När man tänker på tonsättare och konstformer som återspeglar radikala omvälvningar tänker man nog mest på mäktiga operaföreställningar och klassicistiska konserter som fyller scenen med sträng-, stråk-, blås- och slaginstrument. Man tänker på en Beethoven, en Bach och en Wagner. Vad man förmodligen inte tänker på är en Cobain, en Vedder och en Cornell.
För att förstå hur grunge-rocken hör hemma i den samhällsomvälvande sfären måste man först förstå dess historia. Grungen var inte politisk i jämförelse med 70-talets punk, som hade en stark kontakt med arbetsklassen (ner med det borgerliga, häng politikerna et cetera). Tvärtom alienerades grungen frivilligt från det öppet politiska. Och det är just här vi av metapolitiska skäl finner grungen intressant.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
