Nya Tider träffar Nina Drakfors på historisk mark, i den gamla klosterruinen i Varnhem, mellan Skara och Skövde. Där bland örtagårdar och mossbevuxna rester av de murar som höll nunnorna inne efter vesper lättar hon en aning på förlåten till sin person.
Granskning Sverige kallar sig för ett demokratiskt medborgarinitiativ, som granskar och kontrollerar etablissemangets politiker, journalister och tjänstemän. Den obekväma youtubekanalen är som en blandning mellan Janne Josefsson med sin dolda kamera och Kalle Sändare. Det blir stundtals både humoristiska och mentalt lyteskomiska uppringningar när de som till vardags jobbar med att granska plötsligt själva sätts under luppen. Nina Drakfors är det senaste tillskottet av ”uppringare”.
– Johan Andersson, som startade Granskning Sverige och kollegan Erik Johansson var länge ensamma där om att ringa granskande samtal till makten och etablissemanget. En dag blev jag via Facebook kontaktad av Erik, som undrade om jag hade lust att vara med. Jag hade inte full koll då på vad deras koncept var, men jag hade lyssnat på några samtal och fann dem både underhållande och informativa. Framför allt var de väldigt synliggörande i viktiga frågor, berättar Nina.
Nina svarade ja direkt och ringde snart sitt första samtal som anonym till Åhléns, gällande deras hijab-kampanj. Men hon kände ganska omgående efter det att hon helst ville framträda med sitt eget namn.
– Jag lever mitt liv med transparens och vill fullt ut stå för det jag gör. Eftersom jag har både heltidsarbete och eget företag så lade jag ut mina samtal via Johan och Eriks youtubekanaler. De hjälpte mig med det tekniska. Men nu har jag en egen Youtube-kanal, säger Nina.
Nina är född i småländska Mönsterås, men är uppvuxen i Göteborg. Närmare bestämt i de östra stadsdelarna, Hjällbo, Hammarkullen och Gårdsten. Så den lite halvkålliga dialekten ligger som ett subtilt, men dock stadigt och saltstänkt fundament under samtalen när hon ringer till intet ont anande utvalda representanter för olika delar av makten och opinionsbildningen i Sverige.
Vilket är ditt mest minnesvärda samtal hittills?
– Det är nog när jag ringde Anna Norling som är socialdemokratisk ledarskribent på Arbetarbladet i Gävle. Hon hade skrivit en ledare där hon uppgav att människor som upprördes över de sexuella övergreppen kring nyåret 2015-16 i tyska Köln, endast kom med rasism maskerat som omtanke om kvinnorna. Jag tyckte det var väldigt upprörande att hon kunde skriva så om människors oro kring den ökade otryggheten för kvinnor i samhället. I det samtalet uppgav hon att de sexuella övergrepp som uppstått i Tyskland i form av det nya fenomenet Taharrush, där män från en annan kultur omringar en kvinna och utsätter henne för sexuella övergrepp, endast handlar om patriarkala strukturer. Det var så absurt, ett relativiserande av ett för Sverige nytt fenomen där kvinnor är ytterst skyddslösa, då dessa män utför övergreppen som en kollektiv massa. Kvinnan har inte en chans att skydda eller freda sig. Detta försökte nu vänsteranhängare och feminister applicera på vanliga hederliga svenska män, som om dessa i alla tider utfört dylika övergrepp på kvinnor. Det samtalet tycker jag var så belysande, att media har en agenda. Och som hon själv sade så var hennes tidning progressiv och socialdemokratisk med en agenda. När man inte inser problemets art och form så riskerar man ju att inte ha rätt lösning.
Kan du inte övertala doldisarna Johan Andersson och Erik Johansson att också framträda med sina riktiga namn? Det skulle väl ge mycket mer trovärdighet och tyngd åt hela konceptet?
– Det viktiga är inte om personerna Johan och Erik skulle bli offentliga. Det vi tappat i samhället är att få verkligen lyssnar på vad som sägs. Istället hänvisar man till att det där kom ju från en så kallad hatsajt och därmed så ska den informationen inte tas på allvar. Det ska inte ha någon betydelse vem det är som säger eller frågar något, det som har betydelse är vad som sägs eller vilka frågor som ställs.
Nina utvecklar sin tanke om att budbäraren ofta blir skjuten till att det i dagens samhälle finns ett subtilt hot i form av social stigmatisering kring den som synliggör invandringens konsekvenser. Den som ställer fel frågor riskerar att bli uthängd som rasist, nazist och fascist.
