Den 2 februari klockan ett på natten kastades en sten och en rökbomb in i Ulrika Hugosons lägenhet i ett bostadsområde i Slottsstaden i Malmö.
– Jag trodde att det var något i köket som råkat åka i golvet, men så märkte jag att hela lägenheten var rökfylld. Jag tänkte att det brann och sprang ut i vardagsrummet. Utan att först märka det trampade och kröp jag i glassplitter. Mina knän och fötter blev helt blodiga. Jag märkte att det inte brann, men hittade rökbomben som låg på golvet och sprutade ut rök som var mycket jobbig att andas in. Som tur var hamnade rökbomben inte i soffan där den kunde ha fattat eld, berättar Ulrika för Nya Tider.
Hon öppnade balkongdörren för att få ut all rök. Då såg hon också ett stort hål i fönstret.
– Nu fick jag panik. Letade efter mobilen och ringde 112. Brandlarmet gick, jag yrade upp på en stege för att stänga av det. Polisen var snabbt på plats och när de väl lyste med ficklampa på soffan såg jag den. En stor sten, i samma storlek som en handboll ungefär. Jag tvättade mina ben och fötter, och jag hade turligt nog bara ett litet jack under ena foten, men massor med små sår på mina knän och smalben, säger Ulrika.
Polisen förhörde henne på plats och frågade vem som skulle kunna vara ute efter att skada henne. Då slog det henne, hennes bild hade funnits på Nordfront, Nordiska motståndsrörelsens hemsida från en läsecirkel hon bjudits in till av några bekanta.
– Jag visade bilden för polisen som noterade detta och frågade om jag var medlem i Motståndsrörelsen, varpå jag svarade ett bestämt nej. Jag är inte med i någon politisk organisation, berättar Ulrika.
Hon fick sova hemma hos sina föräldrar den natten. Nästa natt också. Och nästa. I över en vecka bodde Ulrika där.
– Jag vågade inte sova ensam i min lägenhet efter attacken, säger hon.
På morgonen den 8 februari skulle hon ta bilen som stod på föräldrarnas garageuppfart. När hon skulle köra iväg blev det dock tvärstopp. Samtliga däck på bilen var punkterade.
– Jag blev chockad, arg och ledsen. Det var nu mina föräldrar blev riktigt rädda, det var två hot i rad mot mig som privatperson. Deras bil som stod parkerad bredvid min var orörd, säger Ulrika.
Möte med rektorn
Hon ringde skolan i Kävlinge kommun och berättade för sin chef att hon skulle bli försenad till jobbet, hon måste göra en polisanmälan först. Hennes elever hade redan fått reda på incidenten med stenen och rökbomben.
– När jag berättade om bildäcken blev de såklart ännu mer oroliga. De visste att saker och ting inte stod rätt till, berättar Ulrika.
Rektorn på skolan kallade in Ulrika till expeditionen samma dag efter att eleverna hade slutat, för att tillsammans med biträdande rektorn höra hur Ulrika mådde efter det som hänt. Sedan tog rektorn, som ju är Ulrikas närmaste chef, fram ett utskrivet mail med en skärmdump från nordfront.se. I mailet pekades Ulrika ut, med för- och efternamn, som organiserad nazist. Den anonyme avsändaren var en ”orolig förälder” som hade sett att Ulrika var med på hemsidan. Ulrika syntes i profil bland flera andra som satt och fikade.
– Det var som jag befarade bilden från läsecirkeln. Vid det här tillfället trodde jag att jag skulle få sparken. En blandning av ångest och adrenalin pumpade i mig, en märklig känsla – eftersom jag här var tvungen att stå och försvara mig mot något som jag inte hade med att göra. Jag tog mod till mig och sade som det var: ja, det är jag på bilden, men jag är inte medlem i Motståndsrörelsen. Jag blev inbjuden av bekanta för att lyssna, och jag kunde gå därifrån när jag ville, berättar Ulrika.
Hon såg på sin chef för att försöka läsa dennes tankar. Chefen frågade om det var första gången Ulrika blivit inbjuden till att delta i den här typen av verksamhet.
