Massiv flykt till Ryssland

Flera bostadshus i deras område hade träffats av artilleri. Även barnbördshuset blev träffat och kvinnor som skulle föda tvingades göra det i skenet av stearinljus i källaren efter att elektriciteten slagits ut. Sedan kom de själva nära döden, berättar Katja, en mörkhårig kvinna i trettioårsåldern.

– Vi stod och väntade på bussen med våra barn när det började falla bomber omkring oss. Det var då vi bestämde oss för att fly.

Katja och hennes syster Anja kommer från Donetsk. Nu befinner de sig på tågstationen i Rostov vid Don, en miljonstad i sydvästra Ryssland, nära Azovska sjön, Svarta havet och gränsen till Ukraina.

Under sin flykt mot den ryska gränsen stoppades de tillfälligt av soldater från ukrainska armén.

– De frågade oss varför vi inte flydde västerut mot Kiev. Efter vad de gjort mot oss hade de mage att fråga det! utbrister Katja.

Katjas son har blivit rädd för höga ljud och drömmer mardrömmar. Precis som de andra flyktingarna sover systrarna och deras tre barn på liggunderlag och filtar längs en av väggarna i tågstationens vänthall. Nu väntar de på att tillräckligt många flyktingar ska anmäla sig för en lång, lång resa.

– Vi ska till Kamtjatka, svarar Katja när jag frågar vart de tänker ta vägen. Först tror jag att hon skämtar – Kamtjatka ligger  750 mil bort, öster om Japan – men de har bestämt sig:

– Så långt bort från Kiev som vi kan komma, förklarar hon.

Frivilligarbetaren Masja, 23, står bakom ett bord och delar ut mat och vatten till de behövande.

– Jag gör detta på min fritid därför att det känns meningsfullt, förklarar hon. Jag kan hjälpa till och känner att det är min plikt att göra det. Alla kan hjälpa till med något, om så bara att skänka ett paket socker.

Masja berättar att det brukar finnas mellan 800 och 1 000 flyktingar på tågstationen. Det är mest kvinnor och barn, men även hela familjer. De får vänta i fyra till sju dagar innan de får tillfällig flyktingstatus och tillstånd att resa vidare in i landet.

En av flyktingarna är Luba, 67, som ska till Jekaterinburg på andra sidan Uralbergen tillsammans med sin man. Hon berättar att deras barn redan är där men att de själva stannade hemma i småstaden Mospino utanför Donetsk.
– Vi är födda i Donbass och här stannar vi kvar, sade vi då de reste, berättar hon.

Nu har de emellertid ändrat sig. Luba berättar att hennes man kom och mötte henne efter att hon slutat sitt dagliga arbete som köksa, vilket han aldrig brukade göra. Han hade blivit orolig för henne, sade han, utan synbar orsak. När de kom hem hade deras hus förvandlats till en rykande ruin.

Luba tackar Gud för att hennes man lever. Efter att ha tagit sig över gränsen har de nu befunnit sig på tågstationen i sex dagar, sovit och ätit på samma spartanska sätt som alla andra, och längtar efter att få komma iväg och träffa sina barn igen. Oksana, som agerar tolk åt mig, blir särskilt ombedd att berätta om den äldre kvinnans tacksamhet över att Ryssland tar hand om hennes familj i denna nödsituation.

800 000 krigsflyktingar

Min tolk för dagen är Oksana Sazonova, journalist på den regionala nyhetsbyrån och själv född och uppvuxen i Lugansk i östra Ukraina. På fritiden är hon samordnare för en frivilligrörelse som på engelska kallas Peaceful Skies. Oksana berättar att nätverket från början bestod av fem personer, men växte snabbt eftersom många ville hjälpa till med mat, kläder, leksaker eller att upplåta husrum åt flyende Ukrainaryssar.  Man ser det som att hjälpa sitt eget folk; vissa av flyktingarna betraktar redan Ryssland som sitt hemland och vill inte återvända.

Oksana har genom sina insatser för krigsflyktingarna blivit något av en lokalkändis och haft regelbundna kontakter med chefen för regionens invandringsmyndigheter. Den värsta anstormningen av flyktingar har dock lagt sig.
– Under en period på två-tre veckor i juni kunde det komma tio eller femton tusen människor över gränsen varje dag bara här i Rostovområdet, berättar hon. Nu är det mycket lugnare, men som du kan se kommer det fortfarande många.