– I mitt fall, när jag på hösten 2014 gick över från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna, började folk mejla och ringa till min arbetsgivare och likt angivare i de gamla kommuniststaterna påstå att jag var rasist och skulle göras arbetslös, eller åtminstone inte få jobba med människor, berättar Nina.
Men Nina Drakfors bryr sig inte nämnvärt om smutskastningen. Hon säger att hon vet vem hon är och vad hon har gjort och hon står för alla sina fel och misstag.
När hon sedan inledde sitt engagemang i Granskning Sverige så gick drevet igång rejält och på allvar. Någon ringde hennes chef, en annan ringde till Sveriges Radio Skaraborg och en tredje skrev otaliga kommentarer på Skövde kommuns facebooksida.
– Sveriges Radio Skaraborg hörde av sig till min arbetsgivare samt till en politiker och ställde den vinklade frågan om man kan jobba som socialsekreterare och samtidigt vara rasist. Jag har även via min blogg fått en kommentar från någon som kallar sig ”gräv” och som insinuerar att jag har många hemligheter från mitt förflutna som minsann kan komma fram. Hela den kommentaren luktar som ett förtäckt hot. Det är för övrigt polisanmält. Genom hot om smutskastning vill dessa människor att jag ska tystas, säger Nina.
Men Nina Drakfors bryr sig inte nämnvärt om smutskastningen. Hon säger att hon vet vem hon är och vad hon har gjort och hon står för alla sina fel och misstag.
– Det finns de som försöker sig på att skam- och skuldbelägga människor till tystnad. Med allt detta i åtanke så tänker jag inte ens försöka påverka Johan och Erik att komma ut med sina identiteter, då det inte bara kommer att drabba dem utan även deras anhöriga.
Nina har själv tre döttrar, men det har inte ur säkerhetssynpunkt påverkat hennes sätt att arbeta eller uttrycka sig i tal och skrift.
– Jag är deras mamma, som ska verka för deras bästa i alla lägen. Och jag har gjort bedömningen att visst är det jag håller på med en riskfaktor i mitt liv, med stor utsatthet, men jag är inte rädd för att förlora mitt jobb. Jag är inte heller rädd för att förlora så kallade vänner, jag är inte rädd för att förlora mitt liv, utan jag ser det som min plikt att värna mina barns framtid genom att inte hålla tyst. Det enda jag är riktigt rädd för är att mina barns framtida välfärd och trygghet riskeras av en ansvarslös invandringspolitik, säger hon.
Ninas uppväxt i betongförorterna i Göteborg, en tidig flytt hemifrån, hemlöshet, ett tidigt mödraskap samt hennes yrkeslivserfarenhet som först undersköterska inom hemtjänsten och sedan som socionom har påverkat hennes sätt att se på det politiska landskapet i Sverige.
– När jag arbetade som undersköterska var jag övertygad om att Socialdemokraterna stod för att värna om och garantera Sveriges befolkning dess välfärd. Jag var i ett tänkande där allt var svart eller vitt och jag såg inte konsekvenserna av Socialdemokraternas politik. Sedan 2010 har min världsbild breddats och jag har tagit mig ur den ideologiska fällan att demonisera mina politiska motståndare. Numera inser jag att ingen ideologi är innehavare av den enda sanningen och bara tillsammans kan vi nå de bästa politiska lösningarna, säger Nina.
Sedan 2010 har hon arbetat som socialsekreterare med uppgift att utreda rätten till försörjningsstöd. Hon kommer dagligen i kontakt med hemlösa, missbrukare och människor med psykisk ohälsa.
– Givetvis påverkas mina politiska åsikter av det jag upplever i arbetet. Hur många fler bostadslösa har vi fått i Sverige på grund av bristen på bostäder? Kommer vår toleransnivå att öka inför att ha bostadslösa som sover i trappuppgångar? Jag tycker det är en grundläggande rättighet att få ha en egen bostad. Varför kan man inte göra en lika stor satsning på hemlösa i Sverige som man nu gör för att bygga bostäder till de invandrare som kommer? Jag vill inte se en enda hemlös, alla ska ha någonstans att få kalla sitt eget. Men utvecklingen är oroväckande. Nu senast läste jag Stadsmissionens utredning från 2014 som visade att pensionärer nu oftare blir hemlösa. Detta får inte hända i ett välfärdssamhälle, säger Nina med emfas.
För ett och ett halvt år sedan satt Nina som suppleant i barn- och utbildningsnämnden för S i Skara och nu sitter hon som ordinarie i samma nämnd för SD. Vad hände?
