När Piotr Bernatowicz år 2020 tillsattes som chef för U-jazdowski Center for Contemporary Art i Warszawa väckte det självklart en djup indignation i konstvärlden. Den nationalkonservativa polska regeringen önskade en ny kulturpolitik och för samtidskonsten blev det alltså Bernatowicz uppgift att ombesörja detta. När jag nåddes av denna nyhet insåg jag att det var rätt intressant. Den polska regeringen har förmodligen inte någon större kunskap om vad samtidskonstnärskap handlar om. Även om Bernatowicz inte har någon lång erfarenhet som institutionsledare vet han säkert vad han har gett sig in i.
Vad är då samtidskonst enligt den officiella versionen i väst? Det handlar inte enbart om konst som skapats i nutid utan om en alldeles bestämd inriktning med ett ideologiskt program. Innehållet förändras över tid, men det går tämligen långsamt. Det som kännetecknar den idag har växt fram under de senaste två decennierna.
Genomgående är samtidskonsten politiskt orienterad med ett allt strängare ramverk för vad som skall vara moraliskt acceptabelt. Under åtskilliga år har det vanligaste temat varit postkolonialism/dekolonisation med ett stort intresse för minoritetsfolk. Antirasism och antifascism ingår också mycket uttalat i verksamheten. Genusproblematik, feminism och LHBQT är andra områden som favoriseras, liksom stark respons på rörelser i tiden, som metoo, BLM och klimat.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.