Ungerska utrikesredaktören: Varför vi skyddar vår gräns

Den 2 oktober kommer Ungern att hålla en folkomröstning om huruvida landet ska underkasta sig EU:s kvotsystem för omplacering av migranter. Ungern har kritiserats för vissa åtgärder, men det är uppenbart att det är upp till medlemsländerna att hantera migrantkrisen, menar Mariann Őry, utrikesredaktör för dagstidningen Magyar Hírlap, som här ger sin syn på frågan.

Frågan som ungrarna måste besvara i den så kallade ”kvotfolkomröstningen” i oktober lyder:
”Vill du ge den Europeiska Unionen mandat att placera icke-ungerska medborgare i Ungern utan godkännande av det ungerska parlamentet?”.

mariann-ory-zoltan-kocsismagyar-hirlap_250x375
Mariann Őry leder utrikesredaktionen på den ungerska konservativa dagstidningen Magyar Hírlap. Hon har examen i skandinaviska studier och journalistik. Huvudsakliga forskningsämnen har varit EU-institutionerna, politik i Central- och Östeuropa, Österrike, EU-kritik och framväxten av invandringskritiska partier. Foto: Zoltán Kocsis/Magyar Hírlap

Om vi bortser från alla diskussioner kring folkomröstningen i Ungern, berör frågan ett mycket viktigt ämne för europeiska medborgare. Förra året tvingades ett antal nationer konstatera att de befann sig längs något som kal­las för Västra balkanrutten, vare sig de ville det eller ej. Vid vägens slut finns Tyskland och Sverige, länder med liberal eller, som de själva formulerar det, generös invandringspolitik, vilket gör att länderna längs rutten har hamnat i den beklagliga situationen att behöva betala för beslut de inte själva har fattat. I stället för att helt enkelt låta migranterna passera genom sitt territorium, beslöt den ungerska regeringen att inta rollen som Europas bastion.

Ungern har varit EU:s problembarn sedan 2010-2011, när den nyvalda högerregeringen godkände en ny konstitution och ett stort antal legala reformer som kom att ge premiärminister Viktor Orbán stämpeln ”kontroversiell”. Då kritiserades Ungern för att inte respektera EU:s regler, och frågan om medielagen dyker fortfarande upp då och då i internationell press, trots att vi kan konstatera att, efter oändliga förhandlingar med EU och Venedigkommissionen, det troligen inte finns något annat medlemsland vars lagar har granskats så intensivt.

Något ironiskt blev Ungern förra året måltavla för kritik när landet respekterade EU:s regler i enlighet med Schengen-samarbetet, samtidigt som andra beslöt att nonchalera dem. Länderna längs Balkanrutten blev de första som fick uppleva migrationskrisens baksida, medan Österrike, Tyskland och Sverige förblev naiva under en längre tid.

Fallet Ungern skapade stor misstro bland många européer, som frågade sig varför de europeiska institutionerna och västeuropeiska regeringar häftigt kritiserade Ungern för att landet följde reglerna, medan de som bryter mot dem är oförmögna att göra någonting för att hantera krisen och migrantströmmen fortsätter. Ungerska ministrar har på senare tid påpekat flera gånger att alla beslut som i någon mån bromsade inflödet av migranter fattades på nationell nivå av medlemsstater, inte av de europeiska institutionerna.

EU som organisation visade sig oförmögen att ta avgörande beslut inom rimliga tidsramar. I stället för att agera, grävde Europarådet, i egenskap av en gemenskap för medlemsstaterna, ned sig i oändliga toppmöten och nöjde sig med skenåtgärder, som till exempel ”färdplaner”. Alla uppvisade engagemang och sedan hände ingenting. Under tiden fick EU-kommissionen, tillsammans med Merkel och Hollande, idén om frivilliga och tvingande omplaceringskvoter. Ingen av dessa metoder fungerar, men de tycker fortfarande att det är en bra idé.

Det informella mötet i Bratislava följde traditionen med färdplaner och åtaganden. Vise­grád-länderna [mellanstatlig organisation i Centraleuropa med Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern] utfärdade ett gemensamt uttalande där de klargjorde att omplacering för dem endast var godtagbart om det är frivilligt och att varje medlemsland skulle hjälpa till efter sin erfarenhet och förmåga. Planen är bra, men ingen plan är meningsfull förrän det sker ett avgörande skifte i den europeiska migrationspolitiken. I Bratislava påpekade premiärminister Viktor Orbán att ”det kommer att finnas en dragningskraft för migration så länge som Tyskland inte sätter något tak för antalet migranter man släpper in, samtidigt som Schengen-avtalet fastställer att Grekland måste förhindra människor att ta sig in i Europa, vilket landet inte gör”.

