Jag var i Kapstaden och hade precis avslutat en 100 mil lång resa genom Sydafrika då nyheten om Nelson Mandelas död gick att läsa om vid frukostbordet. Stora bilder av ”Tata Madiba” prydde framsidorna av samtliga sydafrikanska tidningar. Jag trodde att jag skulle få se gråt och att stämningen efter Mandelas död skulle vara tryckt och sorgsen – i stället blev det tvärt om. Samma dag som Mandels död utannonserades, åkte jag till Kapstadens kärna för att dokumentera en av de större minnesmanifestationer som skulle hållas i landet. Uppskattningsvis var uppemot 40 procent av besökarna vita sydafrikaner, något som för stunden förvånade mig.
Vem var egentligen Nelson Mandela? Jag befinner mig fortfarande i Sydafrika, och beroende på vem jag frågar får jag olika svar. ”En simpel terrorist”, ”En man som enade hela folket – svart som vit”, ”En fader för den svarta befolkningen allena”.
Dan Roodt, prominent kulturaktivist och författare, anser att Nelson Mandela lurade den vita befolkningen innan ANC:s maktövertagande 1994. Enligt Roodt var överenskommelsen mellan Mandela (företrädare för de svarta) och de vita toppolitikerna (med president De Klerk i spetsen) att det skulle ske ett delat styre i Sydafrika mellan svarta och vita. Roodt säger att när väl ANC kom till makten, började man sakta men säkert sparka ut vita från deras positioner och den svarta majoriteten gynnades av en rasistisk särlagstiftning. Roodt menar även att Mandela var en av de personer som gjorde att Sydafrika gick från ett av världens rikaste länder till att bli ett av de fattigare. Under det kommunistiska ANC:s styre har både kriminaliteten och arbetslösheten skjutit i höjden och är nu två stora och till synes oöverstigliga problem.
Nelson Mandela blev en fredssymbol för världen, vare sig han gjort sig förtjänt av det eller ej. Min personliga åsikt är dock att Sydafrika befinner sig i en mycket farligare situation utan Mandela än med Mandela. Nu är politiker som Julius Malema och hans gelikar på väg att bli de nya ledarna, och där finns inte en tillstymmelse till ”fredsprat” om att Sydafrika ska enas som en ”regnbågsnation”. Nej, faktum är att Malema inte alls är så mycket för färger eller mångfald. Vitt tycker han inte om, och på en demonstration som hans nystartade parti Economic Freedom Fighters höll precis efter sin lansering visades nytryckta affischer med texten ”Smekmånaden är över för den vita befolkningen”, och ”Varje revolution kräver blod”. Malema har fått många vita att ta steget fullt ut och flytta från Sydafrika, efter vad jag har hört under min resa.
Mandela blev dömd till livstids fängelse på 1960-talet för att ha förberett en statskupp. Man beslagtog tonvis med vapen hos den organisation han var ledare för och som var ANC:s mest militanta gren. Mandela var ingen vapenvägrare som nöjde sig med att strida med pennan i stället för svärdet, och många vita fick sätta livet till. Mandela släpptes fri efter 27 år. Han kunde ha kommit ut tidigare, men vägrade att gå med på ett avtal om att offentligt ta avstånd från politiskt våld som metod för att tillskansa sig makt. Under tiden Mandela avtjänade sitt fängelsestraff hetsade hans fru Winnie Mandela de svarta massorna mot det vita styret. Det är allmänt känt att hennes metoder för att straffa de hon ansåg vara ”illojala” mot den svarta saken var en av anledningarna till att ”fredsikonen” Nelson tvingades till en skilsmässa endast ett par år efter att han släpptes ut ur fängelset. Dock har jag fått höra att Nelson Mandela själv aldrig offentligt har tagit avstånd från sin frus handlingar, och kritiker menar att han i hemlighet stod bakom dem.
