Det har inte fötts så få barn på 50 år i Sverige som i år, och då är ändå Sveriges folkmängd mer än 20 procent större än på 1970-talet. Att befolkningen ändå ökar beror enbart på massinvandringen. Invandrarna står dessutom för en oproportionerligt stor andel av de barn som föds i Sverige, då det ofta handlar om unga vuxna individer som invandrar. Merparten kommer dessutom från länder med en tradition av stora barnskaror. Antalet svenska barn som föds är därför avsevärt mindre än vad statistiken visar.
I ett sunt samhälle skulle en sådan nyhet leda till en omfattande samhällsdebatt och akutåtgärder från ansvariga politiker. I Sverige är det en ickefråga.
I vår artikel ställer vi oss frågan vad den plötsliga nedgången kan bero på. Den babyboom som man förutspådde när befolkningen till stor del tvingades hålla sig hemma under pandemin uteblev – utan att den felaktiga förutsägelsen har fått någon förklaring. Ibland påstås att covid-19 kan ha lett till komplikationer hos havande eller problem att bli gravid. I Nya Tider har vi istället belyst studier som visar att de experimentella vaccinerna mot covid-19 i sig lett till stora problem för kvinnor som vill skaffa barn eller redan är gravida. Statistiken över antalet dödfödda barn har dock inte ökat på något sätt i Sverige de senaste åren, så just det är inte en förklaring. Däremot finns det ingen statistik på om antalet missfall ökat eller om det generellt är svårare att bli gravid, vilket skulle kunna tyda på effekter från vaccinen. Det är frågor som myndigheter borde ta tag i och som Nya Tider kommer att fortsätta undersöka.
Frågan om lågt barnafödande tas dock bara upp av etablissemanget när politikerna ska argumentera för att det behövs ännu mer invandring. De pekar på att resurserna inte räcker till om det är allt färre arbetande som ska försörja och ta hand om allt fler pensionärer. Detta avslöjar förstås mångkulturalisternas cyniska syn på människan. Vi är i deras ögon inget mer än produktions- och konsumtionsenheter, fritt utbytbara mot varandra och utan något egenvärde.
En klok man beskrev den mångkulturella visionen om alla människors lika värde med att detta bara kan uppnås om alla reduceras till den minsta gemensamma nämnaren som förenar dem, och eftersom det i mångkulturen knappt finns något som är gemensamt för alla, så reduceras vi till ingenting. Allas lika värde är noll. I mångkulturen är alla lika värdelösa i maktens ögon.
Ett sunt samhälle skulle som sagt vidta åtgärder för att öka barnafödandet, dels genom att göra det ekonomiskt möjligt och rent av fördelaktigt att skaffa fler barn, dels genom att belysa den samhällsmoraliska aspekten. Barnafödande borde vara något som lyfts fram som positivt både för individen och folket.
Istället ser vi det motsatta. Man tutar i tonåringar att de ”fötts med fel kön”, att det är ”frihet” att inte skaffa barn, att man får det bättre – underförstått materiellt – om man är ”barnfri”. Man förhärligar massinvandring av helt främmande folkslag som ska ersätta de ofödda barnen genom till exempel SVT:s falska historieskrivning, och man utmålar Ungern som ”osande av trettiotal” för att landet belönar familjer ekonomiskt om de skaffar många barn.
– I hela Europa föds färre och färre barn, och svaret från Väst är migration. De vill ha in lika många invandrare som de saknar barn, så att det ska jämna ut sig. Vi ungrare tänker på ett annat sätt. Istället för bara antal, vill vi ha ungerska barn. För oss är migration kapitulation, sade Ungerns premiärminister Viktor Orbán i sitt årliga tal till nationen i februari 2019.
Ungern är på många sätt ett föredöme på området. Genom aktiva åtgärder lyckades man vända situationen från att ha bland de lägsta fertilitetstalen i Europa med 1,25 barn per kvinna år 2010, till 1,59 tio år senare. Det är ändå för lite, då det behövs minst 2,1 barn per kvinna för att ett folk inte ska minska i antal.
Förutom den ekonomiska politiken, som borde se till att det är möjligt att skaffa barn och rent av belöna större barnkullar, finns en moralisk aspekt. Istället för feminism, som ställer kvinnor mot män, borde ansvar gentemot folket betonas. Och man ska inte heller glömma att lyfta fram den stora lyckan det innebär att bli förälder, vilket jag som småbarnspappa själv kan vittna om.
Idag skräms potentiella föräldrar också med klimatet. Man talar om det ”fotavtryck” varje människa har och hur mycket koldioxid varje individ producerar under sin livstid. Ett ofött barn producerar förstås ingen koldioxid alls, och det blir allt vanligare att människor som väljer att inte skaffa barn känner att de därmed har ”rätt” att till exempel flyga på semester och ägna sig åt andra koldioxidproducerande aktiviteter.
Detta är förstås helt bisarrt, även om vi skulle tro på att människans koldioxidutsläpp på något sätt kan påverka klimatet mer än till och med solen. I Afrika sker en befolkningsexplosion med en ökning om cirka 30 miljoner människor per år. Vad är det mot några ofödda barn i Sverige? Dessutom har ju mångkulturalisterna som uttalat mål att ersätta ofödda europeiska barn med utomeuropeisk invandring, bland annat från befolkningsexplosionens Afrika. Då är det ju ingen poäng ens med klimatargumentet att låta bli att skaffa barn, då barnets plats och ”fotavtryck” istället tas av en främling.
Ändå vet jag människor i min egen omgivning som tvekar att skaffa barn för att inte belasta planeten med ytterligare en individ …
Det enda argument som jag förstår – även om jag inte håller med – är att man tvekar att föda barn till en så hänsynslös, cynisk och hjärtlös värld. Barnen kommer att få det svårt, de kanske aldrig blir lyckliga i det samhälle vi har fått. Och vi som läser Nya Tider vet att det kommer att bli värre, rent av mycket värre.
Jag har främst två motargument. För det första kan vi inte frånta barnen rätten att åtminstone försöka kämpa för det som är rätt och bygga ett lyckligt liv. Vi ska förstås ge dem de bästa förutsättningarna, rusta dem så väl vi kan och hjälpa dem, men deras liv är deras kamp. Vi kan inte låta bli att ge dem liv bara för att det kommer att vara svårt.
För det andra är barnen en fortsättning på oss själva, vårt folk och i förlängningen hela mänskligheten. I det lilla perspektivet kan vi argumentera för att det är upp till oss om vi vill medverka till att planeten i framtiden befolkas av vårt folk – svenskar eller i mitt fall mer generellt européer – eller om vi ska låta de folkslag som just nu reproducerar sig mest ta över världen. I det större perspektivet kan våra barn bidra till och rent av leda utvecklingen mot en mer fri, empatisk och respektfull värld som gör upp med tyranniska globalistiska försök att styra oss. Man ska aldrig sluta kämpa.