Why We Fight

Recension: Why We Fight

I denna ovanliga bok från 2001 formulerar Guillaume Faye ett manifest för Europas motståndskamp och pånyttfödelse. Det är fransmannens senaste verk som översatts till engelska. Faye har varit ledande inom den franska idérörelsen Nya Högern, men funnit den för intellektuell och utan förmåga att provocera. Och provocerar gör Faye gärna, något Lennart Svensson reflekterar kring i denna recension. Svensson är väl förtrogen med Fayes inspirationskällor som Nietzsche, Jünger och Spengler, och är själv aktuell med översättningen av Mikael Jalvings storsäljare Absolut Sverige.

Guillaume Faye är en stridbar man. Själva titeln på Why We Fight andas strid och konflikt. Och visst är det en konflikt i dag. En etnisk, kulturell och politisk kamp om huruvida västvärlden ska förlita sig på sedvana och tradition eller om nihilism och nivellering ska råda.

Faye skildrar detta. Och han ser framför sig en global strid med etniska, ekonomiska och geopolitiska förtecken. Jag anser att han brer på lite för tjockt, han målar med lite för drastiska penseldrag. Ju radikalare man är, desto mer kan man renodla sina åsikter. Faye drar nytta av det för att göra Why We Fight till en radikal bok, intressant att läsa för att få uppslag om dagens politik och samhälle. Men en mer subtil, mindre krigisk och mer filosofisk attityd hade varit bättre. Men med det sagt så har man aldrig tråkigt i Fayes sällskap. Ordlistans texter är, som sig bör, ganska korta. Man hittar lätt nya termer att intressera sig för om man fastnar på något ställe. Why We Fight har något för alla radikalkonservativa och ”real righters”.

Faye har en kompromisslös ton i sin Why We Fight och det har nog sitt värde. Den skrevs 2001 och är än mer aktuellt i dag, 2013. Vi måste försvara vårt eget hus. Faye skriver om massinvandring, traditionalism och modernismens avigsidor. Vi vet alla att massmigrationen är av ondo, att traditioner behövs och att nivelleringen gått för långt. Här får man en repetition av dessa spörsmål, dels i bokens första 70 sidor, som är en polemisk essä, dels i den ”metapolitiska ordlista” som upptar resten av boken. Här kan man fördjupa sig i termer Faye myntat såsom xenofili (= att tvingas älska främmande folk), devrilisering (= försvagning av manligheten), etnomasochism (= att tvingas ogilla det egna folket) och arkeofuturism (varom mer nedan), samt läsa om saker som vilja till makt, social egoism och kulturell neo-primitivism.

Muslimer Frankrike
Muslimer ber på en gata i en fransk stad.

 

Faye har ordets gåva. Han kan skriva. Nietzsche, Jünger och Spengler är stilidealen. Men han träffar inte alltid rätt. Hans tro på en ”civilisationernas kamp” är överdriven. Jag menar, visst ska vi värna västerlandets värderingar, men hett krig med MENA kommer det inte att bli. Också jag trodde det förr (se Vårt Försvar 1/2008), men de öppet krigiska tiderna är, vad det verkar, över.

Jag tror även att den ”katastrofernas konvergens” (omtalat på s 103 i boken) som Faye talar om är överdriven. Visst står världen inför utmaningar, visst är västvärlden hotad av immigration, övermogen välfärdsstat, miljöstress och kulturkrig, men att tro på megakris är old school. Striden förs i dag på det propagandamässiga, massmediala och psykiska planet. Det är ett kulturkrig, en metapolitisk kamp som ska föras mot hoten. Vi lever i intensiva tider men det är en tid av ”frekvenskrig”, inte hett krig.

Vidare så är Fayes vurm för kärnkraft otidsenlig. Visst kan kärnkraft hjälpa oss att minska oljeberoendet, men på sikt tror jag vissa andra, högteknologiska alternativ till vår energiförsörjning kan bli aktuella. Jag tror i alla fall inte att solenergi och vindkraft är allt som framtiden kommer att bringa inom det alternativa energiområdet. Men i ett vidare perspektiv kan man förstås se Fayes intresse för kärnkraft som en vurm för stora, tekniska projekt, ”Big Science”, och det kan ses i linje med hans ”arkeofuturism” som bejakar spekulativa idéer.

