Mot katastrofal nedkylning eller uppvärmning?

Historiker talar om ”den lilla istiden” som pågick mellan mitten av 1300-talet och mitten av 1800-talet. Det var en kall och ogästvänlig epok i Europas historia då missväxt och svält var en vanlig företeelse, särskilt under 1600-talet och början av 1700-talet.

Kölden möjliggjorde det välkända Tåget över Bält år 1658 då Karl X Gustav kunde överraska danskarna genom att marschera över isen och vinna en avgörande seger, som bland annat ledde till att Skåne blev svenskt. Britterna hade för sin del ”frostmarknader” på Themsens is, som kunde vara över en fot tjock. Islänningarna låstes helt in av havsisen under halva året. I hela Europa var vintrarna långa och somrarna korta och kyliga.

Den lilla istiden berodde åtminstone delvis på att solen var inne i en period av låg aktivitet med få eller inga solfläckar, något som internationellt kallas ett ”grand minimum”. Fyra sådana minima inträffade under den lilla istiden, varav det svåraste var Maunders minimum som pågick ungefär 1645-1715. Det har fått sitt namn från den brittiske astronomen Edward Walter Maunder (1851-1928).

Astronomer och klimatforskare kan observera att solen är på väg mot ett minimum igen, men man är osäker på exakt vilken effekten blir på klimatet. Det finns de som varnar för en kraftig nedkylning av planeten, vilket historiskt varit förknippat med stora sociala omvälvningar och civilisationers fall. Man varnar för att skördar kan slå fel, vilket i år hänt på flera håll i bland annat Kanada och Nordamerika, och att världen kan få uppleva massvält.

Den internationella klimatpanelen IPCC menar dock att nedkylningen inte kommer att räcka till för att uppväga uppvärmningen som människan orsakar. Samtidigt fortsätter något som lantbrukare i Europa betecknar som ”krig mot bönderna” med olika skatter och lagar, vilket lett till att runt ett tusen jordbruk läggs ned i Europa varje dag.

Solaktivitet

Att solens aktivitet går i cykler – den så kallade solfläckscykeln – har varit känt sedan 1800-talet, och systematiska observationer av antalet solfläckar har gjorts ännu längre tillbaka. Det har visat sig att det i genomsnitt går elva år mellan varje minimum och maximum.

Men dessa kortare cykler grupperar sig också i större mönster som sträcker sig över många årtionden, upp till hundratals år, där det konsekvent är färre solfläckar och lägre solstrålning (grand minimum) eller fler solfläckar och högre strålningsintensitet (grand maximum).
Just nu är vi inne i cykel 24 sedan man börjat göra systematiska mätningar, och det är den svagaste cykeln på över ett århundrade.

Data från NASA-projektet Solar Radiation and Climate Experiment (SORCE) bekräftar att det finns ett tydligt orsakssamband mellan låg solfläcksaktivitet – som leder till lägre strålningsintensitet – och kallare klimat. Många forskare är också övertygade om att vi är på väg in i ett nytt grand minimum. Nästa solfläckscykel kommer då att bli ännu svagare, och nästa svagare ändå. Solen tycks vara på väg in i en ”dvala” som kan vara i tiotals år eller mer.

– Just nu tycks flödesfälten under solytan indikera att cykel 25 kommer att bli ännu svagare än den nuvarande, med mindre än 100 solfläckar, sade exempelvis Mark Giampapa, ställföreträdande chef vid National Solar Observatory (NSO) i Tucson, Arizona, i augusti.
Mark Giampapa och flera andra forskare menar att vi är på väg in i en ny period som kan jämföras med Maunders minimum, då vi alltså hade en ”liten istid” i Europa.

Forskarna tvistar om hur stor effekt ett grand minimum kan förmodas ha – inget sådant har inträffat i modern tid.
En del forskare gör bedömningen att ett nytt grand minimum på sin höjd kommer att göra den globala uppvärmningen lite långsammare. Professorn i rymdfysik Michael Lockwood menar exempelvis att den som mest kan sänka temperaturen med 0,5 grader Celsius, medan uppvärmningen under de senaste 120 åren enligt honom uppgår till 1,0 grader.

Även IPCC, den internationella klimatpanelen, har tagit upp frågan om solens variationer. I sin femte utvärdering, som färdigställdes 2014, skriver man:

”Icke desto mindre, även om en sådan nedgång i solaktivitet inträffar, finns det en hög sannolikhet att förändringarna i TSI RF [total solstrålning och förändringar i jordsystemets energibalans] kommer att vara mycket mindre i storlek än den förutsedda ökade energin på grund av växthusgaser.”

Liten istid?

