Hösten år 1794 föll domarna över gustavianerna Magdalena Rudenschöld, Johan Fredrik Aminoff och Johan Albrekt Ehrenström. Gustavianernas ledare, Gustaf Mauritz Armfelt, dömdes i sin frånvaro medan övriga inblandade antingen fängslades eller sändes till den svenska kolonin Saint Barthélemy.
Den Armfeltska affären blev dock inte den propagandaseger som Gustaf Adolf Reuterholm hade önskat. I både september och oktober 1794 skrev hertig Carls hustru, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, om svenskarnas starka missnöje mot förmyndarregeringen som blossat upp under den Armfeltska affären då folket kommit att sympatisera med gustavianerna. Allmänhetens avsky riktades särskilt mot Reuterholm, som i praktiken var Sveriges egentlige härskare. Till och med vid hovet var han öppet hatad.
Det värsta för Reuterholm var dock att avskyn mot honom inte enbart begränsades till Sverige. Armfelt hade innan sin flykt till Ryssland skyddats av hovet i Neapel och, enligt den anteckning Hedvig Elisabeth Charlotta skrev i dagboken i december 1794, skadades relationen mellan förmyndarregeringen och detta hov av den Armfeltska affären.
Även relationen med Ryssland blev spänd – så pass spänd att hertiginnan i april 1795 uttryckte oro för väpnade fientligheter. Samtidigt ville dock Rysslands kejsarinna, Katarina II, att hennes sondotter skulle gifta sig med Sveriges omyndige kung, Gustaf IV Adolf.
Reuterholm lyckades dock sluta ett svenskt-danskt neutralitetsförbund i mars 1794 och hade periodvis framgångar när det gäller relationen med Frankrike.
Reuterholm och Frankrike
I biografin i G.A. Reuterholm: den gråtande diktatorn noterar John Chrispinsson att Reuterholm redan i början av sin tid vid makten strävade efter ha en god relation med Frankrike och hade sänt ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein till Frankrike för att förhandla om ett svenskt-franskt avtal.
Ett sådant avtal slöts, enligt Chrispinsson, mellan Staël von Holstein och Georges Jacques Danton i maj 1793 och innebar att Sverige ”fick tio miljoner riksdaler som skulle höjas till arton om Sverige drogs in i krig mot Frankrikes fiender.”
Hedvig Elisabeth Charlotta skriver inget om detta avtal i dagboksanteckningen från maj 1793 då hon inte tycks ha fått veta något om det. Däremot nämner hon att ”i Frankrike finnes nu hvarken lag eller rätt” samt att Staël von Holstein beordrades därifrån.
Danton blev dock en av många som giljotinerades under skräckväldet, som pågick i Frankrike under åren 1793-1794, och till skillnad från honom var Maximilien de Robespierre inte välvilligt inställd till Sverige. Efter att han kom till makten sommaren samma år lät han, som Chrispinsson skriver, genomföra en razzia i Staël von Holsteins hem ”och avtalet reviderades till svensk nackdel. Det blev ett avtal som aldrig undertecknades.”
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
