Verklighetsfrämmande retorik i Gustav Fridolins partiledartal

Gustav Fridolin inledde med att tala om hur bra allting blivit i Detroit, genom olika åtgärder som ligger i linje med den politik han vill föra. Han nämnde inte att Detroit är en ekonomisk och social härdsmälta på grund av politik liknande den han vill föra. Det är lätt att skylla Detroits problem på att bilindustrin hamnade i kris, men det är inte hela sanningen. Detroit är en av de städer som drabbats hårdast av Demokraternas styre. De ersättningsjobb i Detroit han nämnde i talet är inte den typ av jobb som skapar välstånd, utan offentligt finansierad förvaring av arbetslösa. Att ”ge bort öde hus till författare från hela landet” var enligt Fridolin ytterligare ett inslag i Detroits påstådda framgångsrecept.

Miljöpartiets syn på miljöfrågor lyser igenom i stora delar av talet. Hans tal om att ”sluta kretslopp” låter förnuftigt, men samtidigt är det svårt att veta om det är en bättre lösning för miljön att fortsätta som vanligt, än att lägga resurser på olika åtgärder innan man gjort en riktig livscykelanalys av en produkt eller process. Resultaten av livscykelanalyser är ofta överraskande, där det har exempelvis har visat sig att elbilar inte nödvändigtvis minskar koldioxidutsläppen.

Miljöpartiet marknadsför sig med begrepp som småskalighet och närproducerat, vilket gör det förvånande att Fridolin i talet citerar globala finansintressen som Bloombergs, till stöd för sin sak. Det är dock mindre förvånande, om man betänker att den politiska miljörörelsen lever i symbios med miljöindustrin, se till exempel Jacob Nordangårds forskning. Miljöindustrin är mottagare av bidrag som ges för att utveckla ”gröna lösningar”, en mångmiljardindustri, och levererar i gengäld de argument för en grön agenda och tjänster och produkten som sägs lösa verkliga eller inbillade problem.