Hösten och vintern år 1793 uppdagades en konspiration mot förmyndarregeringen. De ledande gustavianerna, ambassadör Gustaf Mauritz Armfelt, hovfröken Magdalena Rudenschöld, överste Johan Fredrik Aminoff och den tidigare kabinettssekreteraren Johan Albrekt Ehrenström hade under våren det året smitt planer på att, med hjälp av Ryssland, avsätta förmyndarregeringen. Denna regering leddes av hertig Carl, som var farbror och förmyndare till Gustaf IV Adolf, men i praktiken var den verklige makthavaren Gustaf Adolf Reuterholm.
Magdalena Rudenschöld, som tjänstgjorde som hovfröken hos Gustaf III:s syster, prinsessan Sofia Albertina, arresterades i december 1793. Ehrenström greps i samma veva och månaden därpå uppdagades Aminoffs delaktighet i den Armfeltska konspirationen.
Armfelt själv tjänstgjorde som ambassadör i Italien vid den tiden, men i slutet av november hade Reuterholm, som John Chrispinsson skriver i G.A. Reuterholm: den gråtande diktatorn, sänt amiral Magnus Daniel Palmquist till Neapel för att häkta honom.
I januari och februari 1794 rannsakades ännu misstänkta gustavianer, i synnerhet statssekreterare Ulrik Gustaf Franc och landshövding Carl Lagerbring samt Elis Schröderheim, som varit i tjänst hos Gustaf III och efter kungens död blivit landshövding i Uppsala län, medan hovrätten påbörjade förhören av Magdalena Rudenschöld.
Misstankarnas tid
I februari 1794 skrev hertig Carls bekymrade hustru, Hedvig Elisabeth Charlotta, i sin dagbok. En orsak till hennes sinnesstämning var, som hon själv skriver, att regeringen hade lovat att allmänheten skulle ”få del af rättegångsförhandlingarna” i Armfeltska högmålsprocessen. Det dröjde dock inte länge förrän det visade sig att regeringen inte tänkte hålla det löftet. Hedvig Elisabeth Charlotta skriver i den här dagboksanteckningen att detta lett till att regimkritiker ”få vatten på sin kvarn och anklaga regeringen för olaglighet”.
Även Chrispinsson tar upp detta i sin biografi om Reuterholm och skriver följande: ”När rättegången inleddes beskrev åklagarna Rudenschöld som en spionnymfoman, Ehrenström som penninghungrig och Aminoff som kärlekskrank men bevisen för statskuppsplanen var vaga.”
Samma månad anlände Palmquist till Neapel för att häkta Armfelt, men misslyckades helt. Chrispinsson noterar att Armfelt hade blivit varnad ”och bodde i en stor villa skyddad av Neapels regering.”
Vid den här tiden började misstankar riktas mot Gustaf IV Adolfs guvernör, greve Nils Philip Gyldenstolpe. Hertiginnan, som tycks ha varit särskilt misstänksam mot guvernören, skriver i dagboksanteckningen från februari 1794 att hans ”hållning och uppträdande tyder på att han har något att dölja. I allmänhet anser man honom också komprometterad, och därtill är han äfven genom sin oförsiktighet själf skuld. Härpå är följande händelse ett bevis. Då han nämligen en dag åtföljde kungen på en promenad och passerade fröken Rudenskölds våning, som vetter mot gatan – hon bodde då ännu kvar i prinsessans palats –, tittade han uppåt hennes fönster och hälsade på henne.”
Hertiginnan ansåg att Gyldenstolpe borde ha låtsats som om han inte såg Rudenschöld. Att han istället valde att hälsa på henne väckte hertiginnans misstankar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.