(Denna artikel är en del av Nya Tiders serie om den svenska asylpolitiken, publicerad i pappersupplagan nummer 47)
3RP-programmet är ett samarbetsprojekt mellan omkring 90 organisationer av varierande storlek och inriktning. Bland de viktigare märks FN-organen UNHCR, WFP, UNICEF, WHO och norska flyktingorganet Norwegian Refugee Council.
Ariane Rummery, UNHCR:s kommunikationschef för Syrien- och Iraksituationen, förklarar att programmet var ett ambitiöst försök att hantera krisen i närområdet. När året närmar sig sitt slut fattas dock fortfarande över hälften av pengarna.
– Vår begäran gällde ju 4,5 miljarder dollar, och av dem har vi fått in 45 procent, säger Ariane Rummery till Nya Tider. Hon hoppas att det ska vara strax över 50 procent innan året är slut.
Stora brister i närområdet
Att 3RP-programmet fått in knappt hälften av vad de begärde har fått konsekvenser för flyktingar i närområdet. På många håll har man tvingats dra ned på matransoner, skolverksamhet och andra väsentligheter. På en del andra håll än i Syrien har det varit ännu värre. I Pakistan har FN-organen bara fått ut en fjärdedel av sin årliga budget.
Vi frågar Ariane Rummery om bristerna i World Food Programme och det faktum att man i vissa flyktingläger för syrier tvingats minska matransonerna med 30 procent.
– Det har varit ett allvarligt problem. På vissa håll har man fått skära ned med mer än så. WFP har fått mer finansiering sedan dess, så det ser bättre ut, men det behövs fortfarande mer, förklarar hon.
Till och med från etablissemangsmedia riktas försiktig kritik mot den extrema invandringspolitik som Sverige för. 499 kronor, vilket är vad regeringen avräknar från biståndet för varje dag som en nyanländ asylsökare tas omhand i Sverige, skulle kunna hjälpa väldigt många om de användes på plats i de flyktingproducerande länderna. ”Priset för Röda Korsets matpaket, som räcker i en hel månad för en flyktingfamilj i Syriens närområde, ligger på 385 kronor. Ett vaccinationspaket för 20 barn i Afghanistan kostar 106 kronor”, påpekar SVT:s Ulf Hambreus.
Låtsas inte om elefanten i rummet
Inom den politiska mittfåran finns emellertid bara två acceptabla åsikter: Antingen att asylinvandringen måste få kosta hur mycket som helst och att det är rimligt att ta dessa från biståndet – eller att asylinvandringen måste få kosta hur mycket som helst men att pengarna måste tas ”någon annanstans ifrån”.
Det sistnämnda är ofta inställningen hos dem som arbetar med bistånd. Avräkningarna kritiseras, men inte asylinvandringen. Somliga tycks rentav ha glömt bort att det är svenska skattebetalare som står för notan i båda fallen.
– Det finns ingen rim och reson i att en kvinna i Moçambique, i Nicaragua eller i Bangladesh ska betala för flyktingmottagandet i Sverige, säger Gabriele Björsson, generalsekreterare i Afrikagrupperna, till SVT.
Samma tongångar hördes från flera ledande företrädare för biståndsorganisationer redan i april. ”[D]et är inte rimligt att låta världens fattiga betala notan”, skrev företrädare för Svenska Kyrkan, Diakonia, LO-TCO Biståndsnämnd, PMU och Rädda Barnen i en debattartikel.
Nya Tider ringer upp Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia och en av författarna till debattartikeln, och frågar om det biståndsarbete man bedriver och om inte pengarna för asylinvandringen skulle kunna användas bättre på plats.
– Vår hållning som organisation är att vi måste komma bort från den diskussionen, om vi ska hjälpa här eller där. Man måste hjälpa människor där de finns, vare sig det är här eller där, svarar Forsberg.
– Det vi inte vill ha är Sverigedemokraternas diskussion, ska vi använda pengarna på plats eller här? Man måste kunna göra båda, fortsätter han.
NyT: Men regeringen ställer ju de facto flyktingar där nere mot flyktingar i Sverige. De gör ju en avvägning precis som SD, men väljer att prioritera en annan grupp. Om man nu måste välja, är då inte behoven av att hjälpa på plats större?
– Jag vägrar att göra den prioriteringen. Vi har de facto människor här och de kan inte ställas mot varandra, förklarar Bo Forsberg.
