I dag är ”dissidenter” en vanlig beteckning bland oss som simmar motströms och genomskådar maktens propaganda när det gäller politisk korrekthet, det mångkulturella samhällets välsignelser och den politiskt påbjudna klimatångest som sprider sig som en löpeld. Ännu för några år sedan kändes begreppet förmätet, eftersom de sanktioner som i Sovjetunionen och DDR riktades mot dem som inte bejakade den totalitära statens påbud var av en helt annan dignitet än de som drabbade oss svenskar.
Att det ändå har betydande kostnader att inte ställa upp på stolligheter som påståendet om flyktinginvandringens (läs massinvandringens) välsignelser, värdegrunden eller statsfeminismen, har tolv svenska dissidenter redovisat i antologin Priset, utgiven för några år sedan på mitt lilla förlag, Debattförlaget.
Om man bortser från risken att bli mördad, misshandlad eller inspärrad, som ännu i mycket begränsad omfattning utgör en risk för svenska dissidenter, kan man dock fråga sig om inte vi har det motigare än de hade i det forna Sovjet, där dissidenterna inte bara utgjorde intelligentians kärna utan också hade den politiska motståndsrörelsens stöd.
Den svenska intelligentian undviker så gott som undantagslöst att liera sig med dissidenterna. Att våra böcker och bloggar skulle recenseras eller ens någorlunda neutralt kommenteras i mainstreammedia, det förekommer inte.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.