“Många i vänstern och vissa liberaler hoppades nog i hemlighet på att deras absurda krav på i princip öppna gränser inte skulle realiseras”. Så skriver Ivar Apri, ledarskribent på SvD om hur vänsteretablissemanget nu fått sin fria invandring, men ändå inte verkar helt nöjda.
“Åsa Romson och Gustaf Fridolin är de tydligaste exemplen på radikaler som innerst inne hoppas bli hindrade”, fortsätter han och gör jämförelsen med upproriska tonåringar som kan leva ut sin rebelliska image för att de litar på att mamma finns där och låter sig axla rollen av den tråkiga nej-sägaren och ser till att inget spårar ur.
Det politiska samtalet i Sverige har sedan länge slutat handla om att få den egna politiken att verka rimlig. Istället är det självgoda posörer med bara ett enda mål, att framställa sig själv som godare och mer visionär än den andra. För dem spelar det ingen roll om Jimmie Åkesson får rätt i sak. Han är fortfarande den tråkiga – elakingen med taskig människosyn som råkar ha fakta på sin sida.
Problemet för vänstern är att bortsett från Åkesson är det ingen annan som längre har lust att spela rollen som den utskällda, bespottade realisten. Högern har hoppat ner i poolen tillsammans med gubbarna och tanterna på vänstersidan, och vill också leka ungdomsrebeller.
Det var vad vänstern minst av allt önskade. De förlorade när motståndarna kapitulerade. De förlorade sin syndabock. En pappa som säger nej, så att de kan vara visionärer och någon annan ser till att det stannar vid just visioner. För de vill kunna tala om att riva murar och låta alla komma in, men då krävs att någon annan upprätthåller EU:s gränser så att slagorden aldrig förverkligas.
Det samhälle som byggts upp av just dem som vänstern spottar på; vita, heterosexuella, män, har varit så starkt och så fritt att det likt en tålmodig förälder inte bara tillåtit sig bli bespottat, utan även skyddat och försörjt dem som spottar. Feminister har kunnat gå barbröstade i badhus för att göra någon poäng om jämställdhet, utan att bli överfallna av sexgalna män, just för att det vita västerländska samhället är jämställt. De har kunnat bränna svenska flaggan eftersom Sverige tillåter det, och förnedra kristendomen med Ecce homo-utställningar eftersom det inte leder till halshuggningar och massavrättningar.
Problemet för vänstern är att de nu börjar få vad de ropat efter. Nationen är avskaffad, svenskarna är snart en minoritet i sitt eget land. Försvaret är avskaffat och polisen har tvingats ge upp flera områden, de kan inte göra annat än att grilla korv och försöka bli polare med invandrargängen som bränner bilar. Åtta av tio poliser säger att de funderar på att byta yrke. Våldtäktsmän straffas med några månaders ungdomsvård när förståelsen är ledstjärna.
Vänstern har fått vad de ropat efter. Men inte vad de önskat. Det är viktigt att göra denna skillnad. För det är dags att sluta bemöta dem som naiva tonåringar som vill väl men är lite orealistiska. Det är vuxna människor som är fullt medvetna om det orimliga i de egna slagorden. De har inte ens kunnat genomföra sina egna ändringar i samhället utan att ironiskt nog vara tvungna att tillfälligt bortse från vad de själva predikar. För att införa etnisk kvotering måste de erkänna något de förnekar existensen av. Och för att kunna kvotera kvinnor måste de tillfälligt erkänna att det finns två kön och att man föds till det, innan de kan återgå till att teoretisera om att alla är det kön de definierar sig som och att det finns lika många kön som människor.
Det är dags att sluta spela med i charaden och börja benämna dessa vänsterliberaler för vad de är. Självförhärligande egoister som aldrig brytt sig om vare sig invandrare, svenskar, jämställdhet eller något annat. Som vräker ur sig ord de inte själva tror på med enda syftet att vårda den egna imagen och hoppas någon annan sätter stopp. När ingen gjorde det lät de offra världens kanske bästa land. En egoism som får den kapitalistiska storföretagaren att framstå som Robin Hood.
