i människors medvetande.
Under Sovjetunionens tid fram till Ronald Reagan i slutet av 1980-talet fanns det en press på det kapitalistiska systemet att vara anständigt. Måttlös girighet, hänsynslöst förtryck och skrupelfri människohandel kunde straffa sig. Det fanns en risk att mellangrupperna skulle gå åt vänster. Statsmakten i Sverige var dessutom vänsterorienterad. Kulturvänstern, journalistkåren, mediafolk och andra mellangrupper var beroende av statsmakten under denna vänsterperiod. Man sade sig därför stå på de svagas sida och ville liera sig med proletariatet. Det blev klirr i den egna kassan i form av bidrag och uppdrag. Gruvarbetarna stod på topp. Gruvarbetare går inte omkring i rosa trikåer. Idealen var maskulina.
Så föll Berlinmuren. Att vara kommunist var inte längre bra för imagen. Mellangrupperna övergav arbetarklassen och slöt istället upp runt den globala kapitalismen. Kommunisterna Lars Ohly och Gudrun Schyman frisvor sig från alla kommunistiska kopplingar.
Om vi ska kunna vinna kampen mot dessa intellektuellt falska människor oavsett om de heter Lars Ohly, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Peter Wolodarski, Thomas Mattsson, Özz Nüjen eller Jakob Wallenberg eller de som arbetar på radio och TV, måste vi ha modet och kraften att bjuda motstånd trots att de vägrar ta debatten.
Gudrun Schyman är numera feminist och kämpar för den övre medelklassens kvinnors rätt att sitta i börsbolagens styrelser. Att kapitalismen blivit förråad stör inte. Journalistkåren angriper vita medelålders män, framför allt om de tillhör arbetarklassen. Män i trikåer hyllas däremot.
Kulturmarxister av alla schatteringar har numera blivit en trendkänslig urban borgarklass, det som tidigare enligt marxistiskt språkbruk kallades bourgeoisien.
Den enda grupp som fortfarande har ett skeptiskt förhållande till kapitalet är arbetarklassen. En betydande grupp på landsorten känner också sympati för arbetarklassens villkor och värderingar. De tar avstånd från den nya globala kapitalismen. De möter ett oresonligt förakt från den nya bourgeoisien. De som bor i städerna och inte vill tillhöra globalismen får sina fönster krossade.
Statsmakten har också ändrat karaktär. Överallt där arbetarklassen bor drar man ned och villkoren skärps. Landsorten avfolkas. Istället odlar man fram en ny tjänande underklass nära bourgeoisiens bostadsområden, men ändå klart avskild. Man kallar det mångfald och mångkultur, men villkoren för denna nya underklass av invandrare är sämre än under statarsamhället. Många föredrar kriminalitet istället för att städa på McDonald’s nattetid för 50 kronor i timmen. Det finns i deras tycke bättre betalda nattjobb. Detta trasproletariat har fraktats till Sverige av råskinnade gangstergäng, något som journalisterna inte skrivit ett ord om. Oberoende media som intagit en annan hållning förföljs samstämmigt av staten, kapitalet och kulturvänstern.
Ungefär så kan man i korthet beskriva journalister, konstnärer och intellektuella i den nya globala kapitalismen genom marxistisk analys.
Om vi ska kunna vinna kampen mot dessa intellektuellt falska människor oavsett om de heter Lars Ohly, Gudrun Schyman, Åsa Romson, Peter Wolodarski, Thomas Mattsson, Özz Nüjen eller Jakob Wallenberg eller de som arbetar på radio och TV, måste vi ha modet och kraften att bjuda motstånd trots att de vägrar ta debatten. Vi kan göra det lustbetonat genom att skratta åt dem.
Trögtänktheten inom journalistkåren och kulturvänstern är nog för stor för att de ska kunna förstå beskrivningen av dem själva, även när man gör beskrivningen enligt deras egen en gång hyllade marxistiska metod.
