När vi träffar smeden Leif Sollier är det en varm junidag och han är fullt upptagen med att måla ett av sina uthus i en klar, röd färg. Hans fru skrattar och säger att Leif har typiska ”smedhänder” – hårda, nötta och med lite ärr här och där. Han har arbetat som smed sedan han var tjugo år gammal, och gled in i yrket under sjuttiotalet. Han fick lära sig yrket hos en granne, och Leif beskriver hur han ”böjde till lite stänger” och upptäckte att han hade en talang för det. Det tyckte visst grannarna också, för snart fick han äran att smida ett pinnstaket runt ett hus nära barndomshemmet.
– Och det var så jag fick blodad tand, säger Leif bestämt.
I dag jobbar han inte heltid med smideriet, men det blir en del jobb här och där. Han annonserar inte efter arbete, utan jobben har en tendens att finna honom. Det kan vara en ungdom som vill att han ska smida ett vackert vikingablad, eller någon i hans närhet som vill ha ett fint och personligt smideri att ge bort i gåva. Att arbeta som smed är inte bara guld och gröna skogar, berättar Leif, särskilt inte under somrarna där det kan bli ordentligt hett i smedjan som går på högvarv. ”Och man måste vara klädd från topp till tå”, säger han och suckar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
