När ”Everything Bubble” spricker

Vi måste så klart börja i USA. Det är den skenande stats­skulden som är bubblans moder. 35 tusen miljarder dollar just nu och nära tusen ytter­ligare som tillkommer varje kvartal. Varken Kamala eller Trump kan el­ler ens ser ut att ha minsta avsikt att stoppa den här rullningen.

Räntorna har växt till statens näst största utgiftspost, över 13 procent nästa år. Under 2025–2026 kommer dessutom stora volymer skuld med i många fall närmast obefintlig ränta att behöva omsättas, vilket gör att andelen ränta då kommer att öka kraftigt, från vad som redan är ett rekord i förhållande till BNP. Det bör tilläggas att de prognoser som kongressens budgetkontor gör inte räknar med fortsatt stigande räntor, men det är nog vad man borde göra.

Den amerikanska 10-årsräntan har stigit, mer än en halv procent, sedan Fed för en dryg månad sedan sänkte sin styrränta med 50 punk­ter. Uppenbarligen så kräver obli­gationsköparna högre avkastning, vilket i sin tur beror på att de förut­spår högre inflation framöver. Och till detta kan det förstås vara en och annan som börjar dra öronen åt sig och anser att kreditrisken också bör poängsättas.

Det krävs nerver av stål, att låna ut ännu mer pengar till en lånta­gare som inom överskådlig framtid kan behöva lägga 25 procent av sin budget på räntebetalningar och som ändå fortsätter att spendera mer på i stort sett varje annat utgiftsområde, utan att reflektera över konsekven­serna. Både Medicare och Social Security förutspås öka med varsin amerikansk triljon de närmaste tio åren. Detta utan några förbättringar, bara genom att följa med demogra­fin.

Självklart är dock de flesta obliga­tionsinnehavare övertygade om att man lätt kommer att kunna lämpa över skuldbördan långt före förfall. Detta sistnämnda bygger på en tro om att räntorna kommer att gå ned, från dagens, i vilket fall man gör en god vinst. Och den prognosen bygger i sin tur på att Fed snart kommer att tvingas börja köpa obligationer in i egen balansräkning, och på så vis sänka långräntorna. Det som kallas för Quantitative Easing, QE. Helt en­kelt eftersom staten inte har råd att betala marknadsränta.

Sanningen är antagligen att man skulle ha haft ännu högre långräntor om inte Treasury, det amerikanska riksgäldskontoret, valt att dra ned på snittdurationen, det vill säga man har sålt relativt mer korta statspap­per och relativt färre med längre löptider. På så vis svälter man ut de institutioner som måste eller tradi­tionellt anser sig behöva investera en bestämd andel i obligationer med längre löptider och enligt en skatt­ning så skulle det kunna röra sig om så mycket som 100 punkter, som långräntan artificiellt tryckt ned.

Ett underliggande tryck uppåt finns alltså både på grund av ett re­lativt underutbud och stigande infla­tionsförväntningar. Det sistnämnda är en följd dels av att man konstate­rat att Fed från och med nu sänker styrräntor trots att kärninflationen sedan ett år tillbaka ligger strax över tre procent och inte alls ser ut att vilja dämpa sig – med andra ord har man givit upp de inflationsmål man säger sig ha –, dels eftersom pen­ningmängden, till följd av QE, kom­mer att öka kraftigt och, med två–tre års eftersläpning, ge avtryck i kon­sumentprisökningar. Det är därför räntan har gått upp på alla löptider från två år och uppåt. Och att det blir mer QE, ja det kan vi räkna med. Alla vet att den amerikanska staten helt enkelt inte har råd att betala räntor fritt satta av marknaden.

Nu kan förstås den breda markna­den välja att tolka höjda långräntor som en signal om att konjunkturen är starkare än vad Fed säger. Det är vad Dagens industri i alla fall försö­ker inbilla oss. Alternativt, att nuva­rande obligationsräntor kommer att ge innehavarna en fantastisk realavkastning, eftersom inflationen ju är kväst. Men i så fall borde ju inte dollarn fortsätta tappa mot guldet, eller hur?

Intressant att nämna är också The Magnificent Seven, de sju ameri­kanska techjättarna som dominerar USA:s och världens börsvärden. En­ligt en rapport från Chris MacIntosh på bloggen Capitalist Exploits så har det enorma kapital som flyter ut från dessa under de senaste veckorna inte längre placerats i amerikanska statsobligationer eller treasuries, så som annars brukar vara fallet. De här företagen fattar egna beslut, och för dem verkar alltså ingenting på yieldkurvan, inklusive 4,20 på tioåringen, vara tillräckligt attraktivt.