Flera kända forskare är dock av en annan åsikt. Valentina Zharkova, professor i matematik vid Northumbrias universitet, publicerade studier 2017 och 2019 där hon och hennes kollegor beräknar att ett nytt grand minimum kommer att inledas år 2021 och vara i omkring 33 år. Zharkova menar att hennes modell har 97 procents sannolikhet att stämma överens med tidigare ”små istider”.

Efter denna ”lilla istid” som avslutas omkring 2055 kommer solcykeln enligt Zharkovas beräkningar att vända och tvärtom bidra till den globala uppvärmningen. Men innan dess kommer kölden att orsaka en hel del problem i framför allt den norra hemisfären.

Zharkova pekar på att solen har flera olika magnetfält, alla med sina egna cykler, och när de samverkar i en dynamo-effekt kan de skapa ett mycket djupt grand minimum. Vid en presentation för den måttfullt klimatskeptiska tankesmedjan Global Warming Policy Foundation i oktober 2018 lade hon fram sina analyser och menade att vi måste förbereda oss på en period av svår kyla innan den globala uppvärmningen – som hon tror beror på både de naturliga solcyklerna och på mänsklig påverkan via växthusgaser – kan vända trenden igen.

– Man kommer att inse detta inom några år. Bilar kan vi flytta på. Hus kan vi värma upp, har vi brist på bränsle så kan vi åka till skogen och använda [träflis eller ved]. Men man kommer inte att kunna odla mat om man inte har växthus och lagerlokaler. Det kommer att bli nödvändigt vid någon tidpunkt. Men jag förväntar mig inte att folk ska börja lyssna förrän marken fortfarande är frusen i juni.

Både Zharkova och hennes kritiker pekar på att hennes förutsägelser är falsifierbara och att vi inom högst ett årtionde kommer att veta om hon har rätt eller inte.

– Solen kommer att visa vem som har rätt, säger hon.

Får stöd av fler

En välkänd forskare som åtminstone delvis ger Zharkova stöd är den flerfaldigt prisbelönta klimatologiprofessorn Judith Curry, som vid upprepade tillfällen påpekat att solcykelns påverkan kan vara mer komplex än vi känner till. Hon har av den orsaken riktat kritik mot IPCC som enligt henne avfärdar alternativa förklaringar alltför lättvindigt. Curry sitter med i amerikanska organet National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA).

En annan är den danske professorn i rymdfysik Henrik Svensmark som leder sol-klimat-forskningen vid Danmarks Rumcenter på Danmarks Tekniske Universitet. Han har upprepade gånger kritiserat IPCC för deras avfärdande av solens påverkan på klimatet. I mars i år släppte Svensmark en ny rapport som gavs ut av Global Warming Policy Foundation, med titeln Force Majeure – The Sun’s Role in Climate Change.

I den vidareutvecklar han sina tidigare slutsatser att det inte är så enkelt som att den totala solstrålningen i sig styr klimatet – men att andra faktorer som är kopplade till solcyklerna däremot har betydligt större inverkan än IPCC hävdar. Bland annat visar Svensmark att ökad kosmisk strålning, vilket är en av konsekvenserna av ett solfläcksminimum, bidrar till ökad molnbildning vilket resulterar i global avkylning.

– Kosmisk strålning tycks vara en viktig faktor för jordens klimat. Men den ignoreras mestadels i dag därför att den ses som en distraktion från den gängse forskningen om global uppvärmning. Vetenskapen måste göra bättre ifrån sig om vi ska nå framsteg i förståelsen av de naturliga faktorerna bakom klimatförändringar, sade Svensmark i samband med att rapporten släpptes.

Svensmark menar att det är solens aktivitet och inte växthusgaser som är den primära faktorn bakom klimatförändringar, vilket han pedagogiskt redogör för i boken De kylande stjärnorna som kom på svenska år 2008. Han tror vidare att den globala temperaturen kan sjunka med så mycket som 1-1,5 grader Celsius – långt över IPCC:s uppskattningar om högst 0,3 grader – och att det räcker för att utlösa en ny ”liten istid”.

Ett japanskt forskningsteam, lett av astronomiprofessorn Toshikazu Ebisuzaki, menar i en rapport från 2011 att det finns ett direkt samband mellan den kosmiska strålningen – och därmed solcyklerna – och vulkanutbrott. Man har sett en kraftigt ökad vulkanaktivitet under grand minima under historien. Vulkanutbrott kan kasta upp partiklar i atmosfären som ytterligare bidrar till att kyla ned klimatet, något som också antas ha inträffat under Maunders minimum och förvärrat kylan.

