Nya Tider intervjuar Peter Springare: ”Jag stack in handen i ett minerat område”

NyT: Du skrev ett uppmärksammat inlägg på Facebook förra året. Är det första gången du tagit bladet från munnen?

– Jag har väl alltid torgfört vad jag tycker och tänker om saker och ting. Jag har alltid luftat mina uppfattningar offentligt, det började redan på nittiotalet.

NyT: Men reaktionerna blev större nu?

– Innan pratade jag om organisatoriska problem och tillkortakommanden, skrev en del debattartiklar i mina dar. Jag har haft kritik mot hur man har styrt verksamheten och kritik mot chefer och strukturer i organisationen. Men denna gången gav jag ju mig på den mest fredade gruppen – nämligen invandrare, och hade synpunkter på invandrare och kriminalitet.

Jag sade ju då just hur överrepresenterade de är och vilka konsekvenser det får och att vi bara blundar för det. Det var det som tände på krutdurken. Jag stack in handen i ett minerat område och då vaknade journalisterna till vänster till liv. Det är bara de som får äga debatten.

NyT: Så du har fått ordentligt med kritik från vänsterjournalister. Hur ser det ut inom din egen yrkeskår, hur har reaktionerna varit där?

– Mycket positiva reaktioner. Det har inte varit några problem alls, förutom bland de allra högsta cheferna som ville få det till att jag hade begått hets mot folkgrupp. Poliserna på gatan förstår ju mig, särskilt de yngre.

Men det är svårt, för de säger samtidigt att de inte skulle våga tala ut såsom jag har gjort, och det förstår jag. De har mycket krav på sig som ledningen ser ut i dag. Man får inte säga vad som helst och man pratar gärna om att det är högt i tak, men det är det inte. Det är ju en repressaliekultur som finns inom polisen i dag.

NyT: Och stödet från allmänheten …?

– Har varit stort, helt klart. Jag blir ju fortfarande igenkänd. Det har till och med hänt att jag blivit igenkänd i toalettkön i ett flygplan utomlands [skratt].

NyT: Men du har fått jobba kvar som vanligt?

– O, ja, jajjemen, det har inte varit några konstigheter! Cheferna själva har ju aldrig pratat med mig, de vill väl egentligen inte ha med mig eller ”problemet” att göra, så de har skickat fram sina presstalespersoner för att sköta talan. Men det bekommer inte mig. Men personalen runt omkring mig och mina närmaste chefer, de är på min sida.

NyT: Du har aldrig ångrat att du talade ut och skrev inlägget på Facebook?

– Nej, nej, det har jag aldrig ångrat. Det var ju mycket stök och bök och mycket runt omkring som var nytt för mig, men det har ju stabiliserat sig.

NyT: Tror du att du har startat en trend nu, att fler i samhället vågar tala ut?

– Ja, det tror jag. Det tycker jag mig se också i den allmänna debatten, att man vågar prata. Även politiker vågar i dag prata om de ämnen som jag för bara ett halvår sedan blev stämplad som ”rasist” och ”främlingsfientlig” för.

Nu pratar etablerade politiker i samma termer. Och många tidningar vars journalister brunsmetat mig skriver nu på sina ledarsidor att man måste börja undersöka de ämnen som jag talat om. Där svängde det verkligen!

NyT: Ligger det något i det vi läser om att polisen inte går ut med signalement av politiska skäl?

– Jamen absolut, jag ser inget annat skäl. Vi har ju alltid kunnat gå ut med signalement tidigare.

NyT: Man försöker kanske upprätthålla en bra bild …?

– Ja, exakt. Hur man kan försvara att man inte släpper signalement för att det kan äventyra förundersökningen förstår jag inte, det är ju bara struntprat. Generellt är det så klart så att signalement är högst relevant om man vill ha hjälp. Då är det väl högst relevant att veta om det är en mörkhyad med afrikanskt utseende eller en person med skandinaviskt utseende man söker efter. Det underlättar väsentligt om man verkligen vill ha hjälp att komma framåt i utredningen. Allt annat är skitsnack enligt mig, och ligger inom ramen för den så kallade ”politiska korrektheten”.