– Ja, svarade jag. Jag är inte medlem, det är felskrivet, jag kontaktade nordfront.se förra veckan för att be dem ta bort mig på något sätt från deras bild. Min chef satt och såg fundersam ut, tittade sedan mjukt på mig och svarade att någon antagligen var ute efter att sätta dit mig. ”Detta bör du polisanmäla”, sade chefen sedan. En av de mest lättade suckar jag någonsin har dragit pyste ut ur mina lungor. Min chef var på min sida, säger Ulrika.
Polisens hatbrottsgrupp kopplas in
Dagen efter, den 9 februari, fick Ulrika ett mail som hon läste på förmiddagen under en kort rast på jobbet. En granne hade sett ordet ”NAZIST” sprayat på balkongen till hennes lägenhet.
– Jag bröt ihop. Mina kollegor fick eskortera iväg mig, mitt framför förvånade elever. Det var först efter att hon hade lugnat ned sig som hon kunde polisanmäla klottret. En vecka senare var det dags igen, då hade någon sprejat på husets fasad och under två av hennes fönster. Nu stod både Ulrika och bostadsrättsföreningen som målsägande på polisanmälan.
Den 21 februari var Ulrika på polisförhör i Malmö. Linda Ståhl, utredare på demokrati- och hatbrottsgruppen i Malmö, delade Ulrikas misstanke att det mycket väl kunde vara AFA som stod bakom trakasserierna. Säkerhetspolisen ser AFA som en av de ledande organisationerna inom vad man kallar den ”autonoma miljön”, som bland annat hotar och misshandlar sverigedemokratiska politiker i syfte att få dem att hoppa av.
Polisen berättade för Ulrika att det fanns för få fysiska bevis för att knyta några gärningsmän till attackerna, men stenen och rökbomben hade skickats på analys till Linköping. Att skrämma, hota och svartmåla sina offer är dock ett bekant tillvägagångssätt som AFA använder sig av för att försöka få chefer, hyresvärdar och andra att ta avstånd från och kanske avskeda eller vräka måltavlorna. Nya Tider undrar därför om polisen genom att granska redan kända AFA-kriminella kommit någonstans med sin utredning, om det finns folk som de har ögonen på nu och om de anser att det finns en fortsatt hotbild mot Ulrika Hugoson. Linda Ståhl är dock förtegen:
– Jag kan inte uttala mig angående utredningen på grund av rådande förundersökningssekretess, säger hon till Nya Tider.
Affischer på skolan
När Ulrika kom till jobbet på måndagsmorgonen den 6 mars såg hon att cirka 30 affischer var uppklistrade överallt på skolan.
– Nu fick jag bevis för att mina misstankar var sanna. AFA gick ut offentligt med att de anklagade mig för att vara ”nazistisk sympatisör och sedan en tid tillbaka också aktiv medlem i Nordiska motståndsrörelsen”.
På affischerna fanns förutom ett foto av Ulrika även personnummer, adressen i Malmö och även hennes föräldrars adress ”där hon numera bor”. Där stod också rektorns namn och kontaktuppgifter, som man kunde kontakta ”om man hade klagomål på skolans nazistiska anställda”.
Alla affischerna togs omgående ner tidigt på morgonen, men några elever hade redan sett dem. Vaktmästaren gjorde en polisanmälan. Skolan upprättade en krisplan över hur man skulle göra för att bemöta frågor från elever, föräldrar och media. Det var inte bara Ulrika som var drabbad nu, utan även skolan och hela Kävlinge kommun.
Följande brev skickades ut till samtliga föräldrar av skolans rektor:
För er kännedom vill jag kort informera er om en händelse som inträffade idag måndag morgon på vår skola.
Någon har, under natten, satt upp 30 affischer på skolområdet och vid matsalen. På affischen påstår man att en av skolans lärare är nazist och tillsammans med den informationen har man satt ut kontaktuppgifter till mig i min roll som skolans rektor. Den här typen av händelser skapar obehag hos oss alla som arbetar och går på skolan. Som ni känner till så arbetar skolan aktivt med vårt värdegrundsarbete, vilket betyder att vi vill att våra värderingar ska genomsyras av allas lika värde, så att alla elever kan känna sig trygga, sedda och hörda på vår skola. Händelsen är polisanmäld och samtal med den berörda läraren har genomförts. Information har gått ut till alla lärare, som kommer att prata om händelsen om det uppstår eventuella frågor hos eleverna. Min bedömning är att i dagsläget finns det ingen anledning till oro och inga signaler tyder på att jag inte kan ha fortsatt förtroende för aktuell lärare.