Märkligt nog gäller samma inställning hos alla vi pratar med och som inte hör till de av etablissemanget så avskydda invandringskritikerna. Trots att den svenska regeringen de facto gör avräkningar från biståndsbudgeten, tycks den enda politiskt acceptabla protesten vara att sticka upp huvudet i molnen och hävda att man ”inte kan” göra precis det som den rödgröna regeringen faktiskt gör.
Vi frågar Ariane Rummery om UNHCR:s inställning till att Sverige tar 900 miljoner euro från biståndsbudgeten bara under 2015. Det är nästan lika mycket som hela EU satsar på hjälp i Syriens närområde över fem års tid – en svindlande summa i biståndssammanhang. Enbart dessa avräkningar hade kunnat minska 3RP-programmets underskott från hälften till en fjärdedel.
– Jag är inte säker på att jag kan svara på den frågan, jag får nog höra med dem som jobbar med Europa. Men borde inte frågan snarare vara om de kunde ta pengarna någon annanstans ifrån än biståndsbudgeten? svarar Rummery.
Vi hör efter med Fredrik Sperling, UNHCR:s presstalesman för Nordeuropa. Han vill inte kommentera debatten om avräkningar men slår likväl både ett och flera slag för omfattande asylinvandring. Sperling förklarar att han inte känner till siffrorna om vad asylinvandringen kostar, men på varje fråga om avräkningarna blir det i stort sett samma svar.
– Hjälpen behövs här och den behövs i närområdet, man kan inte sätta det ena mot det andra. Det behövs mer pengar i närområdet, men det behövs också ett stort och bra flyktingmottagande i Europa, menar Sperling.
NyT: Men regeringen gör ju de facto just det genom avräkningarna från biståndsbudgeten. Då ställer man ju asylmottagande mot hjälp i närområdet på ett väldigt konkret sätt. Är då inte hjälp i närområdet mer rättvist och effektivt?
– Det är ju en inrikespolitisk fråga. Vi är en opolitisk organisation, så det är ingen diskussion som vi ska lägga oss i.
NyT: I Studio Ett sade du att en hundralapp kan göra att fem-sex barn kan slippa gå och lägga sig hungriga på kvällen och orka gå i skolan. Regeringen räknar med att en asylsökande kostar 500 kronor per dygn, enbart i direkta kostnader. De pengarna kunde då göra att 25-30 barn slapp gå och lägga sig hungriga?
– De flyktingarna som kommer hit, de är här. Det blir ju en hypotetisk situation. De flyktingar som kommer hit har ju Sverige skyldighet att ta emot enligt internationell lag, det är ju FN:s flyktingkonvention som gäller. Oavsett om man vill strypa invandringen helt eller vill ha en större invandring så måste Sverige ta emot de människorna och pröva deras asylskäl.
Rödgröna avräkningar
Rödgröna regeringspolitiker försvarar sina avräkningar från biståndet till asylinvandringen. Miljöpartiet var starkt emot sådana avräkningar när de var i opposition, men nu har de ändrat sig.
Nya Tider har sökt men inte nått fram till biståndsminister Isabella Lövin (MP). När SVT frågar henne om avräkningarna är moraliskt försvarbara svarar hon:
– Ja, det tycker jag faktiskt att det är. Det är ju på något sätt en princip som grundar sig på det faktum att människor som flyr för sina liv, som är i desperata situationer, att man kan hjälpa dem.
Flera rödgröna politiker har dock gjort uttalanden som antyder att det finns gränser – inte för massinvandringen, men för avräkningarna. Om migrationskrisen fortsätter att öka så kommer det inte att sluta med de i våras aviserade avräkningarna på 8,9 miljarder, utan på mellan 16 och 21 miljarder. Över hälften av det svenska biståndet skulle då gå till asylmottagande i Sverige. Enligt SVT menar Isabella Lövin att detta ”inte låter särskilt sannolikt”.
– Var man ska ta de här pengarna ifrån, det är en diskussion vi får ta inom regeringen. Men per automatik är det inte så att vi måste göra på det här sättet, sade Isabella Lövin.
Finansminister Magdalena Andersson (S) sade redan i september, i samband med ett informellt Ekofinmöte i Luxemburg, att hon är beredd att låna pengar till statskassan för att kunna finansiera asylinvandringen. Det skulle rent konkret innebära att vi tar pengar från våra barn för att finansiera en extremistisk invandringspolitik.
