Den äldre damen rör i sin kaffekopp. Vanessa Pretorius har kortklippt hår och en blommig blus. Hon frågar vad vi tycker om Sydafrika. Själv flyttade hon och hennes make från sin farm i slutet av nittiotalet efter ett inbrott som skrämde familjen. Det skulle visa sig att flytten inte skulle rädda dem. Den 12 februari i år åkte Vanessa tillsammans med maken Rolf, en av deras söner och tre barnbarn till en släktmiddag i Johannesburg.
När de kom hem tidigt på morgonen och Vanessa gick ur bilen för att låsa upp grinden körde en annan bil upp bakom dem och blockerade vägen. Två långa, svarta män klev ur, en hade solglasögon trots att det var mörkt ute. Vanessa förstod snabbt att situationen skulle bli farlig och lyckades springa till huset och väcka parets yngsta son. När denne kom springande mot bilen blev han skjuten i ena knäet. Utanför bilen låg redan Rolf på marken, mitt framför ögonen på de tre små barnbarnen i bilen, som skrek av rädsla. Rolf hade blivit skjuten i bröstkorgen. Han överlevde inte attacken.
– De fick med sig en Ipad. Men de tog inte pengarna som fanns i våra fickor och plånböcker, och de tog inte bilen. Det hela var mycket märkligt. Jag frågar mig varför? Varför dödade de Rolf? Han var en tystlåten man som var nervös innan han skulle till släktmiddagen eftersom han skulle läsa upp en dikt. Jag kan inte förstå det, säger Vanessa och tar upp en minnespamflett med sin makes bild på. ”En del av oss försvann med dig”, går det att läsa. Paret hade varit gifta i över 34 år, och Vanessa var bara 22 när de lovade varandra trohet. Nu vet hon inte vad hon ska göra i sin ensamhet.
Vi åker vidare genom norra delarna av Sydafrika, in genom ett slumläger. Vår guide Dirk de Roux arbetade tidigare som polis, men säger att det är omöjligt att avancera inom kåren som vit, så i dag arbetar han inom en privat säkerhetsfirma. De är ofta först på plats när ett mord eller ett rån har skett, och är populära i de städer där de verkar.
– Polisen prioriterar svarta brottsoffer, det är väldigt tydligt för oss som bor och verkar i Sydafrika. Därför engagerar jag mig i säkerhetsfirman, och vill gå ett steg längre och starta upp en egen firma en dag, utbilda unga män i första hjälpen och vapenhantering, berättar han på vägen.
Sköts ihjäl i garaget
Vi åker in i den lilla landsorten Sundra i provinsen Mpumalanga (tidigare Östra Transvaal). Här bor det många vita som precis har pengar nog att hålla sig från slumläger, berättar vår guide. Genom att flera familjer bor i samma hus kan de hålla kostnaderna nere.
Pensionerade Johan van Rensburg dog den 19 augusti förra året i sitt garage. Vi träffar Johans son Lukas och hans unga fru Louisa utanför huset där attacken skedde. Johan levde ett tillbakadraget och stillsamt liv, arbetade med att hugga och paketera ved, och var mycket omtyckt i byn. En dag hade familjen handlat mat tillsammans och skulle mötas hos Johan en timma senare för att grilla. När Johan svängde in på uppfarten och gick ur bilen attackerades han av flera svarta män. Han sköts två gånger, varav en gång i nacken. Chocken gjorde att han samtidigt fick en hjärtattack.
– Bara några minuter tidigare hade grannfrun, en äldre dam, blivit attackerad av samma grupp män. Hon blev slagen så illa i ansiktet med en spade att hon fick tillbringa flera veckor på sjukhuset. Vi tror att männen ville åt min svärfars bil för att fly, säger Louisa.
Johan dog i armarna på sin son på garagegolvet.
– Det var många attacker otroligt tätt under den perioden. Fem eller sex stycken som jag vet om. Visst, en del svarta attackerar varandra, men det är mer knivattacker under bråk i skolor och på gatan. Men attacker som dessa är det nästan bara vi vita som råkar ut för. Det är verkligen ett hemskt område och jag känner mig inte alls trygg, säger Louisa, som själv är mamma till en liten flicka. Ekonomin tillåter dock inte att familjen flyttar därifrån. Louisa hade gärna sett att hennes dotter kunde gå i en bättre skola.
”Det var en ren avrättning”
Vi vill se om grannkvinnan fortfarande bor kvar i huset och vill prata med oss. Vi möts av en ”till salu”-skylt, men behöver bara åka 300 meter för att hitta ännu en person som nyligen mist en nära anhörig.
