Fascismen gör återintåg i Italien

Modern fascism i Europa? Det som är otänkbart i de flesta av Europas länder är till synes fullt accepterat i Italien, där ingen höjer på ögonbrynen över bilder på Italiens auktoritäre ledare Benito Mussolini eller organisationer som ser sig representera en modern fascism. När Silvio Berlusconi var landets premiärminister år 2003, sade han att Mussolini var en välvillig härskare som inte kan jämföras med andra despoter, eftersom han ”aldrig dödade någon”.

En av de rörelser som tydligt inspireras av fascismen är CasaPound. Rörelsen står för en stark nationalstat som bildar ”en moralisk, politisk och ekonomisk enhet”, men pratar sällan om teoretiska ideologiska frågor, utan fokuserar i stället på att visa vad man menar genom praktiskt arbete. Nya Tiders utsända granskar här organisationen direkt från deras högborg i Rom.

”Den tredje vägen”

Cafébaren i centrala rom är snyggt inredd. Trendig men ändå hemtrevlig. Belägen mellan Roms centralstation Termini och flera av de mest populära turistattraktionerna är den välbesökt och även nu på morgonen sitter det ett flertal gäster utspridda. Hade vi inte fått veta det tidigare hade vi aldrig kunnat tro att det är en av flera som ägs av organisationen CasaPound.

Vid ett av de mindre borden möter vi upp en mångårig medlem i CasaPound och över en espresso börjar han berätta om organisationen. Man kallar sig sällan själva för fascister, även om man anser sig vara arvtagare till den klassiska fascismen. I stället pratar om den ”tredje vägen”, som varken är vänster eller höger, och som sätter nationen som en levande organism främst. En stark stat, av och för folket, definierade av deras italienska blod före deras medborgarskap.

Kritiker brukar ofta peka på att CasaPound inte är demokrater. CasaPound svarar att demokratin hittills varit ett hycklande spel, där den reella makten sitter hos storbanker och överstatliga institutioner. Man vill trots det ha kvar parlamentet, och sänka rösträttsåldern från 25 år till 18 år. Senaten däremot vill man byta ut mot en församling som representerar ”alla yrken och produktionskategorier” och starkt arbetarinflytande i företag – det senare nämns faktiskt redan i den italienska konstitutionen.

Rörelsen ställer upp till val med partiet CasaPound Italia (CPI). Politiken är en blandning av konservativa och samtidigt progressiva sociala åtaganden. Man är för kärnfamilj, att företag ska tvingas ta ett större socialt ansvar, man vill stoppa massinvandring och skapa en folkgemenskap med starka sociala skyddsnät som likväl kräver medborgarens lojalitet och arbete för staten. I skattefrågor vill de bland annat att den rika katolska kyrkan inte länge skall vara skattefri och att storföretag skall beskattas mer. De vill ha en större statlig kontroll över flera institutioner likt bankväsendet.

Mycket av deras politik rör arbetsmarknaden och bostadsbristen i Italien. Båda två är i nuläget problematiska trots en stark ekonomi. Ungdomsarbetslösheten i Rom ligger till exempel på hela 47 procent och över fem miljoner invånare lever i ”absolut fattigdom”. En grogrund för en organisation likt CasaPound med andra ord.

Politisk ambivalens som strategi

Samtidigt är det svårt att sätta fingret på vad de vill i alla frågor, något som återspeglar Mussolinis taktik, som bland annat sade: ”Vi tror inte på dogmatiska program… vi tillåter oss lyxen av att vara aristokratiska och demokratiska, konservativa och progressiva, reaktionära och revolutionära, legala och illegala.”

Till exempel har de trots sitt starka stöd till kärnfamiljen och som uttalade motståndare till Pridefestivaler ändå uttryckt sitt stöd för att homosexuella skall kunna gifta sig. Men inte i kyrkan.

– Vi bryr oss inte om homosexuella som sköter sig och är produktiva medborgare vill ingå giftermål. Det skadar ingen. Det betyder inte att vi vill att de skall sprida dekadens på våra gator, säger CasaPounds representant.

– Det viktigaste är trots allt vad människor gör för varandra, inte vad de gör i sin sängkammare.