Jonathan Bowdens testamente

Den brittiske kulturkritikern och konstnären Jonathan Bowden (1962-2012) avled oväntat under våren 2012. Bowden hade en lång karriär bakom sig inom brittisk nationalism och alternativ höger, men det var bara något år innan hans frånfälle som han hade fått en betydligt större och internationell publik. Under den här perioden publicerades han artiklar på webbsidan Counter Currents och kvalitén på dem gav en fingervisning om att en begåvad skribent höll i pennan. Dock var Bowden ovanlig på så sätt att han inte främst ägde begåvningen att uttrycka sig i skrift – utan genom tal. Counter Currents Publishing har nu gett ut en samling med några av hans allra bästa tal i skriftlig form.

Boken heter Western Civilisation Bites Back (Västerlandets civilisation biter tillbaka) och är uppkallad efter ett av Bowdens sista och tveklöst bästa tal. Några ord måste sägas om Jonathan Bowden som författare och talare och hur de är som två olika personer. Bowdens stil som författare var ofta experimentell, för att uttrycka saken på ett vänligt sätt. Vissa av hans böcker är nästintill obegripliga och man lämnas med intrycket av att boken inte är skriven av någon annan anledning än författarens eget nöje. Men som talare var han så pedagogisk och klar som någon bara kan vara. Han ägde den sällsynta förmågan att ta en tänkare, en poet, eller en politisk strömning och gå till dess kärna och disikera den fullständigt.

Bowden talade om allting från marxism och modern konst till Martin Heidegger. Varje gång valde han ett ämne som med all rätt ska betraktas som mycket svårtillgängligt, och öppnade upp det för sin publik. I förordet till boken skriver redaktören Greg Johnson att han bland det stora material som finns att tillgå valt ut tal för publicering för att de följer en röd tråd. Denna röda tråd är att de, med olika ingångar, behandlar det samtida västerlandets moraliska status. Någonting som Bowden ofta återkom till var att västerlandet av i dag lider av ett hopplöst dåligt självförtroende. Det finns för mycket vekhet, obeslutsamhet och känslor av skuld för både föreställda och faktiska brott.

Det är som att känslan av skuld har blivit fullständigt integrerad i den västerländska identiteten. Nationalister ägnar mycket tid åt att – rätt eller orätt – peka ut olika grupper som ansvariga för de problem som finns att hantera. Emellertid ska det inte förglömmas att den kanske värsta fienden är den som många av oss skapar i våra egna sinnen. Varför känner exempelvis så många svenskar att de måste be om ursäkt för att de är kritiska till invandringen? Anledningen är inte svår att förstå. De upplever att utsikten att ta tillvara på sina egna intressen som grupp ger upphov till ett stygn av dåligt samvete. Och människor undviker vanligtvis att göra någonting som inte känns riktigt rätt.

Den ideologiska strömning som varit mest destruktiv för västerlandets självförtroende är utan tvekan marxismen. Dagens marxism är inte helt enkel att förstå och det finns flera anledningar till varför. Ytligt sett kan det verka som om kommunismen i sina många former kollapsat fullständigt. Dess stater har fallit samman, dess ekonomiska teori tas inte längre på allvar och Stalin nämns inte så sällan i samma andetag som Hitler. Trots det finns det hos konservativa, nationalister och andra fiender till marxismen inte någon antydan till segerrus. För det är väldigt svårt att uppleva marxismen som slagen och att dess idéer inte längre skulle ha något inflytande. Så vad är det som har hänt?

Det som har hänt är, för att låna en formulering från Bowden, att marxisterna har förlorat en värld men i gengäld vunnit en annan. Marxismens inflytande strålar genom hela vår kultur och det är som att nästan varje annan form av politisk eller ideologisk position är påverkad av den i någon utsträckning. Det är som att marxismen har muterat, anpassat sig efter nya omständigheter, och på så sätt kunnat överleva i den post-sovjetiska eran. Kommunismen har ingen egen stark position, men marxismens inflytande återkommer igen och igen hos positioner som historiskt sett inte har med den att göra.

En förklaring till varför hittar vi om vi går tillbaka till den så kallade Frankfurtskolan, vars efterföljare haft stort inflytande på vår civilisations självuppfattning. Dess teoribildningar var nyskapande för sin tid och öppnade upp för ett helt nytt sätt att tänka om marxism, samhället och samhällsvetenskaplig forskning. Frankfurtfilosoferna lyckades med att formulera en mjuk variant av marxismen. En version som inte är belastad av klasskamp, arbetsläger, Stasi, diktatur och folkmord.

Den är i betydligt högre grad ren teori som står färdig att användas inom akademin, och kan kombineras även med ideologiska positioner som inte nödvändigtvis behöver ha någonting med kommunismen att göra. I likhet med andra former av marxism går den ut på att kritisera. Marx började sin karriär som teoretiker med att kritisera den borgerliga nationalekonomin och andra, rivaliserande former av socialism. Den nya marxismen – den vi gärna kallar för kulturmarxism – har gått en annan väg än den gamla marxismen. Dock är den sig lik i att den fortfarande kritiserar, men nu undergräver den de europeiska folkens traditioner och patriotism istället. Från insidan.

Bowden behandlade den här frågan – som egentligen är moralfilosofisk – genom att diskutera avvikande kulturella figurer som Bill Hopkins och Hans Jürgen Syberberg, spåra dess rötter i sina tal om marxismen och erbjuda en utväg genom Nietzsches sträva filosofi. Trots att talen handlar om helt olika ämnen finns det ändå, som redaktören säger, en tydlig röd tråd att följa genom boken. Västvärlden befinner sig just nu i ett kritiskt läge och det finns mycket som behöver sägas om detta sjukdomstillstånd ska kunna hävas. Det är när man betraktar saken från denna synvinkel som man inser hur talande bokens titel är för dess innehåll. Vad saken egentligen handlar om är att västerlandet måste börja bita tillbaka mot sina fiender på hemmaplan. Det är en fråga om mod snarare än någonting annat.