Faye talar som sagt om arkeofuturism. Dels gör han det i boken med samma namn (1998), dels ägnar han fenomenet några rader i ordlistan i Why We Fight (s 79). Detta är ett genialt begrepp på många sätt. Som modern högerman med arkeofuturism på baneret frigörs man från en sådan högeridé som konservatismen, som alltid får på pälsen för att den blickar bakåt. Man styr även fri från den av vänstern så omhuldade modernismen, implicit fiende till all tradition och forn sed. Med arkeofuturism kan man både ”älska framtid och vörda forntid”.

WhyWeFight
Why We Fight: Manifesto of the European Resistance, av Guillaume Faye
Översättning: Michael O’Meara, Arktos förlag 2011
Originaltitel: Pourquoi nous combattons: Manifeste de la Résistance européenne, 2001

Men jag tvivlar på att Faye ens skulle uttrycka sig i termer av ”vörda forntid”. Det skulle han väl se som antikvarisk traditionalism och museologisk folklorism. Nej, hans visioner är djärva och titaniska, som ett euro-ryskt jätteimperium med avancerad big science i form av kärnkraft och rymdprojekt (Euro-Siberia, s 141f). Jag ser själv gärna ett samarbete med Ryssland inom ramen för ett regionernas Eurasien, och gärna fler rymdprojekt, men Fayes retorik är för överspänd. Man får gärna skriva suggestivt och ha djärva idéer, men Fayes faustiska prometheism leder fel. Om ”prometheism” skrivs annars på s 226f. Själve Ernst Jünger, från vilken Faye torde ha inspirerats av legenden om Prometheus som stal elden från gudarna och gav den till människan, varnade ju för dylik teknik-romantik.

Faye borde ha lärt sig av Jüngers sans och måtta, av den Jünger man mötte efter 1949 i texter som Heliopolis och Der Waldgang. Faye tycks mig dra iväg åt en Spenglers människofientliga teknikdyrkan lite väl mycket. För Spenglers välformulerade, men pessimistiska tekniksyn, se Människan och tekniken som förlaget Arktos gav ut härom året.

 

Vi måste försvara oss, säger Guillaume Faye. Vi måste slåss för vårt eget, för Europas folk. Europa är härjat av regimens hat mot sina egna medborgare. Regimen driver sin ”antirasism” som egentligen bara är ett täcknamn för anti-vit. Den progressiva PK-ismen utarmar vår världsdel med sin modernism, sin nihilism och konsumism och tvingar oss att bli identitetslösa subjekt i en kall 1984-värld. Någon liknande agenda finner man inte i Kina, Indien eller MENA.

Faye
Guillaume Faye.

Så man kan ha ett globalt perspektiv för att visa PK-isterna att om, säg, japanerna har rätt till Japan har svenskarna rätt till Sverige. Dock ska man inte uttryckligen göra andra folks saker till vår, säger Faye. Fayes franska trätobroder Alain de Benoist har hävdat en sådan, mjukare, samnationalistisk agenda. Den kan ha sin lockelse. Och den kan, anser jag, vara effektiv i debatten. Som jag nyss gjort: om japanerna har rätt till Japan så har svenskarna rätt till Sverige. Det är en ganska effektiv analogi. Man kan tysta svenskfientliga aktörer med dylika argument. Det har för sin del visats i Youtubefilmen ”Hur man debatterar ner ’anti-rasister’ ”. Den rekommenderas varmt.

Faye är alltid radikalast. Hävdar de Benoist något är han emot det. Personligen kan jag både uppskatta de Benoists mer akademiska framtoning och Fayes drastiska svep. Nog är även Faye beläst, nog är denna bok värd sitt pris som exposé över modern politik, geopolitik och identitarism. Något hett krig blir det som sagt inte, men metapolitiskt är striden intensiv så det räcker. ”Anti-rasism” och brännmärkning av nationalister och identitärer sker ännu 2013. Debatten vinner sig inte av sig självt. Och för att få en och annan ny aspekt på detta frekvenskrig, denna propagandastrid och  kulturkrig kan Why We Fight vara en nyttig bok att läsa mellan varven. Bara man inte låter sig förföras av fantasierna om krig, kärnkraft och eurosibirisk nypaganism.

