När ni läser rubriken kanske ni tror undertecknad är en ”hemsk rasist” som vill vägra raketforskare från jordens alla hörn att bli svenska medborgare så vi får en blomstrande framtid. Nej då, jag talar om min erfarenhet från länder utanför västvärlden där jag genom åren bott, arbetat eller rest. Det har över tid blivit en del länder, många ackumulerade år och därmed erfarenhet. Jag tror att många svenskar och läsare inte känner till hur det går till och resoneras i länder utanför Väst. Etablissemanget, som genom skola, politiker och media indoktrinerat svenskarna att alla kan vara svenskar, utom svenskarna själva, talar såklart tyst om denna verklighet utanför Sverige och Väst.
Filippinerna är ur flera aspekter ett intressant exempel. Historiskt är det ett land som varit koloniserat i nästan 400 år. Först av spanjorerna 1565-1898, sedan av amerikanerna 1898-1946 och med japansk ockupation åren 1942-1946. De kan därför inte liknas vid exempelvis Japan som länge höll sig isolerade från omvärlden. Tvärtom har de påtvingats att leva med och under utlänningar i många sekler.
Kulturellt och språkligt är Filippinerna starkt influerade av länderna som koloniserade dem. Myndigheter, utbildningssystemet och mycket annat är direkta kopior av amerikanska diton. Språket har en mängd spanska ord och engelska vävs in i allt från vardagsprat till presidenttal. Förnamnen är ofta engelska och efternamnen spanska. Religionen är katolsk. Får en filippinare frågan vilken religion de hade före spanjoren och upptäcktsresanden Magellans ankomst så står de frågande. Lika frågande är de om man frågar hur många låneord deras språk har. Språket är ju deras, oavsett ordens ursprung. De vet inte längre något annat. Den förste världsomseglaren Magellan slog de för övrigt ihjäl kort efter hans ankomst.
Önationen är också mycket korrupt. Det lilla fåtalet rika har all makt och nästan alla pengar, medan resten är maktlösa och i varierande grad fattiga. Den som har pengar kan köpa allt från körkort till politiskt inflytande. Det finns nästan inget som inte mutor kan lösa. I praktiken har rika rättslig immunitet och polisen vågar inte ingripa mot dem, om inte andra rikare och mäktigare så kräver. Även för medelklassen går det att köpa sig fri. Grips du för exempelvis misshandel eller för att ha kört ihjäl någon så löses det med pengar till offer eller anhöriga på polisstationen, som fungerar mer som förhandlare av summan. Det finns få regler eller köer för den som kan betala. Med denna realitet och landets historia blir det jag kommer till nu extra intressant.
I Filippinerna bor många utlänningar från hela världen. Klimatet lockar västerlänningar och korruptionen lockar penningstinna ligor från Kina och Korea som behöver ett land där inga frågor ställs och mutor löser allt för att föra in och investera sina ofantliga rikedomar. År 2022 fanns det officiellt 133 000 utlänningar bosatta, en siffra som sjönk drastiskt under pandemiåren. Amerikaner, kineser, japaner, indier och koreaner finns det flest av. Turismen, som nådde över åtta miljoner besökare 2019, sjönk till bara 160 000 år 2021. De flesta utlänningar som bor där är dock turister som förlänger sina visum år efter år, så i verkligheten bor flera miljoner utlänningar i landet. Av dessa är hundratusentals kineser som jobbar illegalt i landet på turistvisa, mer än 40 000 bara med olagliga online-kasinon.
Så i denna kulturella och språkliga smältdegel, full med utlänningar, borde det inte finnas någon rasism och medborgarskap borde delas ut i frukostflingpaket som i Sverige, kunde man tro… men icke. Tvärtom är utlänningar i praktiken rättslösa. Blandar en utlänning sig i politik, till exempel deltar i en fredlig och okontroversiell demonstration, så är det omedelbar utvisning. Om en utlänning råkar ut för en trafikolycka, så är det alltid utlänningens fel och denne måste betala sig ur situationen eller hamna i fängelse. Vid rättsliga tvister tar advokaterna väl betalt från utlänningen, medan de inte sällan samverkar bakom ryggen med den inhemska motparten eller i alla fall domaren. Har utlänningen så rätt att det inte går att döma emot denne, så dras rättsprocessen ut tills utlänningen inte har råd med advokatkostnaderna längre och ger upp eller en av parterna avlider så fallet kan läggas ned. Utlänningen har aldrig rätt och betalar alltid. Tänk ramaskriet i Sverige om polis och rättsväsende agerade så.
Låt mig ta ett exempel som en bekant på Filippinerna berättade om. En känd och omtyckt restaurangägare från England som varit verksam i många år får en dag en matleverans. En dispyt utbryter. Inte underligt i ett land där fel på varor och tjänster hör till normen. Utlänningen angrips plötsligt av budet, som engelsmannen med nöd och näppe lyckas brotta ned… inne i sin egen restaurang. Hade de båda varit filippiner hade angriparen gripits, men nu satt snart engelsmannen bakom galler. De filippinska vittnena och rättsinstanserna väljer direkt sida. Videon, som visar hur restaurangägaren angrips, klipps så att man bara ser hur han brottar ned budet. Vittnena ljuger. Advokaterna tar allt han äger. När han inte kan betala skadeståndet till budet så blir ”offrets” familj rasande. De anmäler honom då som ”undesirable”, icke önskvärd, vilket leder till utvisning. Försök att motbevisa det är omöjligt. Eftersom utlänningar bara får äga 40 procent av mark och bolag i önationen, så kan filippinska affärspartners, som alltid är majoritetsägare, ta över. Allt gick förlorat för honom på grund av ett argsint bud.
Det finns dock en sak som pengar inte kan köpa på Filippinerna och det är medborgarskap. En amerikansk kontakt som bott i landet i decennier, en av många exmilitärer som bosatt sig där, berättade vad som hände när han frågade immigrationsverket om det gick att få medborgarskap. Till saken hör att han driver flera företag, har goda kontakter på hög nivå, är välbeställd och en pelare i lokalsamhället där han även finansierar skolor och olika hjälpinsatser. Han talar språket flytande och har fru, barn och barnbarn i landet. Han har sålt av allt i USA, har inga släktingar där kvar i livet och är nu för gammal för att resa. Varför då trassla med amerikanskt pass och förlängning av visum år in och år ut, tänkte han, och gav sig av till immigrationsverket med sin fråga. Den uniformerade tjänstemannen tittade på honom med förvånad min innan han började skratta och svarade: ”Du är väl inte filippin eller… haha”. Det var oklart om han ens tog frågan på allvar.
Jag rekommenderade min kontakt att flyga till Sverige och ta valfri tunnelbana en station eller två så att han därmed kunde bli svensk, som den obegåvade miljöpartisten och otroligt nog Sveriges dåvarande vice statsminister Åsa Romson en gång sade. Nu var det han som trodde att det var jag som skämtade.
Att Filippinerna sätter sitt eget folk först är föredömligt. Men varför kan Filippinerna behandla betalande och laglydiga utlänningar, som skapar företag och bygger upp landet, så illa – samtidigt som Sverige ger allt gratis till invandrare som inget bidrar och behandlar grovt kriminella utlänningar med silkeshandskar? Svensken är en mjölkko, oavsett om han bor i Sverige, EU eller i ett u-land. Är det systematisk rasism på global nivå?