Personer som har någon form av funktionsnedsättning men samtidigt är nationalister har ofta känt sig ensamma. Detta har inte varit konstigt, då de förbund och organisationer som företräder olika grupper av funktionsnedsatta leds av personer som är djupt förankrade i politisk vänsterradikalism eller socialdemokrati.
Ofta har det gått så långt att de som vågar sticka ut hakan blir utfrysta ur organisationerna de tillhör och får höra att de inte är några goda förkämpar för ett samhälle där funktionsnedsattas rättigheter och möjligheter garanteras i ett gemensamt samhällskontrakt.
Men som bekant är det först när man vågar erkänna en problematik som det går att göra något åt den. Det är hög tid att göra allvar av det faktum att en stark nationalkänsla också förpliktigar till ett samhällsengagemang för att göra hela samhällskroppen mer vänlig gentemot egna folkfränder med funktionsnedsättning. Vänsterns medlöpare i handikappförbunden tillhör dock från och med nu det förgångna!
De som arbetat professionellt eller som genom förtroendeuppdrag gjort karriär inom exempelvis synskaderörelsen eller andra organisationer för funktionsnedsatta har så gott som alltid varit politiskt skolade inom vänstern. I programförklaringar, tal och liknande förekommer ofta begrepp som ”tolerans”, ”respekt för olikheter” och ”solidaritet” – tomma ord som ofta i praktiken vänds till sin motsats.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
