En av de första frågor som samhällsdebattören Stefan Torssell började engagera sig i var förlisningen av Estonia. Som byrådirektör på Sjöfartsverket kunde han följa utvecklingen från första parkett. Han ingår i riksdagens Estoniagrupp och har på egen hand gjort efterforskningar som ger en unik inblick i historien bakom Estoniakatastrofen och Carl Bildts mindre kända roll.
I fem kommande nummer av Nya Tider kommer han att presentera sina rön. Missa inte denna unika redogörelse, ta en prenumeration på Nya Tider i dag!
Nedan följer Stefan Torssells introduktion till ämnet som publiceras i veckans nummer av Nya Tider.
En politikers revansch
Passagerarfärjan Estonia förliste onsdagen 28 september 1994. Ombord fanns 989 personer. Av dem överlevde 137 stycken, 852 omkom. Av männen dog 80 procent och av kvinnorna 95 procent. En fjärdedel av besättningen klarade sig. Endast 3 procent av de kvinnliga passagerarna överlevde. Sjunkförloppet var dramatiskt.
Redan samma natt som Estonia förliste inleddes mörkläggningen. Den styrdes från Sverige. Efter några dagar slöt kyrkan, media, rättssystemet, Sveriges riksdag och de politiska partierna upp bakom den svenska staten och intog en tyst och passiv hållning. De hade inget ansvar för olyckan, men följde den svenska traditionen att solidarisera sig med staten. Alla intog sina positioner stillsamt och lydigt. Många inledde goda karriärer.
Den estniska besättningen pekades ut som ansvarig för olyckan tillsammans med det tyska varv som byggt fartyget fjorton år tidigare. De överlevande och de anhöriga framställdes som besvärliga när de krävde att en undersökning av olycksorsaken skulle genomföras av en oberoende internationell expertis.
Under tidigt sjuttiotal hade skeppsredaren Sven Salén kommit i kontakt med den unge studentpolitikern Carl Bildt. Bildt anställdes som omvärldsanalytiker i rederiet samtidigt som han läste statskunskap vid Stockholms universitet.
Omvärldsanalytikern var inte kvar i rederiet under oljekrisen 1973 och inte heller när Salénrederiet gjorde konkurs 1981. Men Carl Bildts korta vistelse i direktionsrummen var tillräckligt för honom för att han skulle kunna skapa sig en bestämd uppfattning om hur han ansåg att sjöfart ska bedrivas.
Den 15 september 1991 blev det borgerlig valseger. Carl Bildt tillträdde som statsminister. Under valrörelsen hade han stridit för att svensk sjöfartspolitik skulle förändras. Efter valet lade han fram ett lagförslag i riksdagen, men fick inte med sig de andra borgerliga partierna.
Istället för en ny sjöfartspolitik träffades en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter om att rederierna skulle få 600 miljoner kronor i fortsatt sjöfartsstöd. Men det fanns ytterligare ett litet problem.
En liten oansenlig svensk passagerarfärja Nord Estonia gick på rutten mellan Stockholm och Tallinn. Rederiet ville byta ut den svenska besättningen mot en utländsk. Istället för en lagändring om att frångå den svenska arbetsrättslagstiftningen blev det en kompromiss.
Nord Estonia skulle ersättas av ett större fartyg och få estnisk flagg. Carl Bildt stod som fadder. Ett finskflaggat kustfartyg Wasa King gavs falska certifikat för att kunna sättas i trafik över Östersjön. Fartyget fick estnisk flagg och namnet Estonia och beskrevs av Carl Bildt som ”Livlinan till väst”.
Estonia var inget vanligt fartyg, utan ett politiskt projekt som slutade i massdöd. Utan passagerarnas vetskap fraktade Estonia militärt material till väst från det sönderfallande Sovjetunionen.
Tre år senare förlorade den borgerliga regeringen valet. Den 27 september 1994 bjuder Ingvar Carlsson den avgående regeringen på middag på Rosenbad. Någon gång efter två på natten lämnar Carl Bildt festen. Då ringer hans mobiltelefon. Samtalet är från Säpo.
– Estonia har sjunkit.
Carl Bildt skyndar till sitt tjänsterum. Där talar han i telefon hela natten. Han informerar ingen och delegerar ingenting. Klockan tolv på dagen flyger han till Åbo. Klockan fem på eftermiddagen ställer han sig framför världens tevekameror. Ingen vet var Estonias vrak ligger. Överlevande har ännu inte förhörts. Carl Bildt förklarar inför ett batteri av mikrofoner och kameror att bogvisiret fallit av och att vatten kommit in på huvuddäck. Haveriorsaken var ett konstruktionsfel.
Ingen reagerade över att statsministern gjorde haveriutredningen. Den haverikommission som sedan tillsattes på Carl Bildts initiativ visste redan från första dagen vad som förväntades av den. Mörkläggningen hade börjat.
Vilka personer och vilka länder Carl Bildt talade med under natten får vi inte veta. Han besvarar inga frågor, men han hade aldrig kunnat sköta mörkläggningen ensam och gjorde det inte heller.
Den 6 oktober 1994 övergick regeringsmakten till Ingvar Carlsson. Denne hade då hunnit lova att fartyget och de omkomna skulle bärgas ur havet. Efter det befattade sig Ingvar Carlsson aldrig mer med Estonia. Han lät sina ministrar sköta mörkläggningen tillsammans med Försvarsmakten, statsförvaltningen och högsta ledningen för Svenska kyrkan. Svensk media, som sedan länge är sammanväxt med statsmakten, tystnade redan efter några dagar.
Den mörkläggning som gjordes var inte bara en mörkläggning av många människors ansvar utan också av många människors inkompetens. Mörkläggningen genomfördes oerhört skickligt. Hur det gick till och varför man plötsligt tystade ner den största civila katastrofen i Europa sedan andra världskriget ska berättas i fem kommande artiklar i Nya Tider.
FAKTA: Stefan Torssell
Stefan Torssell har sjökaptensexamen och tillträdde 1995 en tjänst som byrådirektör på Sjöfartsverket. Det var året efter Estonias förlisning. En dag kom en kollega in på hans rum och berättade hur säkerhetsarbetet hade satts ur system. Stefan Torssell kunde inget annat göra än att lyssna. Vid ett möte med anhöriga till omkomna på Estonia insåg han att sanningen aldrig kommit fram.
Torssell har ägnat Estoniakatastrofen åtskilliga timmar och intervjuat hundratals människor. Han har även besökt det tyska varv där Estonia byggdes. Han ingår i riksdagens Estoniagrupp där parlamentariker, jurister, författare, anhöriga och överlevande ingår. Inbjudna gäster har varit försvarsministern, ÖB och flera andra prominenta makthavare. Gruppens mål är att få till stånd en ny och oberoende undersökning som ger svar på varför Estonia förliste.
I fem kommande artiklar ska den verkliga historien om Estonia berättas. En hel del har aldrig tidigare publicerats. Det är i år tjugo år sedan Estonia förliste.