Och då hjälper det föga att man säkert listat ut att Fed snart kommer att inleda en ny och än mer omfat­tande QE-operation. Vinsten på da­gens obligationer när räntorna sänks av Fed är ju en chimär. Det kommer nämligen att bli svårt att hitta andra köpare som är beredda att ta över risken fram till förfall. Och då sitter man kvar med Svarte Petter, för CPI kommer knappast att ligga still un­der tiden.

När Fed försöker trycka ner rän­torna med QE, så ökar nämligen in­flationsförväntningarna ännu mer. Vad den obehagliga ekvationen säger är att man målat in sig i ett hörn: ingenting kommer att hjälpa. Långräntorna kommer att vara un­der konstant press uppåt, så länge som den amerikanska staten anser sig fortsatt oförhindrad att spendera mer, och så länge som politikernas mirakelmedel är prisstopp (som Har­ris agiterat för) och tulltariffer (som Trump hotar med).

Det sistnämnda handlar enligt Trump om att rädda dollarn. Men det gör man inte på det viset. Man måste helt enkelt locka med tillräckligt bra avkastning, annars flyr investerarna till säkrare valutor. Kanske schwei­zerfranc. Kanske, om det gäller na­tioner och andra större institutioner, en kommande Bricsvaluta. De flesta kommer dock mest troligt byta ut sina dollar mot guld.

Somliga påstår att dollarn inte alls kommer att rasa, att det finns en dol­larbrist i systemet. George Gammon försökte pedagogiskt förklara det här i en video, där han med t-konton fick allt att framstå som bara ännu mer komplicerat. Ibland blir pedagogi­ken ett hinder. För det Gammon ald­rig ens berör är vilka strömmar som är störst och påverkar mest, även om uppgifterna står på hans whitebo­ard.

Vad han hade kunnat eller hade tänkt säga, är att det finns mer dol­larskulder i världen (i form av inter­nationella lån), än det finns dollartillgångar (i form av amerikanska statspapper) och att varje betalning på en dollarskuld, i form av ränta el­ler amortering, innebär att nya dol­lar efterfrågas. Den räntan går in i banksystemet och kan generera ny dollarbaserad kreditexpansion.

I det långa perspektivet är det dock knappast en garanti för att dol­larns värde hålls uppe, eftersom det finns mindre incitament att göra sig av med dollarskulder, om räntan för­väntas falla, såvida denna är rörlig eller snart ska bindas om. Samtidigt som vi vet att USA:s statspapper säljs av i stora mängder, och därmed ökar utbudet av dollar.

Köparna är nu i första hand in­hemska, och alltmer dollar samlas därmed i USA, och ger då upphov till mer inflation. Detsamma gäller Feds förväntade framtida köp av statspap­per: En stor andel av dessa finansie­rar, som nämnts, räntebetalningar och ett svällande budgetunderskott. Budgetunderskottet närmade sig re­dan i augusti 2 000 miljarder dollar, vilket betyder att man snart är i kapp och förbi coronakarantänåren, då man landade på underskott nära el­ler över tre tusen miljarder.

Det här är de problem man skapat på hemmaplan. Men dessa trumfas ändå av dem man skapat med sin internationella kanonbåtsdiplomati. Sanningen är att man i och med att betalningssystemet började använ­das som vapen satte en boll i rull­ning som knappast kommer att gå att rulla tillbaka, oavsett vad man gör. Återigen är minskade statliga ut­gifter det enda som lär kunna hejda eller åtminstone bromsa in dedolla­riseringen.

Som ovan framhålls så är detta nämligen det enda som kan minska trycket uppåt på obligationsräntor­na, såväl långa som korta. Och där­med det enda som medger att Fed underlåter att artificiellt trycka ner dessa räntor genom att ta in obliga­tionerna i egen balansräkning. Först då kan dessa obligationer bibehålla en avkastning, vilket skulle göra dem attraktiva att investera i för utländ­ska centralbanker, försäkringsbolag, pensionsfonder och privata företag.

Eftersom detta inte lär ske, så kommer obligationsägande under kommande år med all sannolikhet ge negativ realavkastning. Fördelen med att äga sådana jämfört med ak­tier är att de senare riskerar att ock­så i nominella termer gå ned i värde. Med P/E-tal (aktiernas Price/Earning, på svenska pris i relation till vinst) som i snitt nu ligger högre än under dotcombubblan för 24 år sen, så är en sådan genomklappning bara frå­ga om när, inte om.

