Så kom dagen jag fick min första idol. Det var någon gång under mina tidiga tonår som jag öppnade förseglingen till en platta jag av ren beslutsångest köpt på Söder-CD i Helsingborg. Och nog var det den spännande och för min generation typiska dragningen till satanism jag nyligen upptäckt som gjorde att jag valde just det albumet, för visst var lockelsen till albumets titel omöjlig att motstå. Givetvis pratar jag om den numera ikoniska och totalhyllade Antichrist Superstar av industrirockaren och pionjären Marilyn Manson.
Att förklara den intensiva upplevelsen att för första gången bli bekant med Marilyn Manson och hans musik kan utan hämningar beskrivas som religiös. Det är nämligen svårt att glömma hur mina små vita fjun i nacken stod som järnpilar till plattans öppningsspår Irresponsible Hate Anthem som dundrade i min Sony Walkman; hur trumslagens tempo var som om självaste hunnernas miljonarmé med sina frambrytande hästars hovslag stötte in rummet; hur den förskräckligt vibrerande rösten vräkte ut allt det som jag trodde låg förborgat i mitt egna bröst; hur gitarrslingan förlöste världen in i det mest perfekta kaos; hur basen fick golvet under mina bara fötter att spricka upp. Nog fan var det en religiös upplevelse.
Det har gått snart två årtionden sedan jag pröjsade för plattan och sedan dess har mitt intresse kommit och gått i takt med Mansons upp- och nedgångar. Det råder ingen tvekan att 90-talet var Mansons gyllene tidsålder. Med storstilade albumtitlar som A Portrait of an American Family, Antichrist Superstar, Mechanical Animals och Holy Wood satte Manson sin prägel på den alternativa industrirocken som trängde djupt in i mainstream.
Argare än Kurt Cobain, läskigare än Alice Cooper och mer mångfacetterad än David Bowie utforskade och levde Marilyn Manson en helt ny sida av rocken – han fick det utvattnade konceptet ”chockera borgaren” att revitalisera sina krafter och i kölvattnet av hans image spreds moralpaniken.
Och hans kulturkritik var inte obefogad, inte heller var den gotiska estetiken så nedrig som den uppfattades av många, främst äldre konservativa. När en svartmålad Manson iklädd latexkjol sjunger ”det vackra folket […] kan inte lukta er egen skit i ert knä” så gick det upp för kanske tre, fyra skallar i publikhavet vem det egentligen var han pikade, och det måste ha svidit när de insåg att det var de själva som var slutklämmen på skämtet. Denna ironiska attityd dolde sig väl bakom det tunga, nyskapande industri-soundet.
Gott så.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.