Söndagen den 8 september släpptes belgaren Pierre Piccinin och italienaren Domenico Quirico efter fem månaders fångenskap hos rebellerna i Syrien. Dagen efter berättade Piccinin om en händelse som avslöjade att rebellerna, inte regeringen, låg bakom gasangreppet i Damaskus.
De båda journalisterna hade tagit sig in i Syrien tillsammans med rebellrörelsen FSA, som de sympatiserade med. De blev förrådda och har sedan den 8 april suttit fångna hos flera olika rebellgrupper. De har blivit misshandlade, utsatta för skenavrättningar och bevittnat hur rebellernas motståndare fått fingrarna avskurna. Och något mer.
– Det var inte Bashar al-Assads regering som använde saringas eller någon annan gas i Ghouta, sade Piccinin till belgisk tv.
– Vi är säkra på det eftersom vi råkade få höra ett samtal mellan rebeller. Det plågar mig att säga det eftersom jag varit stark anhängare till Fria Syriska Armén i dess rättmätiga kamp för demokrati sedan 2012, sade Piccinin.
Quirico fyllde i fler detaljer då han intervjuades av sin egen tidning La Stampa. Han berättade att de råkat få höra ett samtal mellan två rebeller och en tredje, okänd person, som pratade perfekt engelska över en Skypeförbindelse.
– Vi hörde konversationen från rummet där vi hölls fångna, genom en halvstängd dörr. En av dem hade tidigare presenterat sig som general i Fria Syriska Armén. De andra två hade vi aldrig sett och visste vi ingenting om.
– Under Skypekonversationen sade de att gasangreppet på de två bostadsområdena i Damaskus hade genomförts av rebeller som en provokation, för att tvinga fram en militär intervention från Väst. De sade också att de trodde att dödssiffrorna var överdrivna, sade Quirico i sitt uttalande.
Ett jättescoop?
Världssituationen är spänd och underrättelsetjänster, regeringar och FN-utredare är djupt oeniga om vilken sida som låg bakom gasangreppet den 21 augusti, som tros ha skördat hundratals civila dödsoffer. I det läget är ett trovärdigt vittnesmål högintressant. Om dessa vittnesuppgifter stämmer – och det finns flera goda skäl att tro det – så rör det sig om ett kallblodigt massmord på civila i syfte att skylla på regeringen och ge USA en förevändning för krig – ett massmord begånget av terrorister som får ekonomiskt och moraliskt stöd från bland annat Sverige.
Man kan ju tro att detta vore löpsedelsstoff. Eller som minst föremål för en intensiv debatt, självrannsakan – om rebellerna kunnat ljuga om en sådan sak, vilka andra propagandalögner kan man ovetande ha förmedlat? – och en rejäl satsning på grävande journalistik för att uppdaga sanningen.
Verkligheten är dock en annan.
De som skriver om detta omskakande vittnesmål är nättidningen Fria Tider, som av tidningsdrakarna stämplas som “högerextrem”, samt Proletären, den trötta återstoden av Sveriges öppet kommunistiska press.
Aftonbladet skriver inte om det. DN skriver inte om det. SvD skriver inte om det. Expressen skriver inte om det. En samlad svensk journalistkår låter tystnaden härska.
Varför?
Nya Tider ville ta reda på hur de stora tidningarna gjort sin nyhetsvärdering. Vi började med Lisa Röstlund på Aftonbladet, som har skrivit flera artiklar om Syrienkrisen.
Den 28 augusti skrev hon en artikel med rubriken ”Assads bror gav order om gasattack”. Den grundade sig på två källor: nyhetsbyrån Bloomberg, som hänvisade till en ”anonym FN-källa”, och en artikel på ABC News som hon menade innehöll ”bevis för att nervgas använts” men som i verkligheten ”bevisade” att någondera sidan i konflikten troligtvis hade använt nervgasliknande ämnen: antingen ”hemtillverkade” kemiska vapen, eller behållare med besprutningsmedel eller hushållskemikalier som råkat sprängas.
När helt anonyma uppgifter kan presenteras som sanningen om Assadregimen, kan ingen med hedern i behåll påstå att Piccinins och Quiricos uppgifter är för osäkra för att publiceras – och att de skulle vara ointressanta vore ett absurt påstående.
Vi ringer upp Röstlund och förklarar vår frågeställning. Hon avbryter med att föreslå att vi ska ringa eller mejla för att ”tipsa” om händelsen om vi anser den värd att skriva om.
NyT: Jo men alltså, ni är väl några journalister som följer händelserna i Syrien?
– Ja. Så det bästa är att du mejlar ”tipsa” och skriver det du tycker att vi bör lyfta upp.
