Svenske Tony Ekman stred mot Islamiska staten i norra Irak: ”Fullständigt vansinne att låta IS-krigarna komma till Sverige”

Islamiska Staten (IS) som kalifat är besegrat. Hundratusentals soldater och otaliga civila miste livet i kampen mot terrorgruppen, framför allt i Syrien och Irak. Svenske Tony Ekman deltog i strategiskt viktiga strider tillsammans med kurdiska militären Peshmerga, och är en av ytterst få svenska frivilliga som stridit mot IS.

I dag är Tony hemma i Sverige igen. Kontrasterna är påtagliga. Han säger att det kändes lugnt och tryggt de första veckorna. Man kunde vila upp sig, behövde inte vara redo med sitt vapen vid minsta ljud och kunde ta promenader utan fruktan för minor. Efter några veckor kom dock rastlösheten. Det var en intensiv men spännande tillvaro, livet som soldat i norra Irak. När man återvänder hem är det inte ovanligt att man känner en längtan tillbaka, att livet i Sverige tycks sakna den variation och det syfte som man kände att man hade när man hade en tydlig uppgift och ett mål, berättar Tony. Kanske åker han tillbaka en dag – om det behövs.

Nya Tider besökte Tony för första gången för snart tre år sedan, i den oljerika staden Kirkuk i norra Irak där han var stationerad tillsammans med andra västerländska frivilliga i Peshmergas militärbas. Man hade precis vunnit ett moralhöjande slag, men Islamiska staten var långt ifrån besegrad. Någon dag efter att Nya Tider lämnat Kirkuk exploderade en landmina som kostade en soldats liv nära militärbasen. Det var inget ovanligt. Under sina år som stridande i Mellanöstern miste Tony många vänner. Han ångrar dock inte att han åkte ned.

– Islamiska staten var ju ett hot mot hela världen. Jag åkte ned år 2015, men hade börjat läsa om IS året innan och man brydde sig. Man märkte att olika regeringar inte gjorde någonting, de lät Islamiska staten växa. Min son valde att flytta hem till sin mamma i det här läget, då var jag ensam och tänkte att jag ville göra en insats. Det var mitt sätt.

– Det var först när jag kom ned som jag fick jag frågan var jag ville hamna, vilken del av Kurdistan, och jag ville vara där striderna var som hetast. I det läget var striderna som hårdast i Sinjar, berättar Tony.

I bergsstaden Sinjar bodde mestadels folk tillhörande den jezidiska minoriteten, en grupp som kanske mer än någon annan har förföljts och plågats av IS. I augusti 2014 tog Islamiska staten staden i en synnerligen brutal attack och mördade runt 5 000 civila, vars skelett låg i öppna massgravar när Nya Tider besökte den sönderbombade staden några veckor efter att den befriats av kurdiska styrkor, där Tony var en av soldaterna som deltog.

– Sinjar ligger vid motorvägen mellan Mosul och Raqqa, städer som var totalt i Islamiska statens kontroll för några år sedan. Motorvägen blev strategiskt viktig. Jeziderna har sin egen religion, och var verkligen hatade av Daesh [nedsättande ord för Islamiska staten, reds. anm.]. Målet var att utrota dem, och i Sinjar så lyckades man. Männen sköt man ihjäl och kvinnor och barn tog man tillfånga för att använda som bland annat sexslavar.

Tony berättar att han deltog i strider i Sinjar tillsammans med 111:e och 112:e brigaden i Peshmerga. Han förklarar att det normalt finns regler att förhålla sig till även inom krig, men att Islamiska staten som fiende var unik eftersom de struntade i reglerna och ”hatade” västvärlden, något som avspeglade sig på ett brutalt sätt i deras krigföring.

– De hatade allt som vi står för. Jag kommer ihåg när Daesh försökte köra in med en lastbil med sprängmedel genom vår frontlinje när vi började processen med att ta tillbaka staden. Då höll vi omkring tio procent av den. Tio Peshmerga-soldater dog, två hus raserades. De tyckte verkligen att vi saknade människovärde …

– Det var dagliga strider. Jag kom upp dit i oktober 2015 och redan när vi stod och lastade av och blev presenterade för resten av soldaterna anföll Daesh oss. Det var bara att slänga på sig stridsutrustningen och springa ned till stridslinjen och slå tillbaka det anfallet. Så här var det varje dag, de besköt oss två gånger om dygnet med granatkastare och försökte döda oss till varje pris. Vi hade hjälp av YPG och PKK [andra stridande kurdiska grupper, reds. anm.], så vi samverkade för att ta tillbaka staden. Det var dagliga strider fram tills mitten av november. Den 14 november tog vi Sinjar.

