Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner har på kort tid uttryckt åsikter som går emot merparten av mediaflockens. Björn Werner konstaterade den 18 april att pandemin har visat att intresset för demokratisk frihet är begränsat och det är något han beklagar. För många i Sverige verkar trygghet och ekonomisk säkerhet vara överordnade de demokratiska principerna. Kulturchefen på GP gör långtgående jämförelser mellan Sverige och svenskarna och medlöparna i DDR och de tyskar som idag drömmer sig tillbaka till DDR-tiden när den socialistiska staten tog hand om dem och allt var bra om man följde systemet och kommunistpartiets regler. För i DDR hade alla hade en lägenhet och alla hade ett jobb. Björn Werner verkar närmast raljera: ”Jag har någonstans att bo. Jag har ett jobb. Jag vaknar, jag arbetar, rör lite på mig, ser på TV och läser en bok, sover”. Men Björn Werner menar faktiskt att de nutida svenskarna tänker likadant under följderna av coronainskränkningarna. Kulturchefen använder inte själv ordet ”coronadiktatur”, kanske han tycker det är för laddat, men det är vad européer i övrigt anser sig leva under när mötesförbud, utegångsförbud och polisinsatser mot medborgare grundat på coronaförordningar är vardag. Med utgångspunkt i sin egen tillvaro förklarar Björn Werner att det i Sverige förvisso inte längre går att uttrycka sina åsikter i grupp i den offentliga miljön, men att han inte haft så mycket att demonstrera över. Han kan heller inte organisera sig med ett fåtal personer i en liten lokal och inte heller det har han känt något behov av att göra. Samtidigt är också åsiktsbildningen på internet kringskuren, den sista utvägen för fri meningsbildning som han uttrycker det. De stora företagen samlar in hans data och staten flyttar samtidigt fram sina positioner för övervakning utan något egentligt motstånd. Men, konstaterade Björn Werner, det kanske inte gör så mycket, han och andra har ju inte så mycket samhällsomstörtande tankegods att bidraga med:
”Som en högst etablerad samhällsmedborgare som mest vill leva mitt lilla liv utan att smittas eller smitta, plågas jag helt enkelt inte speciellt mycket av att demokratin är satt på undantagstillstånd. Jag har någonstans att bo. Jag har ett jobb. Jag vaknar, jag arbetar, rör lite på mig, ser på TV och läser en bok, sover. Precis som läget var för medparten av östtyskarna.”
Det är en sannerligen intressant utsaga. Och som han också konstaterade beträffande DDR, få stöttade regimen – sällan mer än 30 procent. ”Den stora merparten, 50 procent, var i stället oengagerade medlöpare som mest ville sitt liv så trevligt det gick under rådande inskränkningar i deras frihet.”
Mot detta resonemang måste påpekas att uppgifterna som skulle vara framtagna av Västtyskland, rimligen måste gälla 1980-talet eftersom det 1953 var enormt motstånd mot kommunisterna och sovjetisk militär fick sättas in mot arbetarnas uppror och att flera miljoner drog till Västtyskland fram till 1961. I det enda fria valet i Berlin 1946 förlorade även kommunisterna för att kvinnorna röstade på kristdemokraterna och liberala partier i protest mot sovjetarméns illdåd och kommunisternas förräderi mot invånarna. Så jämförelsen haltar därmed en del eftersom olika epoker och helt olika förutsättningar ligger mellan. DDR-invånarna kuvades med våld medan svenskarna istället matades med socker och växande bidrag. Men alla länder i både öst- och västblocken köpte gunst genom att erbjuda bekvämlighet och nöjen, jämte mätta magar och tak över huvudet. Det är så människor idag också vill ha det, i alla samhällen under alla slags regimer, kan man dock tillägga.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.