Ulf Lundell är en arbetargrabb. Han arbetar än idag vid 71 års ålder, från morgon till kväll. I SVT-dokumentären ”Friheten och ensamheten” porträtteras hans fyrtiofem år långa karriär. Mängder med kända ansikten och en del nära vänner ger sin bild av konstnären, författaren och rockpoeten. Men dokumentären är rörig, den saknar en röd tråd. Den brinner inte. Stefan Löfven visar lite tavlor han köpt och ger platta kommentarer om dem och om Ulf. Åsa Linderborg skriver en lång hyllningsrecension i Aftonbladet och ler beundrande över Lundell som ämne och objekt. Göran Greider ger fina komplimanger men ställer sig undrande över karlns kvinnosyn. De tre har ingen relation till honom eller en konstnärssjäls liv. Deras medverkan känns bara sökt.
Ibland läser Ulf själv ur sitt senaste verk ”Vardagar” och då vaknar känslan. Den griper tag. Enkla rader om vår samtid, om fåglar på gården i Österlen, om livets krumbukter och språng. Intervjuer från olika årtionden visas där Lundell kommenterar samtida fenomen. Alltid koll på samhällets puls, de samtalen är lika aktuella idag. Intervjuerna från 2020 är dock lama. Journalisten Marie Nyreröd fångar inget av värde i samtalet. Det hettar bara till när musik spelas, när Lundell står på scen, när intervjuklipp och konsertfilm visas. Vi vill in under skinnet men når inte dit.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.