Den dag jag blir fri, en biografi om romskan Katarina Taikon, blev till filmen Taikon, som den 2 oktober gick upp på biograferna. Det är ju ingen tvekan om att Katarina Taikon var en speciell människa som det finns mycket att lära av. Inte minst vad det gäller modet att stå upp för sitt folks intressen i ett läge när majoritetsbefolkningen var mycket skeptisk. Tilläggas bör att hon samtidigt gjort det från en position där hon själv brutit med stora delar av sin romska identitet.
På Moderna museet visas dokumentärfoton av Anna Riwkin och Björn Langhammer av romskt liv i förändringsperioden från 1954 och under 1960-talet.
Anna Riwkins bilder kommer delvis från ett bildreportage i tidningen VI, 1954, med text av Ivar-Lo Johansson. Utställningen menar att det var en skildring i majoritetssamhällets, välvilliga men ändå, ”utifrånperspektiv” (Riwkin har vitryskt judisk härkomst).
På 60-talet får de svenska romerna en egen röst genom Katarina Taikon. Katarinas svensk-tyske man Björn Langhammer fotograferade romer och romernas frigörelsekamp med ett ”inifrånperspektiv”, menar utställarna.
Det är utan tvekan utmärkt dokumentärfotografi. Jag faller ju särskilt för Anna Riwkins bilder, det är hisnande att tänka att detta var Sverige utanför knuten när jag var barn. Det fanns en zigenarfamilj i närheten där jag bodde i sexårsåldern. Vi såg dem och jag minns att det fanns ”massor” av barn där, men det var tydligt från både deras och mina föräldrars sida att vi inte skulle leka med varandra. De gjorde ”farliga saker och deras föräldrar brydde sig inte”, fick jag veta. Vad de ansåg om oss har jag ingen aning om.
Det är naturligtvis inte en tillfällighet att en sådan utställning visas just nu. Det handlar inte bara om vackra foton. Det är framför allt en lektion i den svenska ”rasismen”, från invandringsförbudet 1914 fram till Skånepolisens urartade spaningsdokument, det så kallade ”romregistret”. Inte minst handlar det också om den romska medborgarrättsrörelsen på 1960-talet.
Bakom boken, filmen och utställningen på Moderna Muséet står journalisterna Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Det är ingen tvekan om att det är en mycket vinklad bild de visar. Det svenska majoritetssamhället har varit och är fortfarande fördomsfullt och rasistiskt och romerna är oskyldiga offer, är deras budskap. Att den verkliga historien är mycket mer komplicerad kan man lära av till exempel Arnstbergs bok.
Intresset för romer, genom filmer, böcker, föredrag och liknande med denna vinkling kan man på goda skäl gissa hänger ihop med att kultureliten vill förbereda opinionen för att ”den moraliska stormakten” Sverige kommer att åta sig att göra ”svenskar” också av Bulgariens och Rumäniens romer.
Det fanns cirka 200 romer, med åtta släktnamn, i Sverige 1914 när invandringsförbudet infördes. Det var inte så många fler 1954 när förbudet hävdes och den finska invandringen började. Nu handlar det redan om flera tiotusentals och i framtiden kan det potentiellt handla om miljoner. Det har plötsligt blivit en helt annan dimension. Med vårt perspektiv kan det tyckas småsint och överkänsligt när 30-talets politiker oroade sig över några hundra personers inverkan på den svenska ”folkstammens” utveckling. I dag kan man däremot med all rätt hävda att det är på största allvar.