Det är svårt att avgöra det totala antalet krigsflyktingar som tagit sig över gränsen eftersom många av dem har släktingar i Ryssland och bor hos dem. Det ryska inrikesministeriet uppger att över 800 000 ukrainska flyktingar befinner sig i Ryssland, en siffra som den 2 september bekräftades av Vincent Cochetel, enhetschef för FN:s flyktingorgan UNHCR. Drygt en tredjedel så många, 260 000, uppskattas befinna sig i Ukraina som internflyktingar.

52 000 flyktingar har fått bosättning enbart i Rostovregionen, som med sina 4,3 miljoner invånare nu inte kan ta emot fler. Därför skickas de vidare till andra delar av Ryssland, där de inkvarteras i förläggningar, studentrum, sanatorier med mera.

De ryska myndigheterna gör uppenbarligen stora ansträngningar för att hjälpa dem. Oksana berättar om en kvinna från Lugansk som var gravid då hon kom till Rostov vid Don. Hon ansökte om flyktingstatus, men fick beskedet att hon borde vänta tills barnet var fött – annars skulle nämligen bara hon få flyktingstatus, medan barnet automatiskt skulle bryta mot rysk lag då det blev 90 dagar gammalt, vilket är den tid en ukrainsk medborgare tillåts vistas i Ryssland utan att ansöka om tillstånd. Vi gör oss lustiga över detta lätt absurda utslag av rysk byråkrati, men då vi besöker invandringsmyndigheten i staden för att inhämta information får vi veta att denna regel ska tas bort så att nyfödda får flyktingstatus om mamman har det.

– När ryska myndigheter minskar på byråkratin för att underlätta visar det att de verkligen tar saken på allvar, skrattar Oksana när vi är ute på gatan igen.

Ukrainska medborgare kan stanna i 270 dagar om de beviljas tillfälligt uppehållstillstånd, vilket så gott som alla krigsflyktingar får. Sedan måste de antingen få arbetstillstånd eller ansöka om flyktingstatus, och det sistnämnda delas normalt sett endast ut till särskilt behövande, exempelvis pensionärer och ensamstående mödrar. Det spås dock bli lättare att hitta arbete nu på grund av sanktionerna mot Ryssland och landets egna motsanktioner, som bland annat lett till att man snabbt måste bredda sitt eget jordbruk och bli självförsörjande.

Besök i ett flyktingläger

Efter mitt besök i den självutnämnda Folkrepubliken Donetsk (se förra veckans tidning) tar jag återigen kontakt med Oksana Sazanova och beger mig mot den ryska stad som även den heter Donetsk. Den sistnämnda ligger dock närmare Lugansk på den ukrainska sidan av gränsen, där några av de hårdaste striderna har rasat mellan Kievs styrkor och de pro-ryska separatisterna. Vi har sällskap av Vadim Izvoztjikov, även han frivilligarbetare för flyktingar från Ukraina.

Lägret vi kommer till är bara ett av många som upprättats för de ukrainska flyktingarna. Det breder ut sig på ett slättland en bit utanför ryska Donetsk. Stadiga tält i ljusblått och grått står i prydliga rader över en sandig yta, vuxna i alla åldrar rör sig i lägret och barn leker mellan tälten eller i sandlådor. Vi söker upp lägerchefen, som ger oss tillstånd att fotografera och intervjua flyktingarna, och blir även informerade om att detta är ett transitläger där de flesta stannar i runt tre dagar innan de transportas vidare med buss mot den destination de önskar.

Vi hamnar snart i samspråk med Vitalij och Natasja, som flytt från en mindre ort i Lugansk­området. Precis som alla andra vi talar med vittnar de om att Kievs trupper bombar och skjuter artilleri mot civila mål, vilket är orsaken till att de flydde, närmare bestämt när kolgruvan där Vitalij arbetade blev bombad så att det inte gick att arbeta där. Han tror att det gjordes just för att göra folk arbetslösa och tvinga dem på flykt.

Oksana säger å andra sidan att gränsposteringar med långa köer av flyktingar har angripits, som om man försökte hindra dem från att fly till Ryssland.

Vi fortsätter genom lägret och kommer fram till en sandlåda där minst ett dussintal barn trängs med varandra – i bästa sämja, kan tilläggas. Oksana frågar vad barnen leker, och de förklarar att de tillverkar bomber av sanden.