NyT: Men det jag undrar är ju varför ni inte redan gjort det?
– Jag har inte tid att resonera med dig kring det. Tack så mycket för att du ringde. Hej.
Röstlund lägger på.
Hennes kollega Anders Clark har skrivit en artikel med rubriken ”Assads onda lillebror”, där han redan i ingressen klargör att presidentens bror Maher Assad är ”känd för sin brutalitet” och ”leder tre brutala militärgrupper”. Clark belägger dessa påståenden med flera tunga källor: rykten utan källhänvisning, en suddig videofilm publicerad av LA Times av någon som kan vara Maher Assad (eller ungefär vilken smärt, svarthårig, relativt ljushyad man som helst) som ”skjuter in i en folkmassa” (skjuter tårgasgranater mot en pöbel), samt två citat från en CNN-intervju med USA:s förre ambassadör i Syrien.
Clark är inte anträffbar för att svara på våra frågor. Vi får tag på Martin Wåhlstedt, Aftonbladets nyhetschef.
– Det är ju inte som att vi måste publicera allt som kommer in om Syrien. Varför just den uppgiften inte publicerats kan jag inte svara på just nu, men visst låter det som om det kan vara relevant och intressant, säger Wåhlstedt.
NyT: Ni har ju tidigare publicerat uppgifter om att regimen skulle ha legat bakom attacken, där bland annat Lisa Röstlund litat på helt anonyma källor som ingen vet vilka det är?
– Här ska alltså någon ha smygavlyssnat ett samtal mellan några slags rebelledare, jag vet inte riktigt om det är så otroligt verifierade källor heller… men jag kan inte diskutera det i detalj med dig och inte heller vet jag varför den där artikeln publicerades. Vi försöker ju ta en bred blick över Syrien, och de saker vi publicerar försöker vi bedöma trovärdigheten på. Om du är ute efter att det ska finnas något slags agenda, så gör det inte det.
Vi försöker nå Clas Svahn på DN, vars chefredaktör Peter Wolodarski öppet förespråkar anfallskrig mot Syrien. Den 8 september – samma dag som Piccinin och Quirico släpptes ur fångenskap – publicerade Svahn en heltigenom lögnaktig artikel efter att Bashar Assad låtit sig intervjuas av den amerikanska nyhetskanalen CBS. ”På frågan om han inte ’ångrade attacken’, som dödade hundratals civila, svarade al-Assad ’det är klart att jag gör’”, hävdade Svahn. Problemet är bara att Assad inte sade detta; han sade att han plågades då han tänkte på de oskyldiga civila offren för inbördeskriget, oavsett vilken sida de blev dödade av.
Svahn visar sig vara på semester till mitten av oktober. Vi får däremot tag på DN:s vice utrikesredaktör Elisabeth Sjökvist. Hon tycks uppriktigt brydd av våra frågor, men går snart i försvarsställning och säger att hon måste sätta sig in i frågan innan hon kan svara på varför man gjort den nyhetsvärdering man gjort. Eftersom vi inte hunnit fram till Sjökvist förrän på fredag eftermiddag ber hon att få återkomma efter helgen.
Erik Högström på Expressen har skrivit mycket om Syrien på ett jämförelsevis objektivt sätt. Vi frågar honom varför de inte har tagit upp Piccinins och Quiricos sensationella avslöjande.
– Det får du prata med min chef om, svarar Högström.
Chefen ifråga är Expressens tjänstgörande editionschef Leif Kasvi, som inte heller han vill kännas vid att nyhetsrapporteringen skulle vara vinklad av politiska eller prestigemässiga skäl.
– Vi har gjort olika bedömning av vad man berättar om de här gasattackerna och inte, och det ligger ju inget aktivt ställningstagande bakom utan det måste ha varit andra skäl i så fall.
Samma svar överallt. Ändå har DN gjort den ”rent nyhetsmässiga” bedömningen att rena spekulationer om att Assad förbereder sig på att fly landet är relevanta för dess läsare. Expressens ”rent nyhetsmässiga” bedömning är att overifierade rykten om var Bashar Assads familj befinner sig är viktig information. Aftonbladet, som varit värst, har gjort samma ”rent nyhetsmässiga” bedömning beträffande skvaller om att Assads bror tycker om att prata om filmstjärnor, och anonyma källor om att samme bror gett order om gasangreppet.
Alla dessa tidningar har alltså, oberoende av varandra, även gjort den ”rent nyhetsmässiga” bedömningen att trovärdiga, namngivna, samstämmiga och av allt att döma opartiska vittnesmål från två västerländska journalister som tyder på att de väststödda rebellerna iscensatt ett massmord i syfte att dra in västvärlden i krig – är ointressant för deras läsare.