Det var tiden efter att Nelson Mandela blev president som jag fastnade lite extra för. Hur skulle Mandela handskas med den (då) stora befolkningen av vita sydafrikaner som bott i landet i hundratals år, före de svarta? Många kände sig lurade och osäkra. Man förlorade sina positioner, inte bara i politiken utan även i näringslivet. Mandela valde då att ”vinna afrikandernas hjärtan”. En del hävdar att han var tvungen till detta då afrikanderna fortfarande hade en stark militär, andra tror att han genuint var ute efter att ena landet. Han lärde sig bland annat att tala afrikaans. En sport som alltid betytt mycket för den vita befolkningen i Sydafrika är rugby. År 1995, endast ett år efter maktövertagandet, valde Nelson Mandela att ge sitt stöd åt det vita, sydafrikanska rugbylaget Springboks. Han gick till Rugby World Cup Final iklädd en grön lagmössa och skakade hand med lagspelarna, och när de vann uppmanade presidenten att ”hela nationen skulle fira”. Den dagen, fick jag höra, grät många vita av glädje medan andra skakade av ilska över ”hyckleriet” – Mandela fick de vita att ge upp sitt hemland och folket gråter av glädje!
Rugby i all ära, men diskrimineringen av en vit minoritet fortsatte som tidigare. Deras platser till universitet och offentliga anställningar begränsades kraftigt.
Jag fick tillfälle att gå på premiären av filmen Long Walk To Freedom under min sydafrikavistelse. Filmen är en påkostad dramatisering av Nelson Mandelas liv, från barnsben till presidentåren. Filmen visade dock inte Mandelas period före fängelsetiden i rätt dager – filmmakarna hade ”glömt” att visa varför den militanta ANC-företrädaren blev dömd för terrorbrott. Några dödsoffer fick man inte se, kanske skulle det förstöra fredsimagen för mycket. Man visade dock sidor som jag inte trodde skulle komma fram – att Mandela, som svart man, faktiskt gick i en toppskola och var en av Johannesburgs skickligaste jurister under apartheids mest ”aktiva” tid. Dan Roodt, som jag tidigare skrivit om, säger att det inte är många som vet att de svarta fick några av världens bästa skolor byggda åt sig under apartheidtiden. Filmen visade även upp Winnie Mandelas mer brutala sida, där hon beordrade att svarta som hon ansåg illojala skulle få ett däck om halsen, bensin över sig och eldas upp.
Sydafrika har många sidor att visa upp. I dag lever många vita gott i Sydafrika – särskilt i Kapprovinsen som inte ANC styr över. I Kapstaden är partiet Democratic Alliance störst, ett parti som säger sig värna ”äkta mångfald” och vars affischer visar en judinna, en svart och en indisk kvinna tillsammans i harmoni. Många vita röstar på partiet, och i Kapstaden där många vita bor har partiet rönt stor framgång. När man rör sig i de typiska turistområdena kan man få intrycket av att allt är frid och fröjd i Sydafrika. Man äter gott, badar och mår bra. Folk ler och är glada. Samma intryck fick jag av de mindre städerna George och Sedgefield, två bedårande vackra kuststäder där jag tillbringade dryga månaden. Dessa städer har till hälften en vit befolkning.
Bakom fasaden är dock Sydafrika mer splittrat än någonsin. Kriminaliteten skenar och flera år har Sydafrika toppat listorna som det värsta landet både vad det gäller mord och våldtäkter. Vita ute i landet blir allt mer frustrerade över de eskalerande besinningslösa farmattackerna. Man fruktar Julius Malema och personer lika honom, som inte vill se en enda vit i landet. Man fruktar ANC som inte tycks bry sig det minsta om 4 000 mördade vita farmare.
Nelson Mandela har blivit mest känd som en fredens man. Kommer Sydafrika att bli en otryggare plats utan Mandela? Förmodligen. Trots att Mandelas organisation var ansvarig för många mord är det många, inklusive jag själv, som tror att efterföljande ledare kommer att göra situationen betydligt värre. De nya ledarna har inga fredsrykten att leva upp till. De har en vit befolkning som inte är i närheten så stor som den var omkring 1994, och absolut inte i någon styrkeposition. Man behöver inte ”komma överens”, man behöver inte stödja ett vitt idrottslag för att vinna sympatier.
Vi följer med oro utvecklingen och har redan flera reportage inplanerade med offer för det tilltagande våldet.
—
Denna artikel är tidigare publicerad i pappersupplagan av Nya Tider.