Tre lite äldre pojkar sitter bredvid på fällstolar: Max, 14, Igor, 15 och Kostja, 17. De tar självmant kontakt, nyfikna på den icke ryskkunnige journalisten. Max, en solbränd och mellanblond yngling, är den mest talföre av dem och berättar att han kommit dit tillsammans med sin mor; pappan är död sedan före kriget. Pojken är ivrig att visa var han står i den pågående konflikten.

– Donetsk Respubliki, rättar han genast när jag frågar om han kommer från Donetsk. Familjen flydde när ljudet av bomber eller artilleri började närma sig deras lilla ort utanför staden Donetsk.

En flicka i sjuårsåldern börjar trakassera Max under samtalet, och han riktar ett slag med handflatan mot henne med låtsad vrede, men stoppar innan han träffar.

– Är det din lillasyster? frågar jag.

– Nej, det är ett odjur, svarar Max när Oksana översatt, vilket får de andra pojkarna att skratta. Lillasystern tar inte illa upp utan fortsätter glatt att retas.

Vitalij, 10, berättar att han sett en hel familj bli dödad i sitt bostadsomräde: Två flickor och deras mamma. Vid ett annat hus slog två granater ner i trädgården. Bara den ena av dem exploderade, krossade fönstren och dödade en gammal kvinna.

– Hon hade fötts under andra världskriget, nu dog hon i det här kriget, berättar Vitalij som ger ett lillgammalt intryck. Han uttrycker sin förhoppning att rebellerna ska driva tillbaka fienden och ”förfölja dem hela vägen till Kiev”.

Under vårt besök frågar vi flera av flyktingarna hur de ställer sig till kriget. Alla menar att det bara är Ryssland som visat något intresse för att hjälpa dem, och de flesta ser sitt stora grannland som det enda hoppet för fred. Någon uttrycker en naiv förhoppning om att Putin ska annektera Novorossija utan blodspillan ”precis som han gjorde på Krim”; någon hoppas att han ska sätta press på Kiev och tvinga dem att sluta fred och federalisera Ukraina; ytterligare någon vill se en militär intervention.

Oksana berättar själv att hennes farmor, som bor i Lugansk och vägrat att lämna staden trots Oksanas enträgna böner, blev överlycklig då ukrainska medier påstod att mängder av ryska tanks samlats vid gränsen och när som helst skulle gå in i Lugansk.

– ”När kommer de?” frågade hon mig på telefon, och blev jättebesviken när jag sade att det nog bara var propaganda från Kiev, berättar Oksana.

Att Ryssland hjälper de pro-ryska styrkorna tycks de flesta vi talar med ta för givet. Ingen tror däremot att man har reguljära styrkor i Ukraina – vilket flera alltså beklagar – men det allmänna konsensus tycks vara att man förmodligen beväpnar rebellerna och inte sätter hinder ivägen om militärer åker dit frivilligt utanför tjänsten.

– Det är inget krig mellan västra och östra Ukraina, det är ett krig mellan USA och Ryssland på ukrainsk mark, säger musiklärarinnan Olga, 29, från Donetsk. Hon menar dock att Ryssland inte valt konflikten, utan tvingats till den.

Många av flyktingarna har börjat hata allt som förknippas med västra Ukraina, speciellt flaggan och språket, men Olga är mer försonlig.

– Jag älskar Ukraina, men det var bättre när man respekterade våra band till Ryssland, säger hon.

En äldre kvinna som nästan saknar tänder kommer fram till oss. Redan från början har hon gråten i halsen och medan hon berättar börjar tårarna rinna. Hon kommer från Pervomajsk, en stad som enligt Kiev ”befriades från terrorister” den 12 augusti. Hennes dotter hade då redan flytt med sitt barn.

– Det finns ingenting kvar, snyftar kvinnan. Min make är fortfarande kvar, jag vet inte om han är i livet nu, jag vet inte. Jag kan inte ringa. Det finns ingen gas, ingen elektricitet, inget vatten, ingen mobilmast. Jag tillbringade 19 dagar i en källare, sedan tog min dotters make mig på en moped och körde mig till Stachanov där det var lugnt. Åtta dagar senare tog jag mig hit och fick veta att min dotter redan hade rest vidare. Jag vill bara träffa min dotter igen. Jag går i kyrkan, jag gör allt jag kan. Det finns ingenting kvar därhemma.

Huruvida det blir fler flyktingvågor till Ryssland från Ukraina är svårt att veta. I skrivande stund går flyktingströmmen åt båda hållen då vissa återvänder hem under ett eldupphör – men det har redan brutits flera gånger.