Det var också i Sinjar som Tony själv kom nära döden.

− När jag satt vakt sköt Daesh mot mig med en RPG. Den missade med några meter och träffade en vägg trettio meter bort.

Tony deltog även i slaget om Bashir, ett av islamisternas starkaste fästen i Kirkukprovinsen. Först bombades staden av den Natoledda koalitionen, sedan gick Peshmerga och deras allierade in. Tony säger att självmordsbombare var ett stort problem, och att lastbilar som kom körandes mot dem emellanåt var lastade med sprängmedel.

– Deras hat visste inga gränser.

Tony kommer särskilt ihåg en soldatkollega som var av jezidiskt ursprung, som skulle åka till sin systers hus i närheten av Sinjar. När han öppnade dörren exploderade huset och han dog. Islamiska staten hade placerat sprängmedel som en sista ”hälsning” till de som kom tillbaka för att leta efter sina anhöriga.

”Vansinne” med återvändare

När Nya Tider frågar Tony vad han tycker om de som har varit en del av det islamistiska kalifatet och nu vill åter­vända till Sverige och Europa, säger han att det är ”full­ständigt vansinnigt”.

– Det är vansinne. När de här människorna anslöt sig till Daesh fick de svära en trohetsed som gäller för livet. Den är stenhård, och det är ju ingen lätt sak att gå med i den organisationen. Självklart finns denna trohet kvar i dag. Nu är de svagare och vi har besegrat själva kalifatet. Nu svälter de, sitter i läger … självklart säger de vad som helst för att få komma ”hem”. Precis alla verkar ha åkt ned till IS för att ”köra ambulans” eller ”jobba som bagare”, och det verkar inte ha funnits ett enda vapen där, om man ska tro på dem. Men det är ju en ren jävla lögn. De vet mycket väl vad som hände. De brände folk levande i kalifatet, halshögg folk. Det var som dåtidens häxbränningar, eftersom man i kalifatet också stod runt en offentlig avrättning för att titta på. Bland annat när de brände våra soldater från Peshmerga …

Tony menar att det är en fara att tro att Islamiska staten är helt besegrad, och säger att det är själva kalifatet som är det, men att idéerna lever kvar hos de som överlevde.

– Det är en fanatisk, muslimsk grupp. De är inte besegrade, eftersom de som nu återvänder har kvar sin tro. Det är vilande celler. De kommer att återuppstå, kanske kommer de heta Islamiska staten igen, eller så byter de namn. Så småningom kommer de ploppa upp igen, det är jag helt säker på.

Tony säger även att det är ”omöjligt” att integrera de ”IS-fruar” som nu vill tillbaka till Europa. Även de har svurit en ed, och är ibland ännu mer fanatiska än männen. Det är att frånta kvinnor som grupp sitt ansvar om man inte kan erkänna det, menar han. Kvinnorna var inte bara oskyldiga offer, en del kvinnor syns posera med tunga vapen på bland annat Twitter och har uppmanat till självmords­-
attacker mot västvärlden.

– Nu är de hungriga. Nu vill de komma hem till det bekväma Sverige, äta upp sig, få sina bidrag igen. Med detta som grund kan de bygga upp ett kalifat någon annanstans, eller på samma ställe.

– Sverige har hanterat detta väldigt dåligt från början till slut. För det första är det vansinnigt att ens tänka tanken att dessa krigare och deras fruar ska komma till Sverige igen. Iraks president Barham Saleh har erbjudit Frankrike att ta hand om de ”franska” Daesh-medlemmarna, och jag tycker att Sveriges regering ska prata med Iraks president för att detta ska kunna gälla även de som kommit från Sverige. De bör ställas inför rätta där.

Tony menar att det är enklare att ställa de IS-anslutna inför rätta i länder som Irak och Syrien. Där finns det vittnen, och bevisföringen blir enklare. Där har man även bättre koll på vem som stred var och under vilket befäl.

– De skulle få det straff de förtjänar, helt enkelt.