Koalitioner som inför valet till Europaparlamentet redan nu börjar ta form kommer att domineras av Tyskland (Bayern), Italien och Frankrike. Jörg Meuthen från AfD, Manfred Werner från CSU, Matteo Salvini från Lega och Marine Le Pen från Rassemblement National. Manfred Werner förutspås efterträda Jean-Claude Juncker och därmed som unionens högste ledare få föra en mycket diplomatisk anpassningspolitik, dock med mycket av CSU:s egna värderingar.
Varför är detta viktigt att nämna?
Samtliga dessa länder har historiska, politiska och personliga kopplingar till Baltikum och Litauen.
En blick på en karta från 1800-talets slut visar att ett kejsardöme med namnet Brandenburg-Preussen sträckte sig från dagens västra Tyskland till dagens norra och västra Litauen. Familjerna inom detta enorma område bodde där sedan generationer, oaktat om det handlade om bönder, soldater eller den jordägande adeln. Efter första världskrigets slut 1918 inträffade stora förändringar vad gäller gränsdragningar. Den bolsjevikiska revolutionen drabbade hårt de familjemedlemmar som råkade bo i dåvarande Sankt Petersburg. Vad som blev kvar är familjernas släktband oavsett om de nu bodde i Tyskland (Ostpreussen), Polen eller Litauen. Under mellankrigsåren var det olika högtider, fester, jakter, vän- och släktbesök som höll traditionerna levande. Många äktenskap ingicks då kärleken självklart kunde drabba familjernas representanter. Ofta kom gäster från Danmark (jordbrukskontakter), Sverige eller Norge och gamla finska bekanta med rötter i Sankt Petersburg.
Den första sovjetiska ockupationen 1939 – 1941 blev mycket kännbar för många familjer i Litauen; efter 1944 – för de som överlevde var emigrationen den enda tänkbara lösningen. Generationer som i flera hundra år ansvarade för land, skog och människor som brukade dessa marker fördrevs till okända öden.
Efter Sovjetunionens sönderfall öppnades hoppets port. Undertecknad, som vuxen, gjorde flera resor till det katolska landet Litauen. Samarbete inom våra nätverk, men framför allt med våra franska, österrikiska och tyska vänner, gjorde det möjligt att hjälpa till där nöden var som störst, samtidigt som det väcktes ett hopp om att återvända och börja bygga upp sociala och ekonomiska strukturer på nytt. Min samhällsklass i exil utbildades inom vitt skilda områden, från historia till geologi och biologi, för att kunna ta över och leda, inte nödvändigtvis för att äga igen, men för att med ansvar och hederlighet hjälpa till.
En i Sverige boende litauisk patriot, arkitekten Jonas Paujalis, föreslog en ståtlig fastighet i centrala Vilnius, lämplig som Sveriges ambassad. Den valda byggnaden renoverades senare på svenska statens bekostnad och tjänstgjorde några år som kungariket Sveriges ambassad. Den stora fastigheten inrymmer i dag SEB:s litauiska huvudkontor. Sveriges ambassad flyttade till mindre men historiskt mycket intressanta lokaler i Vilnius äldsta stadsdel. SEB är i dag landets dominerande bank med kontroll över näringslivet och praktiskt taget landets ekonomi. Swedbank kontrollerar befolkningens privata och statliga transfereringar, lån och amorteringar.
I samband med att Litauen återfick sin självständighet drabbades landet – på samma sätt som Ryssland efter Sovjetunionens upplösning – av en intrikat privatiseringsvåg som i mildare form pågår än idag. Målet var och är att med alla möjliga medel förhindra återkomsten av den i generationer där boende bildade samhällsklassen eller deras ättlingar. Med järnhand sköter de två svenska bankerna landets ekonomi och det är ingen tillfällighet att mannen som under tio år arbetade som den litauiska SEB-bankens vicedirektör anses vinna det pågående presidentvalet.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.