Nya Tider anländer inplastad och med A4-blad som döljer innehållet för såväl brevbäraren som hushållets övriga medlemmar. Jag vet naturligtvis varför det är så. Inte därför att innehållet är skamligt på något sätt. Nya Tider är tvärtom en ytterst anständig tidning, som för mig som samhällsforskare utgör ett viktigt komplement och korrektiv till de stora drakarna. Här lyfts frågor fram, som inte får synas på den offentliga scenen. I Nya Tider får jag namn och nationalitet på dömda brottslingar, vilket är av betydelse när jag söker förklaringar till den stegrande kriminaliteten.
För den som gillar att dela in världen efter en politisk skala från höger till vänster befinner sig Nya Tider tveklöst till höger. Av sina politiska motståndare beskylls den för att vara högerextrem. Det är naturligtvis inte sant, utan bara en av de många beskyllningar som används för att tysta politiska meningsmotståndare. Jag ser Nya Tider som en tidning skriven av dissidenter; modiga journalister och andra skribenter, som inte accepterar Sveriges väg mot en totalitär framtid.
Varför då hemlighetsmakeriet? Förklaringen är att Nya Tider inte rättat in sig i det som på senare tid kallats för åsiktskorridoren, men som med ett rakare begrepp bör kallas för mediernas självpåtagna censur. Om Nya Tiders läsare var lika synliga, som Dagens Nyheters, skulle det minska antalet prenumeranter. Hur många skulle avstå? Det kan man inte veta. Däremot vet vi varför det förhåller sig så. I Sverige är det inte längre tillåtet att kritisera makthavarnas extremt medborgarfientliga politik, lika lite som det är tillåtet att påtala mediernas förakt inför den växande folkrörelse som vill stoppa massinvandringen.
Det strömmar in ”olämpliga mail” till mig. Ett huvudtema är invandringens konsekvenser. Många skriver om sin förtvivlan inför det förfall som detta under så lång tid välskötta land befinner sig i. Det anländer också hjärtslitande berättelser om familjekonflikter. En kvinna berättar att hon, när hon pensionerats, tänker flytta till Portugal. Hon vill inte vara med om det som händer med hennes land. Ännu sämre tål hon att hon inte kan tala med sin familj, sin släkt och sina vänner om sin förtvivlan, om den offentliga debattens alla lögner och förträngningar. De skulle bara klassa henne som rasist och vända henne ryggen. Hon skulle bli ensam. Därför säger hon att hon ska flytta till Portugal på grund av klimatet. Men hade Sverige varit ett mer ”normalt” land hade hon aldrig velat flytta någon annanstans.
Anledningen till att jag får sådana här mail är dels det jag skriver på journalisten Gunnar Sandelins och min blogg Morklaggning.wordpress.com, dels att jag tillsammans med honom skrivit tre böcker om invandringen till Sverige. Huvudtema är mediernas mörkläggning av invandringens kostnader och konsekvenser. Om journalisterna hade varit listiga, skulle vi ha beretts utrymme och hanterats lite förstrött, enligt receptet ”repressiv tolerans”. Men den svenska censuren är av ett mera brutalt slag och kletar ner den som opponerar sig med brunfärg.
Den här förändringen har gått snabbt. För femton-tjugo år sedan hade jag tillgång till den offentliga scenen. Jag skrev i Svenska Dagbladet, jag skrev i Axess. Radion gillade mig ännu för en sex-sju år sedan. Jag blev ofta intervjuad och inbjuden till olika program. I dag är jag lika dödskallestämplad som Cornelis Vreeswijks musik var i början av hans karriär. Vad har jag då gjort? Jag har mycket tydligt markerat att jag varken är aktivist eller har någon ideologisk agenda. Men jag har heller inte accepterat åsiktskorridoren utan skriver fritt, som forskare och debattör. Jag har ansträngt mig att vara saklig, undviker att ”tycka” och redovisar mina källor. Det hjälps inte. I Sverige tillåts man inte längre att kritisera invandringen, Sveriges ödesfråga. Det är inte tillåtet att framföra kritik mot makthavarna på den offentliga scenen. Den som försöker bemöts med tystnad. Alternativet, som gäller mer offentliga personer, är att få löpa ett medialt gatlopp. Det har drabbat författare som Marcus Birro. När den moderata politikern Lena Adelsohn-Liljeroth i en DN-intervju råkade säga att hon ibland går in på den för journalister totalförhatliga sajten Avpixlat, så utlöstes rikslarm inom den svenska makteliten. Vad hade Lena Adelsohn då sagt? Bara att hon emellanåt läste på nätet, något som jag är fullständigt övertygad om att en majoritet bland Sveriges journalister och politiker också gör. Det får bara inte sägas, inte ens så mycket som andas om.
Ytterligare ett exempel från den svenska demokraturen: I går fick jag ett mail med en inbjudan att delta i en paneldebatt om yttrandefriheten. Den förening som bjöd in mig, och ett antal andra möjliga debattörer, kallade sig Yttrandefrihetsrörelsen. Jag kände inte till dem och gick därför in på deras hemsida. Där kunde jag läsa ”Vi driver bara en fråga: Bevarandet av yttrandefriheten. Denna fråga är av största vikt för oss alla, den blir mer och mer aktuell då den är under kraftig attack från starka grupper och intressen i Sverige och världen.”
Det lät minst sagt angeläget. Min vana trogen fortsatte jag med att googla dem och hamnade på den unga feministen och genusforskaren Fanny Åströms hemsida. Där läser jag ”Ett ord som internet lärt mig att hata är ’yttrandefrihet’. Fan vad folk drillar om den jävla yttrandefriheten! Jag tänker att yttrandefriheten nog är den frihet som är absolut minst hotad, i alla fall inte på det sätt som yttrandefrihetstjatarna hävdar. /…/ Ordet yttrandefrihet, som förut var något väldigt positivt laddat för mig, får mig numera att rygga tillbaka och fly diskussionen.”
Begreppet ”demokratur” är nog främst uppmärksammat, därför att det användes av Vilhelm Moberg i en DN-artikel i mitten på 1960-talet. Under rubriken ”Skenbar demokrati” ger Wikipedia en beskrivning som för Sveriges del passar som hand i handske: ”Demokratur betecknar ett samhälle som till ytan är en demokrati, men som i praktiken saknar en reell och vidare omfattande yttrandefrihet, som saknar en möjlighet för dissiderande politiska grupper att föra sin talan på lika villkor …”.
