Charles I. Plosser, chef för bankens Philadelphiadistrikt, varnar för att FED genom ett överdrivet nyttjande av så kallade kvantitativa lättnader kan komma att utlösa en okontrollerbar våg av inflation och ett dramatiskt fall i dollarns värde. Man sitter på en tickande tidsinställd bomb, summerar bland andra nättidningen Marketwatch, som ägs av analysföretaget Dow Jones & Co. Kvantitativa lättnader är den tekniska termen för när centralbanken pumpar in krediter i det finansiella systemet genom att köpa amerikanska statspapper från banker och liknande finansiella aktörer, vilket man gjort sedan man ”köpte ut” de privata bankernas förluster efter finanskrisen 2008.
I ett försök att få fart i den långsammaste amerikanska återhämtningen efter krisen, som är den värsta sedan 1930-talets stora depression, har Federal Reserve skjutit in motsvarande 4 500 miljarder dollar i storbankernas reserver. För närvarande ligger merparten av tillgångarna i tryggt förvar i landets banker, men när pengarna lånas ut till företag och hushåll kommer marknaden översvämmas av billiga krediter, spår Plosser.
Scenariot liknar det som inträffade i Tyskland under eran av hyperinflation. Hur skrämmande det än kan tyckas ur ett amerikanskt perspektiv så kan det lämna betydligt större avtryck i förlängningen. Dollarn innehar den inofficiella titeln som världens reservvaluta. När företagskoncerner och stater byter produkter över gränserna tar man vanligtvis ut betalningen i dollar, vilket skapar en artificiell efterfrågan som gör det möjligt att utöka mängden dollar i cirkulation utan att oroa sig för en depreciering av valutan.
Inflationen exporteras till omvärlden som måste ha tag i dollar för att bedriva internationell handel, i synnerhet världens bank- och energisektorer är beroende av ett konstant flöde för att hålla liv i sin verksamhet. Ett beroende som upprätthålls genom tvingande uppgörelser med arabvärldens största oljeexportörer om att endast sälja olja mot betalning i dollar. Situationen är slående lik ett pyramidspel, där systemet kräver ytterligare tillförsel av mer och mer dollar för att hålla sig på fötter. Upphör flödet riskerar man en finansiell kollaps på kort sikt, men om flödet fortsätter oavbrutet tappar dollarn sin trovärdighet som en pålitlig valuta och på längre sikt förlorar man sin ställning som världens reservvaluta.
Att Plosser numera är orolig för den rådande ordningen är förståeligt, ett kraftigt fall i efterfrågan på dollar skulle slå hårt mot det importberoende landets ekonomi. Kostnaderna för att finansiera statsskulden skulle skjuta i höjden samtidigt som bankerna förlorar sin ställning som monetär mellanhand för internationella transaktioner. Oberoende analyser har visat att levnadsstandarden i USA utan dollarn som reservvaluta skulle sjunka till samma nivåer som den i Mexiko eller Spanien.
I Kina och Ryssland har man under en längre tid arbetat för att ta sig ur sitt beroende av dollardominerade finansiella institutioner. Kritiken har funnits länge men det är först på senare år som utvecklingen tagit en mycket intressant vändning. De båda länderna kom den 21 maj överens om en omfattande gasaffär, där rysk naturgas exporteras till Kina över en period av 30 år.
Betalningen sker i rubel och yuan. Förhandlingar har pågått i ett årtionde och det totala värdet av affären uppskattas till hisnande 400 miljarder dollar. Ryssland förhandlar samtidigt om en liknande uppgörelse med Indien, där betalningen återigen sker utan dollar. Den ryska statliga energijätten Gazprom har meddelat att man vill sälja energi till sina europeiska kunder mot betalning i euro. Iran har meddelat att de kommer att sälja av centralbankens tillgångar i dollar och hålla sina valutareserver i euro. Samtidigt har Kinas regering gjort exklusiva uppgörelser med Tyskland och Bank of England för att öka omfattningen av handeln med yuan, något som sätter Frankfurt och London i den bekväma sitsen som centra för den blomstrande europeiska yuanhandeln.
Analytiker spår att det bara är en tidsfråga innan arabstaterna med Saudiarabien i spetsen kommer nå liknande överenskommelser med kineserna. Renässansen för den inhemska oljeindustrin i USA, till stor del tack vare bergsspräckning (fracking), och Kinas ökande beroende av importerad energi kommer att göra landet till den största importören av saudisk olja, det är därmed snarare en fråga om när, inte om, saudierna och kineserna kommer att kringskära den amerikanska mellanhanden och göra upp direkt sinsemellan. En bedömning som stärks av en långvarig strävan från de båda länderna att stärka sin relation.
Analytiker spår att detta kan förändra verkligheten för den globala handeln och drastiskt förändra styrkeförhållandena i världen. Hur denna nya verklighet kommer se ut finns det olika åsikter om. Kommer euron att axla dollarns roll, eller möjligtvis yuanen? Kan den nya asiatiska valutan altyn, som Ryssland vill skapa, att blanda sig i leken? Eller är det här bara en början på en återgång till guldstandarden? Bör världens länder enas om att skapa en centraliserad världsvaluta, som den kände ekonomen Joseph Stiglitz anser? Eller kommer en öppen marknad bestående av flera konkurrerande nationella valutor vara det system som får överhanden?
När världens folkrikaste nation tillika världens största exportör och guldproducent konspirerar med en av världens största energiproducenter och med världens näst folkrikaste nation för att omdana den monetära ordningen samtidigt som Amerikas europeiska hustru inte visat sig vara fullt så lojal som man först trott, ger det Plosser skäl för sina ord.
Huruvida han har rätt i sina spådomar är mindre viktigt i sammanhanget, det verkligt intressanta är att resten av världen redan agerar som om det vore verklighet, något som riskerar att förvandla Plossers profetia till den självuppfyllande sorten.