Förhoppningarna om att E:et i P/E, det vill säga Earnings, vinsterna, ska öka, bygger på att en mjuklandning är på väg och att man därigenom ska kunna motivera sina P:n, det vill säga Price, priset, på aktierna. Men det blir ingen mjuklandning, vi kom­mer inte att kunna hoppa över nästa lågkonjunktur, den kommer i stället sannolikt att bli betydligt värre än någonting någon av oss upplevt un­der vår livstid.

Problemet i marknaden är att op­timisterna, Gread (girighet), så helt dominerar, att även efter ett större kursfall, säg 20–30 procent, så kom­mer det att finnas gott om dem som hävdar att det då är ”köpläge”. Men det räcker bara för att justera ner P/E-talen från 40 till 30.

De måste ned till sin långsiktigt uthålliga nivå, cirka 12–15, för att re­flektera risken mer korrekt. Efter ett reningsbad där vi når dessa nivåer, där optimisterna rensats ut, så att Fear (rädsla) på allvar genomsyrar marknaden, då talar vi prisnedgång­ar på 60–70 procent. Men inte ens då har vi tagit hänsyn till att vinsterna kommer att sjunka väsentligt innan en sådan cykel är fullbordad.

Det är därför en ny depression är närmast omöjlig att undvika. Jag kan helt enkelt inte se hur det ska gå till, även om jag som vanligt inte vågar uttala mig om tajmingen. Det enda jag kan säga är att vi kommer närmare och närmare för varje dag som går. Och att det i princip skulle kunna hända vilken dag som helst av dessa.

Och hur ska vi hushåll agera i den­na makromiljö? Somliga, som den danske ekonomen Henrik Zeberg, hävdar att vi bör se till att omvandla allt till kontanter, för när allt faller så kommer detta vara det enda man vill ha. Likviditet.

Och visst är det så. Men att flera år i förväg lägga pengarna i madras­sen kan visa sig vara en mycket dålig investeringsstrategi, och har förvisso också varit det. Inflationen har ätit upp högst ansenliga delar av bespa­ringarna bara de sista tre åren. Och vissa tillgångsslag, som aktier, men också guld, har stigit betydligt mer än åtminstone officiell KPI säger. Idealiskt skulle vi sitta med sådana tillgångar på handen ända fram till dagen då kollapsen inträffar. Det är då, men först då, som vi behöver kontanterna.

Och det beror på att när markna­derna faller så är det många som är högt belånade och som måste täcka av sina positioner. Men eftersom ingen vill köpa deras (eller våra) till­gångar, som de använt som säkerhet när allt faller fritt, så måste de använda vadhelst de kan råka ha till­hands, för att undvika konkurs.

Bara en mindre del av alla skulder kommer att kunna betalas, eftersom derivatmarknaderna är flera gånger större än de underliggande tillgång­arna. Och samtidigt lär bankerna säga upp alla lån de bara kan till omedelbart förfall. Den som inte kan få loss pengar på några dagar kan då sättas i konkurs och långivarna tar allt. Det är så vi blir fattiga, men kan­ske inte riktigt så lyckliga.

I det här akuta och mycket korta perspektivet kommer det också att uppstå dollarbrist – nästan alla de­rivat är ju noterade i dollar. Men denna brist är närmast momentan, det finns ingen som kommer att vilja samla på sig mer dollar än precis de man ska använda för sina skulder.

Då kommer snart i stället hyperinflationen att blåsa upp som nästa hot. Vad Fed nämligen kommer att göra i det här krisläget är ju att blåsa upp balansräkningen ännu mer, pre­cis som man gjorde 2008 och 2020. En rejäl multipel av det man då lade på bordet lär vi få se. Och det tråkiga är ju att inte ens detta kommer att duga.

Ingen kommer nämligen att vilja låta alla dessa kulor, nedstoppade i bankernas djupa fickor, snurra mer än en gång, om de ens kommer hinna göra det. Pengars velocitet, omlopps­hastigheten på penningmängden, i förhållande till BNP, är nämligen mycket låg och minskande.

Det här är inte någon form av mys­tisk magi utan beror på bristen på sunda projekt att investera i. Värdet, som på de flesta säkerheter (collate­ral) är extremt uppumpat, sjunker i detta läge ihop som en sufflé. Medan överskottet tidigare kunde användas till att investera igen, krymper det nu i stället och blir negativt. I de ameri­kanska bankerna sitter redan sedan tidigare tonvis med statsobligationer som inte går att avyttra före förfall, eftersom de då kommer att generera förlust.