Att dela in människor i ”vi” och ”dom” är bland det värsta man kan göra. Därom är gammelmedias journalister och sjuklöverns politiker så gott som eniga. Att dela in människor på det sättet är något som inga respektabla partier eller medier gör.
Nej, sådant görs bara av… ja, du vet, ”dom”. De där rasisterna, homofoberna, islamofoberna och främlingsfientliga. Vi är för goda, fina och medmänskliga för det.
Detta med ”vi och dom” brukar exempelvis användas för att särbehandla Sverigedemokraterna. Varför kan man inte tänka sig att samarbeta med SD eller behandla dem med normal mänsklig respekt? ”Jo, du vet, de delar in människor i vi och dom, och det skulle ju vi aldrig göra.”
Ja, det är absurt. Som så mycket annat i Sveriges alltmer dårhusliknande debattklimat. För medan de flesta av dem som anklagas för att ”dela in människor i vi och dom” gör en ganska välvillig uppdelning, där grupper anses skilja sig åt men ändå bör behandlas med normal mänsklig respekt, gäller detta inte för de politiskt korrektas ”vi och dom”. Deras uppdelning innebär att ”dom” – de som avvikit från den smala åsiktskorridoren – tilldelas ett avsevärt lägre människovärde än ”vi”. ”Dom” anses närmast lägre stående, och ”vi” behöver inte ens utsträcka vanlig mänsklig hövlighet till dem. Att vägra att skaka hand med en av ”dom” eller gå ut ur rummet när en av ”dom” kommer in i det anses närmast vara en dygd.
Nyligen fick den svensk-italienske författaren Marcus Birro känna på hur det är att drabbas av PK-elitens dom. Först twittrade han att merparten av världens terrorism har den gemensamma nämnaren islam. Vilket förstås är sant, men sanningen är inget argument i dessa sammanhang. För detta utsattes han, som vi berättade om i förra numret av Nya Tider, för en omfattande hatkampanj som inkluderade inte mindre än tretton olika mordhot.
Sedan var Birro fräck nog att medverka i den politiskt inkorrekta podcasten Radio Länsman tillsammans med Ingrid Carlqvist, chefredaktör för Dispatch International. Både Carlqvist och Länsman hör definitivt till PK-Sveriges ”dom”, och i enlighet med den politiska korrekthetens påbud (som tycks ha inspirerats av Indiens kastlagar) blir du besudlad om du interagerar med en av ”dom” utan att samtidigt visa avsky mot honom eller henne. Mycket riktigt fick Birro sparken från Expressen, där han under de senaste åren varit en återkommande krönikör.
Ett problem för de politiskt korrekta är att deras ”dom” blir allt fler. Det är väldigt lätt att hamna i den kategorin eftersom de anser att nästan allt är rasism, främlingsfientlighet, homofobi, afrofobi, antisemitism, islamofobi eller något annat otäckt. Nu har även Birro blivit en av dom.
Den som tycker att Sverige har för stor invandring blir en av ”dom”. Den som tycker att homosexuella inte bör få adoptera barn hamnar också där. Den som kritiserar islam åker dit tillsammans med den som kritiserar att någon som helst etnisk eller religiös grupp har för stort inflytande över samhället eller någon av dess delar. Den som påstår att det finns positiva saker med de traditionella könsrollerna ligger åtminstone snubblande nära att bli en av dom och räknas definitivt inte till PK-elitens vi.
Kristendom får förstås kritiseras, det innebär ju inte att man delar in människor i vi och dom, för… ja, alltså, det gör bara inte det, okej? Och givetvis är det lovvärt att vara arg, upprörd och till och med hatisk över att vita människor – i synnerhet vita, heterosexuella, medelålders män – har alldeles för stort inflytande inom något visst område. Eller att de existerar över huvud taget, faktiskt. Det är helt okej att säga rakt ut att man hatar vita män och att det är konstigt att de inte är mer hatade, som Margret Atladottir, chefredaktör på Nöjesguiden, twittrade i januari 2012. Aftonbladet tyckte så mycket om hennes åsikter att hon senare blev redaktör på deras opinions-sajt Politism.se. För att nu inte nämna den rasseparatistiska antirasistiska föreningen Rummet, som vi tidigare berättat om i Nya Tider. Rummet delar väldigt konsekvent in människor i vi, som har en mörkare hudfärg, och dom, de vita, men detta är alltså inte heller att ”dela in människor i vi och dom” – åtminstone inte på det sättet, det där onda sättet som ”dom” gör.
Nåväl. Det positiva i allt detta är förstås att deras dom – vilket åtminstone delvis är vårt vi – växer fortare ju mer omedgörlig och oresonlig den politiska korrektheten blir. Allt färre människor accepterar deras uppdelning och deras påbud, och ju mer de försöker trycka ner alla som avviker från deras dogmer, desto fler sällar sig istället till oss. Till slut kommer förtryckarna att upptäcka hur få ”de” är.