Staden där Josef Saeit bor, Aleppo, är Syriens största stad och innan kriget dess ekonomiska och industriella hjärta. På senare år har den dock mest blivit mest känd för de skoningslösa strider som gjort livet outhärdligt för civilbefolkningen. För fem år sedan tog en brokig skara väststödda rebellgrupper, varav många islamister som påtvingade befolkningen sharialagar i de områden de erövrade, kontroll över mer än hälften av staden. De sprängde kyrkor, palats och andra historiska byggnader, inklusive flera moskéer. När befolkningen protesterade mot ”rebellernas” närvaro slogs protesterna brutalt ned. Regeringsanställda mördades, bland annat slängdes postanställda ner från ett hustak av ”rebellerna” för att de hade tjänat Assad.
Redan år 1986 erkändes Aleppos stadskärna som ett världsarv, men i dag ligger stora delar av staden i ruiner. Så sent som i december förra året lyckades den syriska armén tillsammans med bland andra den militära grenen av den libanesiska shiamuslimska organisationen Hizbollah återta staden. Detta blev möjligt tack vare luftunderstöd från Ryssland, och man valde att erbjuda motståndarna fri lejd ur staden för att undvika ännu mer förstörelse och fler civila dödsoffer. Nu håller staden äntligen på att byggas upp igen.
Under hela denna tid har prästen Josef Saeit verkat i Aleppo. Nu när staden befriats kan han resa till Libanon för att möta vänner.
Josef sätter sig ned i en av de röda, utsmyckade stolarna i konferensrummet i kyrkan. Vi blir serverade te i små glas, och hettan är tryckande. Juli är en av de varmaste månaderna i Libanon, och ständiga störningar i elnätet gör att fläktarna sätts igång och slås av med ojämna mellanrum. Min tolk i dag är nunnan och hjälparbetaren Hatune Dogan, som jag tidigare rest med i norra Irak och Egypten.
Josef berättar att han gärna reser och ser världen, och att han reste mycket som yngre. Han arbetade som präst i Kairo och Argentina, och har varit i Europa över femtio gånger. ”Bland annat i Sverige”, säger han och ler. Hemma känner han sig dock bara i Aleppo.
– Jag har verkat i Aleppo i femtio år nu. Nu kan jag äntligen säga att staden är helt fri. Syriska regeringen och vi i staden håller på att bygga upp allting igen. Syriska armén gjorde ett fantastiskt jobb med att befria staden. Vi lever ett lugnt liv i Aleppo i dag.
Eftersom en stor del av den syriska befolkningen, inklusive Syriens president, är muslimer, frågar jag Josef om även kyrkorna byggs upp. Han svarar att det gör de. Kyrkorna återuppbyggs i samma takt som moskéerna. Han berättar vidare att man som kristen har levt ett gott liv i Syrien, och att man gör det än i de regeringskontrollerade områdena.
– Regeringen är med oss och vi är med regeringen. Jag kom hit till Beirut med bil från Aleppo, och de soldater från syriska armén som jag åkte förbi längs vägen gjorde alla honnör när de såg min prästkappa. Även de som är muslimer. De har respekt för prästerna, och det är en ömsesidig respekt. Vi respekterar armén.
”Falsk bild av Assad”
När jag frågar Josef om Bashar Assad gjort sig skyldig till att angripa civilbefolkningen i Aleppo med giftgas, såsom påstås i västmedia, fnyser han till. Det vet väl alla att han inte gjorde, säger han.
– Assad ville inget hellre än att en oberoende utredning skulle göras, att en delegation skulle skickas dit för att utröna ursprunget till attacken man anklagade honom för. Men ingen kom, säger Josef upprört och fortsätter:
– För mig, för oss, är det uppenbart att västländerna, och länder som Saudiarabien och Turkiet, vill sätta dit Assad för något påstått brott så att de kan legitimera att man krigar i landet och finansierar krafterna som håller våldet igång.
Men varför skulle andra länder vilja lägga sig i syriska angelägenheter? Josef säger att det ”som vanligt” handlar om olja och naturtillgångar. Genom att kontrollera och destabilisera områden rika på naturresurser, tjänar man stora pengar, menar prästen. Som exempel tar han staden Raqqa, som har rika oljetillgångar och som under lång tid varit i Islamiska statens händer. Nya Tider har tidigare rapporterat om att Islamiska staten tjänar minst en miljon dollar per dag på att smuggla ut olja via Turkiet, information som vi i augusti 2014 var först med i Sverige. Mellanhänderna som för oljan vidare till Europa tjänar så klart också stora pengar.
President Assad är mycket populär hos syrierna, Josef säger att han uppskattar att omkring åttio procent av befolkningen är positiva till den sittande presidenten. Inte minst gäller det många kristna, som levt tryggt under det sekulära styre som Assad upprätthöll. Aleppo har Mellanösterns största kristna befolkning.
– Han har folket bakom sig. De som krigar mot Assad är framför allt utlänningar och soldater från andra länder. Men han har folket på sin sida, den kristna befolkningen, och armén, sina soldater. Hur jag vet detta? Förutom att jag bor där, så är det självklart att Assad inte hade lyckats så väl i kriget om majoriteten av befolkningen och soldaterna hade velat ha bort honom. Assad är en ödmjuk president som hedrar både kyrkor och moskéer med sin närvaro vid högtider.
Tacksam för Rysslands hjälp
Josef har inte mycket till övers för USA:s insatser i Syrien. De har en förmåga att bomba mål som inte direkt skadar terroristerna, utan förstör landets infrastruktur så att det blir ännu svårare att få landet på fötter igen, och deras stöd till kurderna ses inte som något positivt av varken kristna eller muslimer i Syrien. Han berättar att kurderna ofta behandlar kristna illa, och då nickar Hatune Dogan instämmande.
– Det begås många övergrepp av kurderna mot minoriteter som kristna och jezider, det har jag själv sett, inflikar Dogan, som regelbundet reser till Kurdistan för att hjälpa minoriteter som sitter fast i flyktingläger.
Om Rysslands insatser har dock Josef endast positiva saker att säga.
– Utan Ryssland skulle det inte finnas det Syrien som trots allt landet fått genomlida ändå finns i dag. Vi är djupt tacksamma för allt de har gjort och fortfarande gör. De hjälper inte bara till militärt mot Islamiska staten, de skickar även medicin och mat till behövande.
”Israel bistår terroristerna”
Josef ser uppgiven ut och är tyst i några sekunder när han får frågan vad han anser om uppgifterna att grannlandet Israel försvårar för syriska armén och på så sätt underlättar för radikala islamister. När han väl talar pratar han fort, upprört.
– Israel bistår terroristerna med allt. Allt. Ett exempel var år 2015 då syriska armén stötte på en bil i ett konfliktområde, full av vad som visade sig vara israeliska soldater och lastad med tunga vapen. Skrev man inte om det hos er? I syrisk media gick det att läsa. Vapnen i bilen kunde orsaka stor skada.
Josef menar att Israels ledning har ett intresse av att hålla grannländerna Syrien, Iran och Irak svaga och splittrade. Israel ser libanesiska Hizbollah och även syriska armén som ett stort hot, och genom att bistå deras största fiender, som i nuläget är Islamiska staten och andra islamistiska grupper, försvagar man sina motståndare och stärker sin egen position i regionen.
– Sedan handlar det även om land och territorium, det hela är givetvis inte helt enkelt. Men hur som helst, det råder ingen tvekan om att Israel stöttar terroristerna som härjar i Syrien.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.