Prins Eugen upplevde en tid då Sverige genomgick stora förändringar. När han var sju år gammal år 1842 kröntes hans föräldrar Oscar och Sophia till Sveriges och Norges kungapar. Han förväntades följa den sedvanliga vägen som av tradition erbjöds medlemmar av vår kungliga familj, men redan tidigt visade han konstnärliga intressen. Det blev en lång vandring mot självständigt konstnärskap och framför allt självförtroende.
En sensommardag år 1905 kunde prins Eugen inviga sitt nybyggda och efterlängtade hem ute på Waldemarsudde på södra Djurgården i Stockholm. Det blev en munter festmåltid med konstnärsvännerna Anders Zorn, Richard Berg, Carl Larsson, Carl Laurin och så förstås husets arkitekt Ferdinand Boberg. Och här skulle prinsen bo och arbeta ända till sin död år 1947 – den elegante målarprinsen med det vänliga leendet.
Under rubriken ”Konsten åt folket” höll prins Eugen år 1942 ett tal i Göterborg, där han bland annat yttrade: ”Det är av vikt att så många som möjligt bereds tillfälle att komma i kontakt med konsten … De bildande konsterna behöver därför inte vara en förnäm, isolerad företeelse utan kan bli en allas tillhörighet.”
Idén om ”konstens socialisering” hade börjat gro hos den unge prinsen redan på 1890-talet och tillsammans med målarvännen Richard Berg diskuterade han ofta och gärna hur konsten på bästa sätt kunde nå en större och bredare publik. Genom att testamentera sitt eget hem innehållande Sveriges största privata konstsamling till staten, gjorde prins Eugen vad han kunde för att bidra till att öka svenska folkets konstnärliga medvetande.
Ett år efter prinsens död – mitt under sommaren då trädgårdens blomsterprakt var som mest intensiv – öppnades Waldemarsudde som museum och snart blev prinsens hem ett älskat mål för skönhetstörstande i alla åldrar och har så förblivit. När hemmet förvandlades till museum utrymdes hela första våningen, där prinsen haft sina privata rum, och inventarierna såldes eller fördelades bland arvingarna, allt enligt prins Eugens önskan. Det strängt privata skulle bort och all personkult hållas fjärran. Däremot är bottenvåningens fyra stora, ljusa sällskapsrum bevarade i sitt ursprungliga skick. Trots att de i drygt 60 år fungerat som museisalar, har de kvar sin karaktär av vänligt inbjudande salonger, där man mer än gärna skulle vilja slå sig ned, fast förvissad om att värden själv bara gått in i biblioteket för att hämta en bok.
Prins Eugens medvetenhet och konstnärliga samvete tog sig ett kraftfullt uttryck i en protest mot oförstånd och dumhet på Nationalmuseum. På en utställning i Stockholm år 1893 hade prinsen köpt Ernst Josephsons stora oljemålning ”Strömkarlen”. I ett brev från mars samma år skriver han: ”Jag är så ursinnig att jag emellanåt måste upp och gå. Jag har nämligen fått veta att Nationalmuseum inte vill mottaga Josephsons Strömkarlen, vilken jag erbjudit mig att skänka museet. De ska nog komma att ångra sig!” Och nog spådde prinsen rätt. Trolsk gäckande spelar nu ”Strömkarlen”, en av vårt lands mest berömda målningar, på salongens västra vägg. För att förvissa sig om att Nationalmuseum i händelse av framtida ånger över sitt misstag, skulle be att få tavlan, förordnade prins Eugen, att den inte får avlägsnas från sin plats annat än av brand eller för evakuering under krig.
Entrén till Waldemarsudde går genom Stora Galleriet, en byggnad som prinsen lät uppföra år 1913 och där skapade han ett museum för den då allra modernaste konsten, som han köpt av både kända och okända konstnärer som han ville stödja. Hela samlingen omfattar 1200 verk av alla numera kända svenska målare från tiden 1890-1940. Därtill kommer prins Eugens omkring 1000 egna målningar, av vilka han själv satte mest värde på ”Det gamla slottet” från 1893.
Utställningen pågår fram till 24 maj och visar prinsen ur olika aspekter – som konstnär, monumentalmålare, formgivare och blomstervän. Och även familjen och vännerna finns med. I den vackra matsalen får besökaren uppleva hur invigningsfesten år 1905 gick till. Flera intressanta och delvis unika journalfilmer ger en förstärkt tidsnärvaro. Alltså – ett unikt tillfälle att uppleva hur svenskt måleri en gång var – när det var som allra bäst.