– En traumatisk upplevelse fick mig att omvärdera saker och ting. Jag ville inte slösa bort mitt liv på meningslösheter. I slutet av min tid med S hade jag tappat hoppet om politiken och tänkte att jag aldrig mer skulle lägga fler värdefulla timmar och dagar på att vara fritidspolitiker. Sen kom SD in i mitt liv, där jag på nytt utmanades att se på mina fördomar och göra ett nytt ställningstagande. Då insåg jag att S lurat i svenska folket att SD är rasister och att de gjort detta i endast ett syfte och det var för att få behålla makten. Jag kollade in debatter, läste artiklar, läste, läste och läste och till slut fick jag inse att min världsbild inte riktigt var komplett utan istället kraftigt beskuren av medvetna lögner, berättar Nina.
Du lär ha sagt att S inte är verklighetsförankrade och att de vill att det ska vara som det alltid varit. Hur blir det annorlunda i ett socialkonservativt parti då, när det partiet pratar om att bevara folkhemmet som ju är en sosseuppfinning från Per Albin Hanssons tid?
– Socialdemokraterna är inte verklighetsförankrade om de tror att Sverige ska kunna vara en humanitär stormakt och samtidigt behöva låna pengar samt höja skatter för att bedriva en ansvarslös invandringspolitik. Det jag menade var att S har stannat i att bevara sin dröm om välfärdssamhället. Men jag insåg att det är SD som verkligen vill Sveriges medborgares bästa. Som min dotter så klokt sa när jag frågade henne varför hon röstar på SD. Hennes svar kom klart och enkelt – SD värnar inte bara om invandrare utan även om det svenska folket.
Har folk svårt att förstå att de som är sverigedemokrater i dag var sossar och moderater i höstas?
– Ja, för SD:are är ju precis samma människor som de var tidigare när de var aktiva i andra partier. Själv gick jag från att vara en så kallad god sosse till att bli en ondskefull rasist över en natt, trots att jag är samma människa i dag som då, med samma engagemang. Visst har jag förändrat några politiska åsikter, men det är inte till någon nackdel, eftersom jag ser det som att jag har vidgat mitt perspektiv.
Och så var det ju det där med att Nina sysslar med hawaiisk healingmassage och kundaliniyoga. Det hela startade i början av 2000-talet då hon drabbades av en utmattningsdepression.
– Jag var inte intresserad av att medicineras som vården ville, utan sökte efter andra lösningar och framför allt sökte jag svaret på varför jag fått en utmattningsdepression som faktiskt gjorde att jag inte orkade leva. Fast jag ville ju leva. Då hittade jag Lomimassagen. Och den gav mig sådan ökad livslust att jag till slut började tro på att jag kunde komma tillbaka som levande människa igen. Då bestämde jag mig också för att någon gång utbilda mig själv inom denna massageteknik och ge upplevelsen till andra. Det är en fantastisk massage som tar cirka två timmar totalt. När det kommer folk till mig för massage så ser man många gånger i deras ögon hur trötta de är och hur deras livslust har minskat. Efter att de fått massagen så börjar deras ögon gnistra och tindra igen, och det är vackert att se, berättar Nina.
Lomi Lomi betyder att kommunicera med kropp, själ och ande. Massagen liknas vid en ceremoni och har sitt ursprung på Hawaii. Den har praktiserats av så kallade Kahunas, som är en sorts hawaiiska shamaner och kunskapen bygger på en flertusenårig tradition. Massagen kallas även för The loving touch och utförs från hjässan till tårna på både bak- och framsidan av kroppen.
– Om Lomi Lomi ges på rätt sätt så är effekten på ett djupt plan både fysisk och psykisk. Men även själslig. Den löser upp fysiska spänningar samt förlöser känslomässiga blockeringar. Det frigörs också goda härliga endorfiner. Jag har jobbat i två år med massagen och inte haft mycket tid över till annat. Men när Granskning Sverige kom in i mitt liv så har ringandet och samtalen fyllt även resterande del av min fritid. Det har lett till att jag hamnat i ett vägval, där jag måste välja mellan Granskning Sverige eller att fortsätta massera. Jag har bestämt mig för att fortsätta med Granskning Sverige och endast utföra massagen på fritidsnivå och inte som nu 10-20 timmar i veckan, säger Nina.
Men hon är även utbildad kundaliniyogalärare och hade precis tänkt hålla klasser, när Granskning Sverige kom in i hennes liv, så hon har inte hunnit med mer än att privat dela med sig av sina kunskaper.
– Man brukar kalla kundaliniyogan för medvetenhetens yoga. Jag älskar de meditationer som finns i den, men jag är lite sämre just nu på att utföra den fysiska biten. Jag skyller på tidsbrist…
