Den här artikeln behöver inledas med en språklig miniutredning, därför att i svensk översättning blir begreppens förbindelse med varandra obegriplig. De tre uttrycken är: The Welfare State (välfärdsstaten, Sverige är ett bra exempel), The Warfare State (krigsstaten, exempelvis Nazityskland och Nordkorea) och The Workfare State (Singapore, men det finns inget svenskt ord. The Workfare State är ett välfärdssamhälle som belönar dem som arbetar. För att spetsa till det: de starka istället för de svaga).
Resultatet: en okorrumperad och politiskt stabil liten nation utan etniska slitningar och med välutbildade supersolidariska medborgare, som dessutom har engelskan som gemensamt språk.
För närmare ett år sedan visade det sig i den så kallade Paradisläckan att Svenskt Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling skatteplanerat och stoppat undan en del av sin förmögenhet i bolag i Luxemburg och på Malta.
När han intervjuades av en SVT-reporter om detta, sade han att han betalade skatt för ett tusen skattebetalare, och ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna? Inte mycket. Det är ju bara köer, köer …”. Att han därefter inte kunde sitta kvar som ordförande för Svenskt Näringsliv är inte förvånande.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
