Statare, trälar och Jan Fridegård

”När jag sedermera kom den bättre flickan närmare undrade jag vad det var som gjorde henne bättre än fabriksflickorna. Den enda skillnaden jag märkte bestod i underklädernas kvalitet.”

Citatet är hämtat ur Jan Fridegårds roman Jag Lars Hård som kom ut år 1935 och handlar om den unge stataren Lars Hård som dras in i ett faderskapsmål. Vad som även tas upp i den här romanen är de klasskillnader som rådde under Fridegårds livstid. Detta kommer till uttryck genom att romanfiguren Lars Hård (som är Jan Fridegård själv) nämligen har haft tillfälliga sexuella förbindelser med inte mindre än tjugo fabriksflickor innan han träffar tre herrskapsflickor och under sina möten med herrskapsflickorna börjar han fundera över vad som egentligen skiljer dessa fina unga damer från fabriksflickorna.

Klasskillnaderna är ett av de återkommande motiven i Jan Fridegårds författarskap. Skillnaderna mellan hög och låg både betonas och ifrågasätts i flera av hans böcker och det är inte helt osannolikt att det är författarens egna reflektioner som kommer till uttryck genom hans romanfigurer, då hans liv och författarskap tycks ha hängt mycket tätt ihop.

Jan Fridegårds liv och tidiga författarskap

Jan Fridegård föddes som Johan Fridolf Johansson den 14 juni 1897. Hans föräldrar var statare i Enköpings-Näs socken i Uppland. I en av de självbiografiska texter som finns utgivna i boken Jag, Jan Fridegård minns Fridegård sin uppväxtmiljö på följande sätt: ”Armodet var stort och föräldrarnas slit nästan ofattligt när man efteråt tänker på det. Men fattigdomen var stark och renlig – mina föräldrar var stolta och krusade ingen.”

Enligt Fridegård hade fadern dessutom alltid ”oppositionen, för att inte säga revolutionen inom sig. När han hade brännvin hemma, höll sig godsägaren helst undan och kunde ändå inte sitta säker på sitt kontor. Med en underlig eld i ögonen gick far ibland ned och talade om för honom att han var en utsugare och att han inte borde sitta för säker på sin plats.”

När det gäller Jan Fridegård själv skriver Ebbe Schön i boken Jan Fridegård: Proletärdiktaren och folkkulturen att han aldrig passade in helt i statarmiljön, särskilt inte på åkern där han fann ”sig tafatt och oduglig och möttes av kamraternas hån”. Han var snarare, enligt Schön, ”föga bunden av kollektivets krav. Han var en relativt självständig person som sökte bryta sig loss ur statarmiljön för att skaffa sig andra försörjningsmöjligheter”. Hans första steg ur statarlivet förde honom till militären där han tjänstgjorde som dragon vid Livregementet, men i samband med den här tiden, skriver Schön, blev han ”inblandad i en olaglighet” och hamnade på Kronohäktet på Långholmens fängelse år 1919. Där satt han, enligt Schön, fram till mars 1920. Det brott han blivit anklagad för var stöld och sin tid i fängelset skildrar han i bland annat den andra boken om Lars Hård, Tack för himlastegen, som gavs ut 1936.

Efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff försökte Fridegård, enligt Schön, ”sig på en mängd olika yrken och tillfällighetsarbeten; han arbetade på kakelfabrik, var försäkringsinspektör, maskinmjölkare, tegelarbetare, gårdfarihandlare, expedit i klädesaffär, hamnarbetare med mera.” Alla dessa olika försök slutade dock i misslyckanden, men istället för att ge upp började han läsa mer och börja bli intresserad av att skriva. Schön berättar att Fridegård redan 1925 började skriva ”dikter och små artiklar” till Enköpings-Posten innan han kom i kontakt med den anarkistiska tidningen Brand som år 1927 publicerade hans debutroman En bonddrängs väg till Långholmen som en följetång. Trots detta hade han, enligt Schön, svårt att klara sig och att han dessutom hade ett oäkta barn att betala ett underhållsbidrag till underlättade inte situationen. Dock fortsatte han skriva och år 1931 publicerades hans diktsamling Den svarta lutan och två år senare utgavs hans roman En natt i juli som handlar om statarpojken Johan From som dödar en strejkbrytare. En natt i juli räknas som en av de första romanerna inom den så kallade statarskolan, som är benämningen på de författare som skildrade de svenska statarnas liv. Förutom Jan Fridegård räknas även Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson till statarskolan.