Kenneth G Forslund, biståndspolitisk talesperson (S) är å sin sida övertygad om att massinvandring är det bästa sättet att hjälpa fattiga och krigshärjade länder. När Nya Tider frågar om det inte är en väldigt ineffektiv metod hänvisar han till de så kallade remitteringarna, att invandrare skickar hem pengar till sina anhöriga.
– Långsiktigt ser man ju att människor som får stanna hjälper sina hemländer på olika sätt. De väljer att stödja anhöriga eller sociala inrättningar i hemlandet, säger Forslund till Nya Tider.
Varken remitteringarnas omfattning eller natur har utretts av svenska myndigheter, visar det sig när Nya Tider kontrollerar saken. Internationellt sett går remitteringarna inte till flyktingproducerande länder utan till länder som Kina och Mexiko. Somalia får också mycket remitteringar i jämförelse med storleken på landets ekonomi, men i Sverige jobbar bara en av fem somalier vilket borde innebära att det går stora mängder svenska skattepengar i form av socialbidrag för varje remitterad krona. Rimligtvis borde även dessa pengar kunna riktas effektivare i form av bistånd om man nu är så ivrig att skicka dem till världens fattiga.
Pekar på elefanten
Nationalekonomen Tino Sanandaji, känd för att kritisera skönmålningen av invandringspolitiken, skräder inte orden när han pekar ut elefanten i rummet: De enorma kostnaderna för asylinvandringen. Så här skriver han på sin Facebooksida:
”FNs resurser för 2,5 miljoner afghanska flyktingar motsvarar ungefär vad cirka 300 ensamkommande kostar ett år. Att skära vård och skola från miljoner fattiga till ett fåtal i dyra Sverige är inte att ’ta ansvar’, det är uppenbart vansinne. Det framstår bara som rimligt för regeringen för att de är gripna av masspsykos. Det Sverige är på väg att göra är en illgärning av historiska proportioner, och de som agiterat fram det har många liv på sina händer.”
Även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson hör naturligtvis till elefantutpekarnas skara. I en intervju i Dagens Nyheter den 17 oktober sågar han hela den svenska asylpolitiken och pekar på de uppenbara orimligheterna i den. Särskilt intressant med tanke på de svar vi fått från ledande UNHCR-företrädare är Åkessons svar då DN:s reporter påpekar att just sådana företrädare har ”underkänt ert sätt att resonera” och att UNHCR:s Europachef sagt till DN att ”Europa måste visa solidaritet när flyktingarna står på vår tröskel”.
– Fast det där resonemanget bygger ju någonstans på att vår pengapåse är oändlig och outtömlig. Om man inte har ansvar för Sveriges statsfinanser så kan man ju tycka att man ska göra både och. Men när det kommer till praktisk handling och till verkligheten så är faktum nu att regeringen tar miljarder från biståndsbudgeten och lägger på invandringen i Sverige. Man måste ändå välja, säger Åkesson.
Även biståndsarbetaren Hans Erling Jensen, internationell chef på Hatune Foundation och ordförande i Right Hand Aid, har ett och annat att säga om elefanten när Nya Tider frågar.
– För oss som jobbar i de fattigaste områdena i världen och i flyktinglägren i Mellanöstern är det en tragedi att läsa om pengarna som förs över från biståndsbudgeten till den inhemska ”flyktinghjälpen”, säger Hans Erling.
– För detsamma som tio dygns hjälp till en flykting i Sverige kostar, hjälper vi ett barn i de fattigaste länderna ett helt år. För 5 000 kronor ger vi dessa barn samma förutsättningar som till exempel en enskild ensamkommande kostar i Sverige i tre dagar – förutom Ipads och Nikeskor! För mig upplevs det känslokallt, rent av avtrubbat, att låta dem som verkligen behöver och inte har en chans, betala för lyxflyktingarnas uppehälle i Sverige! Och sedan kallar dessa politiker sig för de ”goda”! fortsätter han.
Som vi kunnat visa i det ovanstående är detta med ekonomiska val inte UNHCR:s eller vissa andra biståndsorganisationers starka sida – man vill både äta kakan och ha den kvar. Regeringen, å sin sida, erkänner motsättningen och väljer att satsa så mycket som möjligt på de minst behövande. För svenska skattebetalares vidkommande är ensamkommande Mohammed, 17, som sagt värd 20 000 gånger mer än Tahani, 2.
Vari rättvisan och alla människors lika värde finns i detta får läsaren själv bedöma.