”Tills dess”, fortsatte han, ”kan vi bara göra en sak; följa Schengen-reglerna och använda legala och fysiska medel för att gripa alla som försöker ta sig in illegalt”. Återigen är det medlemsländerna som får ansvaret för att hantera en kris som EU som helhet inte klarar av. Vi måste visa solidaritet gentemot varandra, men det betyder inte att blint acceptera varje dåligt beslut från EU och delta i initiativ som omplaceringsprojektet. Att omplacera migranter, som för övrigt inte vill placeras var som helst, utan i rika medlemsländer, innebär bara att man reglerar en kris i stället för att göra någon ansträngning att faktiskt lösa den. Ungern, Bulgarien och Makedonien, till exempel, visar solidaritet genom att skydda sina gränser, och även tyska politiker måste erkänna att detta är det enda skälet till att färre migranter nu når Tyskland, inte avtalet mellan EU och Turkiet.

Vad blir slutsatsen? Tiden för färdplaner och toppmöten är förbi. Vi behöver en total och grundläggande förändring av EU:s migrationspolitik, men endast ett fåtal länder verkar vara beredda att genomföra en sådan. Medan de flesta medborgare i väst- och nordeuropeiska länder vill se mycket striktare regler, är deras regeringar förblindade av politisk korrekthet. Klyftan mellan folket och eliterna är så djup att dessa ledare oundvikligen gräver sina egna politiska gravar.

Folken i Väst- och Nordeuropa bör behålla sitt sunda förnuft. Sedan när måste vi godta att miljoner människor kan röra sig genom våra länder utan någon kontroll? Människor, vars identitet och motiv vi inte känner till? Varför accepterar österrikare, tyskar och svenskar att deras gator är fulla av ekonomiska migranter som inte har någon som helst möjlighet till asyl och som begår brott?

Centraleuropa håller på att bli den sista bastionen för sunt förnuft i Europa. Vi kan dock inte göra detta själva, eller hur? Ni, där uppe i norr, borde förbli den stolta och rika nation som vi trodde att ni är, inte ett åtlöje. Gott mit uns, Sverige.

Översättning: Tobias Svensson

Dela artikeln

Materialet är upphovsrättsskyddat. Du har tillstånd att citera fritt ur artiklarna förutsatt att källa (www.nyatider.se) anges. Foton får inte återanvändas utan Nya Tiders tillstånd.

Relaterat

Två år sedan Korankravallerna

Två år sedan Korankravallerna

🟠 OPINION: BITTE ASSARMO De muslimer som attackerade polis under korankravallerna 2022 är inget annat än terrorister. Det menar debattören Bitte Assarmo, som skriver att fler poliser borde ha skjutit verkanseld – det var bevisligen det enda som hade effekt. Istället lät polisen pöbeln härja, varpå politiker liksom systemmedia var snabba med att urskulda och förringa muslimernas hat mot den svenska yttrandefriheten och vårt samhälle.

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

🟠 ANALYS Vid det här laget har det börjat gå upp för de flesta att Ukraina är i en hopplös belägenhet. Men västetablissemanget kämpar tappert för att upprätthålla bilden av en lovande kamp så länge Ukraina får trogen hjälp från Väst. En viktig del av detta är att låta påskina att Ryssland lider större förluster än Ukraina. Manskap är en dyrbar och ändlig resurs. Om den ena parten åderlåts allt för mycket blir kriget svårt eller omöjligt att upprätthålla. Sålunda rapporterade New York Times i augusti att Ryssland enligt anonyma amerikanska tjänstemän skulle ha 120 000 döda och 170 000–180 000 sårade, medan siffrorna för Ukraina skulle vara 70 000 respektive 100 000. Men är detta sanningen? Joakim Förars har gjort egna beräkningar utifrån allmänt tillgänglig information och resonerar kring vad de faktiska förlustsiffrorna skulle kunna vara. Nya Tider har inte kontrollräknat uppgifterna.

Läs även:

Två år sedan Korankravallerna

Två år sedan Korankravallerna

🟠 OPINION: BITTE ASSARMO De muslimer som attackerade polis under korankravallerna 2022 är inget annat än terrorister. Det menar debattören Bitte Assarmo, som skriver att fler poliser borde ha skjutit verkanseld – det var bevisligen det enda som hade effekt. Istället lät polisen pöbeln härja, varpå politiker liksom systemmedia var snabba med att urskulda och förringa muslimernas hat mot den svenska yttrandefriheten och vårt samhälle.