Med vänlig hälsning, Rektor
Ulrika tar tjuren vid hornen
Ulrika tvingades därmed att ställa sig inför sina elever och berätta att hon hade blivit utsatt för förtal. Hon klargjorde att hon inte är aktiv inom Nordiska motståndsrörelsen. Till sin stora glädje bemöttes hon med förståelse, men där fanns också oro: ”Kommer de att komma hit och skada dig? Kommer de att skada oss? Behöver vi vara rädda?”
– I mitt lärarhjärta gjorde det ont att höra hur mina sexor plötsligt började känna sig otrygga, berättar hon.
Efter skoldagens slut fick Ulrika berätta för kollegorna.
– Samma sak där, jag fick deras stöd och kände hur lyckligt lottad jag var. Risken hade ju varit stor att kollegorna hade sett ner på mig och att jag kanske hade blivit avskedad. Dagen efter var det ett redan inplanerat föräldramöte, men när jag stod och höll mitt tredje brandtal blev jag även då bemött med värme och omtänksamhet från föräldrarna, precis som från eleverna och kollegorna. De var mycket måna om min säkerhet. Jag fick många kramar, och en förälder erbjöd mig till och med bostad om det krisade, berättar Ulrika.
Även skolchefen i Kävlinge Kommun har fortsatt förtroende för Ulrika.
Barbro Börjesson, som är chef för grundskolorna i kommunen, berättar att de arbetar aktivt med värdegrundsfrågor, vilket betyder att ”skolans värderingar ska genomsyras av allas lika värde, så att alla elever kan känna sig trygga, sedda och hörda”.
– Vad en lärare gör på sin privata tid kan ingen arbetsgivare ha synpunkter på så länge det inte påverkar det professionella uppdraget. I nuläget finns inga signaler som tyder på att vi inte kan ha förtroende för aktuell lärare, säger hon till Nya Tider.
Ulrika, som är skåning ut i fingerspetsarna, har varit lärare i tio år. Hon undervisar just nu i årskurs sex i bland annat svenska, matematik och SO-ämnen. Hon har aldrig varit politiskt aktiv i något parti eller någon politisk organisation.
– Jag måste fortsätta leva som vanligt, stå på mig och vara den jag är. Oavsett om AFA får för sig att trakassera mig igen. Jag hoppas verkligen att AFA tröttnar nu när deras kampanj inte fick den effekt de förmodligen önskade. Det är slöseri med tid att försöka trakassera mig mer då jag har släkt och vänner bakom mig. Min chef, de andra kollegorna, eleverna och deras föräldrar, alla grannar och styrelsen i bostadsrättsföreningen är på min sida, säger hon.
Pär Öberg, presstalesman hos Nordiska motståndsrörelsen, menar att det är olyckligt att bilden av Ulrika publicerades:
– Nordfronts redaktion har nu tagit bort bilden där Ulrika syns, och ber om ursäkt för och beklagar om hon utsatts för obehagligheter på grund av publiceringen, säger han till Nya Tider.
Ångrar inte läsecirkeln
Så Ulrika kan inte längre förknippas med den där läsecirkeln från i januari. En läsecirkel som hon trots alla händelser efteråt inte ångrar att hon närvarade vid.
– Jag stannade kvar för att jag ville lyssna på vad som diskuterades. Jag söker efter information om hur folk vill agera och påverka saker i vårt upp-och-ner-vända samhälle gällande skola, vård och omsorg, försvaret, polis- och rättsväsende, invandring och miljö. Jag hade lika gärna kunnat vara på en liknande tillställning hos Fi, SD, Socialdemokraterna, Moderaterna eller något annat parti. Jag var där för att söka information helt enkelt. Vilket jag anser att jag har rätt till i vårt demokratiska land där yttrandefrihet ska råda, säger hon bestämt.
Nya Tider har även sökt AFA Malmö och skickat en fråga om de nu kommer att be om ursäkt för det de utsatt Ulrika för, men vi får inget svar. Vi frågar Ulrika om trakasserierna kommer att påverka vilka hon umgås med i framtiden.
– Jag umgås med vem jag vill, det ska ingen annan bestämma åt mig. Även om jag har bekanta inom motståndsrörelsen, så får de ha sina politiska åsikter för sig, och jag mina åsikter för mig.