Faye är på det hela taget rekommendabel. Han är ingen kraftlös konservativ som radar upp modernitetens problem. Han har en del pessimistiska drag, men han är i själ och hjärta optimist. Framtiden är öppen, allt är möjligt, säger han. Vi har vår fria vilja. Den måste till: viljan till makt, viljan att bli något mer än vad vi är. Han säger vidare: etnicitet är viktig men den är inget utan aktörer som vet att den är viktig, som vet att de tillhör ett visst folk. Etnicitet är värdelöst utan en medveten aktionsplan, utan en färdriktning, utan en vilja till storhet. Det räcker inte att bekämpa nihilistiska mångkulturister. När den kampen är vunnen måste man ha en egen vision, en positiv vision för framtiden. Faye visar oss hur man skapar en sådan vision genom att tänka stort och kreativt. Likt läromästarna Jünger, Nietzsche och Spengler lär han oss att tänka och det är den största formen av beröm man kan ge en författare.

Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Två år sedan Korankravallerna

Två år sedan Korankravallerna

🟠 OPINION: BITTE ASSARMO De muslimer som attackerade polis under korankravallerna 2022 är inget annat än terrorister. Det menar debattören Bitte Assarmo, som skriver att fler poliser borde ha skjutit verkanseld – det var bevisligen det enda som hade effekt. Istället lät polisen pöbeln härja, varpå politiker liksom systemmedia var snabba med att urskulda och förringa muslimernas hat mot den svenska yttrandefriheten och vårt samhälle.

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

🟠 ANALYS Vid det här laget har det börjat gå upp för de flesta att Ukraina är i en hopplös belägenhet. Men västetablissemanget kämpar tappert för att upprätthålla bilden av en lovande kamp så länge Ukraina får trogen hjälp från Väst. En viktig del av detta är att låta påskina att Ryssland lider större förluster än Ukraina. Manskap är en dyrbar och ändlig resurs. Om den ena parten åderlåts allt för mycket blir kriget svårt eller omöjligt att upprätthålla. Sålunda rapporterade New York Times i augusti att Ryssland enligt anonyma amerikanska tjänstemän skulle ha 120 000 döda och 170 000–180 000 sårade, medan siffrorna för Ukraina skulle vara 70 000 respektive 100 000. Men är detta sanningen? Joakim Förars har gjort egna beräkningar utifrån allmänt tillgänglig information och resonerar kring vad de faktiska förlustsiffrorna skulle kunna vara. Nya Tider har inte kontrollräknat uppgifterna.

Läs även:

Mordförsök mot Slovakiens premiärminister

Mordförsök mot Slovakiens premiärminister

🟠 UTRIKES Slovakiens premiärminister Robert Fico, 59, utsattes för ett mordförsök efter ett regeringsmöte idag. Det var när han lämnade Kulturhuset i staden Handlova, nordöst om Bratislava och gick fram för att skaka hand med väntande människor utanför avspärrningar som en ensam gärningsman öppnade eld.

EU-valet 2024: Etablissemanget bävar för ”skarp högersväng”

EU-valet 2024: Etablissemanget bävar för ”skarp högersväng”

🟠 – Men i Sverige är ”klimatet” den viktigaste valfrågan Den 6–9 juni hålls val till Europaparlamentet. Totalt 720 mandat ska fördelas varav 21 från Sverige. Opinionsmätningar tyder på att valets stora vinnare kommer att bli högern – och då i synnerhet den nationalistiska och EU-skeptiska högern som kommer att kräva mer inflytande. Den troliga utvecklingen är enligt flera bedömare en ”skarp högersväng” – men om det blir några verkliga politiska förändringar är svårt att förutse. Nya Tider tar en titt på EU-valet och de svenska politiska partier som ställer upp i det.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Är Hasse Alfredson passé?

🟠 BOKRECENSION Humor åldras snabbt. Kan det finnas intresse för en svensk humorist som hade sin höjdpunkt på 60- och 70-talet? På sätt och vis gör det nog det. Om mannen ifråga heter Hans Alfredson. Han hade en bred begåvning. Han skrev böcker, gjorde film och revy, han kunde även teckna och sjunga någorlunda. Så en ny biografi över Alfredsons liv och gärning har sitt existensberättigande. Den fyller ett tomrum. Man kan säga att den, förutom själva personporträttet, liksom i förbigående tecknar en bild av den senare delen av det svenska 1900-talet.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Inte alltid en klänning i vitt

🟠 HISTORIA Idag är det självklarhet att bära en vit klänning när man gifter sig, men så har det inte alltid varit. Faktum är att det var först på 1800-talet som vit färg på brudklänningen började bli vanligt. Här i Sverige dröjde det dock till sekelskiftet 1900 innan den vita brudklänningen överhuvudtaget började konkurrera ut den svarta bland vanligt folk.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.