Matbrist förutspås av båda sidor

Klimatförändringar drabbar inte hela planeten jämnt. Därför är det viktigt var en nedkylning inträffar eftersom det kan påverka skördarna kraftigt. Under Maunders minimum kyldes Europa avsevärt medan exempelvis Alaska och södra Grönland tvärtom värmdes upp.

Uppvärmning har tvärtom en positiv effekt på skördarna generellt sett, även om det kan bli tvärtom lokalt på grund av torka.
Trots detta förutspår en del klimatalarmistiska forskare att vi kommer att få global matbrist någon gång omkring 2030.

Johan Rockström vid Potsdam Institute for Climate Impact Research sade exempelvis till den brittiska tidningen The Guardian i maj 2019 att han tror att miljarder människor kommer att dö på grund av klimatförändringarna, därför att hälften av planetens yta kommer att bli obeboelig vid en ökning av jordens temperatur med 4 grader Celsius.

På en direkt fråga från en mer skeptisk reporter på Forbes medgav Rockström att han inte sett några studier på hur en sådan uppvärmning skulle påverka matproduktionen, men stod fast vid sin slutsats.

Aktivisterna i den Greta Thunberg-affilierade organisationen Extinction Rebellion har anammat dessa bistra förutsägelser till fullo och hävdar att vi står inför massvält och massdöd inom en snar framtid.

Några av Rockströms kollegor på Potsdam-institutet, ledda av Hans van Meijl, kom förra året fram till att det tvärtom är den jordbrukspolitik, som bedrivs i klimatförändringarnas namn, som kommer att minska matproduktionen i Europa fram till omkring 2050. Det handlar bland annat om skatter och satsningar på ”förnyelsebar energi” i stället för exempelvis kärnkraft, som driver upp priset på energi och gör att stora landarealer används till odling av biobränslen istället för till matproduktion. Van Meijl och hans kollegor ansåg likväl omställningen nödvändig för att möta större klimatförändringar på längre sikt.

EU:s nytillträdde kommissionär för jordbruksfrågor, Janusz Wojciechowski, konstaterade under en frågestund i EU-parlamentet den 1 oktober att Europa i dag lägger ned jordbruk i en fruktansvärd hastighet:

– Under ett årtionde, från 2005 till 2015, förlorade vi fyra miljoner jordbruk i EU. Antalet jordbruk var nästan 15 miljoner, efter ett årtionde fanns mindre än 11 miljoner kvar. Det innebär att vi förlorar 400 000 om året; mer än 30 000 i månaden; över 1 000 per dag, sade Wojciechowski.

– Vi har en långsiktig vision för klimatpolitiken, en långsiktig vision för energipolitiken – men vi har inte någon långsiktig vision för det europeiska jordbrukets framtid, tillade han.

Prepping och själv-försörjning förespråkas

En del klimatskeptiska aktivister anser sig nu ha lagt pussel med dessa bitar och bildat en rörelse som kan ses som ett slags antites till Extinction Rebellion. Den sistnämnda är förstås mångdubbelt större och har visat sig finansierad av globalister som George Soros. De delar dock den alarmistiska synen på vår närmaste framtid.

Det scenario som oroar är att minskad solstrålning, ökad molnbildning och ökad vulkanisk aktivitet (påvisade av bland andra Zharkova, Svensmark och Toshikazu) tillsammans kan ge en synergieffekt som gör nedkylningen både kraftigare och snabbare än någon enskild forskare tror i dagsläget – och långt kraftigare än vad som krävs för att vända den globala uppvärmningen i sin motsats.

Aktivisterna menar att när det vidtas massiva åtgärder som politikerna påstår är nödvändiga för att möta den globala uppvärmningen – och som bland annat resulterar i nedläggningen av miljontals jordbruk – kommer västvärldens samhällen att bli fullständigt tagna på sängen när vi istället inom kort drabbas av en ”liten istid” där skördarna minskar kraftigt.

Förutom att vår egen matproduktion minskar kommer vi dessutom att drabbas av stora invandringsvågor från fattiga länder där den kommande svälten drabbar ännu hårdare – även det en förutsägelse som man delar med klimatalarmisterna, som pratar om ”klimatflyktingar”.

Den än så länge marginella rörelsen har inget samlat namn utan företräds av bloggare och You­tubekanaler som Ice Age Farmer och Electroverse, vilka uppmuntrar till växthusodling, självförsörjning och prepping eftersom de anser att det är för sent att övertyga politikerna om att lägga om kursen. Intresset för deras budskap förefaller dock ha ökat kraftigt efter höstens kraftiga köldvåg i Nordamerika som på sina håll slog ut större delen av skördarna.