I Frankrike lärde man sig hantera situationen i och med en gradvis ökande invandring från de franska kolonierna, i sig en naturlig företeelse. Dessa invandrare, mestadels nordafrikaner, vietnameser och andra folkslag från Fjärran östern, assimilerades traditionellt utan större svårigheter genom skolans insats. Där visade man att alla franska barn behandlades på samma sätt. Assimilationen – ingalunda bara integrationen – blev så att säga ett eftersträvansvärt mål. Jämlikheten var något man skulle anstränga sig för att förvärva. Så resonerade de invandrade studenter och vuxna som jag kom i kontakt med i Frankrike mellan 1965 och 1990.
En liknande anda fanns nog också i Sverige bland invandrare från Estland och Tyskland under och efter andra världskriget, från Ungern efter det krossade folkresningsförsöket 1956 och senare till och med från forna Jugoslavien. För de finländare som på 1950- och 1960-talet sökte sig till Sverige var det likaså en hederssak och en självklarhet att man skulle arbeta och själv förtjäna sitt uppehälle.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
