Turkiets dubbelspel med Ryssland – vänner, men också fiender på två slagfält

President Erdogan gör inte sällan bombastiska och hätska utspel mot både Europa och USA, liksom mot Israel och Egypten. Så sent som den 22 december hotade han ånyo Europa med en migrantvåg, eftersom EU ännu inte betalat de 6,6 miljarder Euro som Turkiet krävt i kompensation för att hålla kvar de 5 miljoner migranter, varav 3,7 miljoner syriska flyktingar, som Ankara påstår finns i landet.

Efter den ryska interventionen i Syrien hösten 2015 och än mer efter incidenten med det nedskjutna ryska Su-24M attackflygplanet i november 2015 hade Erdogan även en aggressiv retorik mot Ryssland, men den tystnade tvärt efter det misslyckade kuppförsöket mot honom i juli 2016. Kuppen, som genomfördes av delar av den turkiska militären med koppling till Gülen-rörelsen, vars ledare Fethullah Gülen befinner sig i exil i USA, slogs ned av anhängare till Erdogan och Muslimska brödraskapet (MB) – en global, hemlighetsfull och inflytelserik islamiströrelse som Erdogans parti AKP har sina rötter i. MB har en betydelsefull roll bakom kulisserna i Mellanöstern och påverkar i betydande utsträckning Ankaras utrikespolitik.

Sedan kuppförsöket har Erdogan varit lika mild i tonen mot Ryssland som han varit konfrontativ mot USA, vilka han anklagade för att ha legat bakom kuppförsöket (se NyT v.31/2016). Den resulterade i massiva utrensningar inom den turkiska statsapparaten i allmänhet och militären i synnerhet samt till synes mycket kyliga relationer med Washington. Detta har framställts i västmedia som att Erdogan glidit ifrån USA och Nato och samtidigt närmat sig Ryssland. Denna grovt förenklade bild är i mycket felaktig och i praktiken tjänar USA mest på det som sker.

Ryssland tar över USA:s nota
Efter kuppförsöket 2016 har Ankaras tonläge mot Washington förblivit högt och skruvats upp ytterligare sedan förra året. Detta mycket beroende på Turkiets militära intervention i Syrien, där den uttalade måltavlan är kurdiska miliser allierade med USA, och för Nato synbart provocerande köp av ryska S-400 luftförsvarssystem (se NyT v.40/2017). Pentagon har protesterat högljutt mot att Nato-landet Turkiet köper ryska vapen och stoppade som en följd den planerade försäljningen av det dyra och problemtyngda amerikanska smygflygplanet F-35. Sedan leveranserna av S-400 inleddes i somras har Washington i form av senatorer och andra hotat med kännbara sanktioner, men Ankara har trotsigt stått på sig. Detta även efter att stötestenen i form av amerikanskt stöd på plats och omfattande vapenleveranser till kurdiska miliser i Syrien, som är terrorklassade av Ankara, i delar undanröjdes i och med den amerikanska reträtten från nordöstra Syrien i oktober.

Erdogan besöker dessutom med jämna mellanrum sin kollega Vladimir Putin och de framställs ibland i västmedia som nära allierade eller till och med kompisar. Vid ett av dessa möten, den 22 oktober, utarbetade de en fredsplan för nordöstra Syrien, som resulterade i gemensamma militärpatruller av den syriska gränsen mot Turkiet (se NyT v.44/2019). Detta samtidigt som de slåss via ombud i norra Syrien. Överenskommelsen kom till en dryg vecka efter att USA:s president Donald Trump beordrat evakuering av amerikansk militär från nordöstra Syrien, vilket framställdes av västmedia och hans belackare som att Trump övergivit sina kurdiska allierade. Verkligheten är dock att kurderna har en ny beskyddare som står för både den politiska och ekonomiska nota det innebär – och det är Ryssland.

Oaktat utebliven försäljning av F-35 så är vinnaren därmed USA.

Handling väger tyngre än ord
Även om både Pentagon och Washington protesterar högljutt mot Erdogan, och västmedia utmålat Trump som vek inför den turkiske presidenten och även hetsat mot Turkiet så till den grad att Trump kände sig tvingad att retoriskt fråga ”Tror folk verkligen att vi ska gå i krig med Nato-medlemmen Turkiet?” (se NyT v.43/2019), så verkar inte USA:s president vara alltför upprörd över Ankaras utspel och ageranden. Trumps beteende kan inte bara förklaras med hans sedvanligt pragmatiska, om än ibland väl känslosamma och teatraliska agerande, utan av det faktum att Erdogan talar mot USA samtidigt som han de facto agerar för amerikanska intressen. Handling väger som bekant tyngre än ord.

Varje handling har en motreaktion och så även Ankaras inblandning i Syrien. Måndagen den 9 december medgav Erdogan för första gången att den turkiska armén har svårt att uppnå sina mål i norra Syrien på grund av ”hinder”, som han inte närmare identifierade. Nya Tiders israeliska källor avslöjar att befälhavarna för de ryska styrkorna i Syrien har strikta order för att säkerställa att kurderna behåller kontrollen över sina regioner. Hindret är således Moskva och den ryska militärpolis som utplacerats i nordöstra Syrien för att skydda den kurdiska befolkningen mot de turkstödda ”syriska rebellerna”, som är lika odisciplinerade som oftast hatfyllda mot kurder. Dessa ryska markförband har inte bara hindrat Erdogans neo-ottomanska ambitioner i Syrien utan möjliggjort för USA att från nordöstra Syrien förflytta sina soldater, som Trump sedan presidentvalrörelsen 2016 lovat sina väljare att ta hem.

Efter att för syns skull tagit dem över gränsen till Irak, som inte gett dem tillstånd för det, så återvände amerikanerna snart till det oljerika östra Syrien där de tillsammans med legosoldater (se NyT v.32/2019) nu kontrollerar oljefälten – något som Trump utan omsvep stolt proklamerat och som många av hans patriotiska anhängare kan acceptera. Detta då det verkar ge USA en vinst i form av olja, även om så i praktiken inte är fallet. Den smugglas nämligen ut av kurder via Irak och säljs till Turkiet för underpriser för att sedan ofta skeppas till Israel.