Nationalromantikerna hade rätt

På författarens hemsida kan man läsa: ”Sedan 2012 har Magnus Stenlund arbetat med att ge oss svenskar vår historia tillbaka.” Det började med romanen Den eldrökta, som fokuserade på Edda-häxan Hyrrokkin och allt vad hon kan ha betytt. Sedan har det fortsatt med fackböcker: Runkalendern samt Blodet och jorden. Medlet för att ge oss historien tillbaka är alltså fakta och fiktion, populärvetenskap och tvärvetenskap. Uppföljaren, Svärdet och gudarna, är dessutom snart klar och kommer att lanseras i sommar, lovar författaren.

Och med dagens forskningsläge sammanställt och tolkat av Stenlund så slår det gnistor. Man kan säga att den övergripande, monumentala tes som drivs i Stenlunds böcker är: nationalromantikerna hade rätt. Sverige var det germanska urhemmet. Den germanska kulturen och språket utvecklades först här och spreds sedan söderut.

Detta kan man säga idag, på 2020-talet, med hjälp av bland annat genetisk arkeologi. Undersökning av DNA-lämningar, plus språkliga indicier, plus modern arkeologi, ger vid handen att Sverige och Skandinavien var ”germanfolkens livmoder”, vagina nationum. Det där som Växjöbiskopen Nicolaus Ragvaldi hävdade redan 1434 på ett kyrkomöte i Basel. Eftersom Sverige var det germanska Europas stamort borde han behandlas som rangfrämst, det var tanken bakom hans påstående.

Germanfolk såsom goter, langobarder, vandaler och burgunder kom högst sannolikt från Sverige. Det hävdade Ragvaldi och det hävdade sedan generationer av svenska forskare. På 1800-talet, under ”göticismens” era, gick man kanske lite för långt i vissa teser. Då kom bakslaget i form av den källkritiska skolan i början av 1900-talet. Men vidare forskning (med hjälp av DNA, lingvistik, ortnamnsforskning, arkeologi), har till slut ändå gett romantikerna rätt. Sverige och Skandinavien var den germanska kulturen och språkets hemort.

Dock är det idag ingen (svensk) forskare som säger detta öppet. Alla svenska arkeologer, historiker och lingvister känner nog till detta. Men de vågar inte ge det vetenskapliga materialet den, tämligen uppenbara, Sverigevänliga tolkningen.

Men Magnus Stenlund vågar. Han utgår från befintlig forskning, men ställer även samman teser på ett nytt sätt och ger helt nya svar på frågor som ingen vågat eller velat ställa. Han går bortom erkända fakta och gör egna, ibland överraskande och kontroversiella, slutledningar.

Denne ekonom, född 1962, har som privatforskare gett sig i kast med forskningen i ämnet, en forskning som faktiskt höjer vårt land till en särställning i Europa. I den aktuella boken – Blodet och jorden – kan man läsa om den svenska förhistoriens ofta dolda sidor. Det är en berättelse som säger att landet efter istiden influerats av europeiska migrationer av typen jägare-samlare och jordbrukare. För cirka 5 000 år sedan kom så indoeuropéerna i form av stridsyxefolket och trattbägarkulturen hit i ett invecklat mönster. Sammantaget innebar indoeuropéernas ankomst att den manliga befolkning som fanns här dödades, stupade i strid. Kvinnorna behölls och ur det hela uppstod med tiden vad som befolkningsmässigt, till cirka 80 procent, utgör dagens etniske svensk. Den svenska arvsmassan var i stort sett färdig för 5 000 år sedan. Vi har varit ljushylta och högväxta i detta land i tusentals år.

Det är inte populärt idag att påstå detta. Men det är sanningen. Och forskningen måste söka sanningen. Denna truism – forskning är sanningssökande – måste man betona i dagens Sverige, där allting tenderar att krånglas till i politiskt korrekt anda.

Stridsyxefolket var alltså indoeuropéer på svensk mark. Och med tiden utvecklas det sakta men säkert till germaner med säregen kultur och språk. Detta är väl belagt i dagens forskning. Svensk bronsålder är en pre-germansk kultur som är lätt att identifiera i bland annat kultformer, såsom solkult. Det går en klar linje i vårt land från bronsålder vidare till järnålder: det är samma folk som bär upp båda dessa.

Stenlunds bok ger oss denna utveckling. Nå, egentligen bara fram till stenålderns slut. Bronsåldern kommer i nästa, snart publicerade, bok i serien.

Framställningen i Blodet och jorden innehåller en mängd fakta. Ibland blir det rent ut sagt för snårigt. DNA-forskningen är, som Stenlund själv konstaterar, ibland så krånglig att forskarna själva gör fel. Att det är svårt, ja oundvikligt att fackspråk på sina ställen tillåts dominera över viljan att vara pedagogisk, kanske man måste leva med. Författaren menar att hans ambition är att tillrätta­lägga sådana misstag och ställa upp en syntes som inte tidigare gjorts, och som med all säkerhet kommer granskas mycket kritiskt av dem som vill tycka annat.

Populärvetenskapligt fattas dock något. En mer läsvänlig inställning till termer som R1a, I2, PGmc, PIE, WHG, TRB och så vidare kan behövas när man skriver för ”mannen på gatan”. Bruket av förkortningar och engelska termer (ancestry, admixture…) i denna bok gör den mindre njutbar för den icke-akademiske läsaren. Men Stenlund har här ambitionen att bemöta akademiker, och då måste man vara noga.

Man kan säga att Stenlunds Runkalendern är populär­vetenskaplig, medan författaren i Blodet och jorden bland annat har en omfattande notapparat. En populärvetenskaplig sammanfattning vore något att önska sig, när bokverket väl är klart i sin helhet.

Stenlund strävar efter att (parallellt med DNA, språk och arkeologi) ta myten till hjälp i sitt sökande efter historiska fakta. Inblandningen av myt och Edda är visserligen något som lättar upp och ger en mer läsvänlig upplevelse, men själv blir jag inte övertygad. Tidlös myt kan inte reduceras till naturfenomen, enligt min mening. Varken förr (James Frazer, The Golden Bough 1890) eller idag är detta en framkomlig väg. Stenlund å sin sida menar att religionshistorisk analys och sagans källtexter hjälper att förstå och komplettera de lämningar som våra förfäder lämnat efter sig. Han ser historien ur ett helt nytt perspektiv.

Sammantaget är Blodet och jorden en bok vi behöver. Den är dessutom rik på illustrationer och diagram – i färg, på blankt papper. Därtill är boken i hårdpärm.

Vi ser fram mot kommande delar i detta verk som ska behandla bronsålder och järnålder. Stenåldern är för sin del alltid en smula svår att relatera till, men med bronsålder och järnålder blir det så att säga automatiskt mer färg och form i sammanhanget. Kanske får vi även i dessa följande, utlovade delar personer att relatera till, såsom Sveakungar och vikingar. Alltsammans – forskningsläget i stort, och Stenlunds Sverigevänliga attityd – bådar gott för framtiden. Sverige och Norden är speciella, det vet vi redan, och nu har vi vetenskapliga belägg för det också.