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

Skyhöga förluster beseglar Ukrainas öde

🟠 ANALYS Vid det här laget har det börjat gå upp för de flesta att Ukraina är i en hopplös belägenhet. Men västetablissemanget kämpar tappert för att upprätthålla bilden av en lovande kamp så länge Ukraina får trogen hjälp från Väst. En viktig del av detta är att låta påskina att Ryssland lider större förluster än Ukraina. Manskap är en dyrbar och ändlig resurs. Om den ena parten åderlåts allt för mycket blir kriget svårt eller omöjligt att upprätthålla. Sålunda rapporterade New York Times i augusti att Ryssland enligt anonyma amerikanska tjänstemän skulle ha 120 000 döda och 170 000–180 000 sårade, medan siffrorna för Ukraina skulle vara 70 000 respektive 100 000. Men är detta sanningen? Joakim Förars har gjort egna beräkningar utifrån allmänt tillgänglig information och resonerar kring vad de faktiska förlustsiffrorna skulle kunna vara. Nya Tider har inte kontrollräknat uppgifterna.

Nytt rekord i hyckleriet om politiskt våld

Nytt rekord i hyckleriet om politiskt våld

🟠 CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET Nu äntligen går Sveriges politiker man ur huse och fördömer våldet! Är det upploppen i invandrarförorterna, bombdåd mot bostadshus eller rent av korankravaller man reagerar emot? Nej, demokratin verkar hotas först när ett vänsterextremistiskt möte avbryts av en rökfackla som gör att lokalen får utrymmas.

Nyhetsdygnet

Senaste numret

Nya Tider är den enda tidningen som bemöter systempressens lögner i deras eget format: på papper. Sedan grundandet 2012 granskar Nya Tider den politiska korrektheten och berättar hur verkligheten ser ut bakom systemmedias tillrättalagda version. Tidningen utkommer med en nätutgåva två gånger i veckan och ett magasin varannan vecka.
Vávra Suk
Chefredaktör

Är Hasse Alfredson passé?

🟠 BOKRECENSION Humor åldras snabbt. Kan det finnas intresse för en svensk humorist som hade sin höjdpunkt på 60- och 70-talet? På sätt och vis gör det nog det. Om mannen ifråga heter Hans Alfredson. Han hade en bred begåvning. Han skrev böcker, gjorde film och revy, han kunde även teckna och sjunga någorlunda. Så en ny biografi över Alfredsons liv och gärning har sitt existensberättigande. Den fyller ett tomrum. Man kan säga att den, förutom själva personporträttet, liksom i förbigående tecknar en bild av den senare delen av det svenska 1900-talet.

Thierry Baudet: Därför behövs en fundamental opposition

🟠 Enligt Forum voor Democraties partiledare Thierry Baudet har partiet intagit en roll som ”fundamental opposition”. Detta genom att inte godkänna själva premisserna i de frågor som de andra partierna debatterar med varandra. Han tar upp invandringen, covid, klimatet, jordbruket, Ukraina och EU som konkreta exempel. ”I alla dessa frågor har vi en mycket mer fundamental inställning. Det är därför vårt parti är i en marginaliserad position, därför att det är den röda linjen som du inte får passera”, säger han till Nya Tider. Nu vill han ge fler rörelser den ”intellektuella ammunition” som krävs för att kunna argumentera för en radikalt annorlunda linje.

“Bönderna är rädda för Arla”

🟠 Nu går en av Sveriges största mjölkgårdar i konkurs. En av Sveriges största mjölkgårdar läggs ned efter en konflikt med Arla, och den drabbade bonden är inte ensam. Nya Tider har talat med drabbade (infälld bild) och med Claes Jonsson, ordförande för Sveriges Mjölkbönder (stor bilden). Alla vittnar om en ”tystnadskultur” där Arla har vänt sig emot sina egna för att uppfylla politiskt korrekta krav och där Arlas medlemmar inte vågar uttala sig, vare sig internt eller offentligt.

Inte alltid en klänning i vitt

🟠 HISTORIA Idag är det självklarhet att bära en vit klänning när man gifter sig, men så har det inte alltid varit. Faktum är att det var först på 1800-talet som vit färg på brudklänningen började bli vanligt. Här i Sverige dröjde det dock till sekelskiftet 1900 innan den vita brudklänningen överhuvudtaget började konkurrera ut den svarta bland vanligt folk.

Satsa på ett eget örtapotek i år!

🟠 Nu har vi vintern bakom oss och våren har redan deklarerat sin ankomst. Redan lyser de små snödropparna bland löv och snö. Det är nu det frusna börjar få liv igen. Snart kan vi se de första små nässelskotten titta fram. Och nu kan vi börja så våra frön, visserligen inomhus än så länge, men bara känslan av att det är på gång är fantastisk. Man blir glad bara av att titta på de färgsprakande fröpåsarna.

Logga in på ditt konto

Genom att fortsätta surfa vidare på hemsidan godkänner du vår integritetspolicy.