Grindarna utanför butiken Spargel är nästan dubbelt så höga som vi, och längst upp är elektriska trådar uppsatta. Vid grinden finns en säkerhetsvakt utplacerad. Det finns en bra anledning till all säkerhet, berättar Kathleen Mans, som äger butiken tillsammans med sin familj. I slutet av förra året kom ett gäng förövare in på området och skrek att de ville bli visade kassaskåpet. De släpade ut Kathleens mamma, Kathy van Coppenhagen, och pappa Frik på gården. Den äldre kvinnan sköt de genast i nacken, så att kulan färdades ned genom kroppen. När Kathy föll ihop släpade de in Frik och band fast honom och sade ”ikväll kommer du att dö”.
– Mina föräldrar gjorde inget motstånd, de skulle ha gett dem precis det de ville ha. Det fanns ingen anledning till varför de sköt mamma. Hon gjorde absolut inget motstånd, det här var en ren avrättning, berättar Kathleen och serverar oss kaffe i små vita muggar på sitt ljusa kontor på övervåningen. Hon fortsätter:
– När männen gick tillbaka för att kolla om mamma var död hittade de henne inte. Mamma hade krälat hela vägen till hundarnas inhägnad, smetat mörk lera på sig och gömde sig där i flera timmar. Medan de letade efter henne lyckades pappa ta sig loss och sprang efter hjälp, och det var då förövarna gav sig av. De tog ingenting. Det här var verkligen inget rån, utan ett mord.
Kathy fördes till sjukhus där det såg ut som att hon skulle klara sig. Efter tredje dagen satt hon upp och pratade med sin familj. Under kvällen drabbades hon dock av en blodpropp och dog oväntat.
– Jag får mer och mer känslan att dessa mord sker för att driva ut oss vita ur landet. Man vill markera att detta är deras. Vilket i sig är helt galet. Vi har bott här i generationer och vi var dessutom här först, säger Kathleen och visar oss hundgården där hennes mamma gömde sig den ödesdigra kvällen. Dirk håller med och säger att det är tydligt utifrån hans erfarenhet att förövarna riktar in sig på vita.
Kathleen berättar att det några månader innan attacken hade kommit in två män som presenterade sig som säkerhetsvakter för att informera familjen om att några nigerianer planerade en attack mot dem. Männen bad om att få titta runt och inspektera säkerheten. Nu i efterhand tror Kathleen att männen var med på attacken, och att de kollade av butiken för att få sig en bild av hur lätt familjen var att attackera. I dag har man satsat 150 000 rand (runt 100 000 kronor) på säkerhet.
– Jag måste skydda mina två döttrar. Ingenting kommer att få hända min familj igen, vi har redan mist en del av vår familj, avslutar Kathleen, innan hon måste återgå till arbetet.
”Alla känner någon”
Ett par timmar utanför storstaden Pretoria bor Lita Fourie, en medelålders kvinna som vigt sitt liv åt att ge farmaroffer en värdig minnesplats. Hon är kvinnan bakom Plaasmoorde, platsen där tusentals vita kors har rests, ett kors för varje mördad farmare. Vi träffar Lita och hennes make på ett kafé, och hon är inte glad över utvecklingen:
– Februari var en av de värsta månaderna någonsin, det får inte fortsätta så här för då finns det snart inga av oss kvar.
Lita bläddrar bland filer i sin dator. Hon visar oss bilder på familjemedlemmar till mordoffer som kommit för att sätta ned ett vitt kors i marken.
– Många är så traumatiserade efter att ha mist sin make eller förälder att de helt enkelt inte kan prata om det. Det kan gå månader. Sedan kontaktar de mig och säger att de vill sätta ned ett kors, och vi håller en mindre ceremoni. Då släpper det, månader av sorg som hållits instängd. Det är väldigt känslomässigt för oss alla.
Lita vet vad hon talar om. År 2000 bröt sig beväpnade män in i hennes föräldrahem och sköt ihjäl hennes båda föräldrar på det mest brutala sätt. Hennes pappa sköt de i huvudet och placerade kroppen i badkaret. Hon visar oss bilder. Det är viktigt att se vad som händer här, menar hon. Det är brutala scener, men det är verkligheten sedan årtionden tillbaka.
– I dag känner alla någon som har dödats eller skadats allvarligt i en attack. Det kan vara din släkting, personen du brukar handla av, mannen du sett på väg till jobbet varje dag, säger vår guide Dirk och får medhåll. Så är det, alla känner någon.
Solen är på väg att gå ned bakom horisonten. Bilar tutar, folk skyndar hem efter en avslutad arbetsdag. Ett par håller hand på trottoaren, en hund skäller på avstånd. Livet rullar på för folket i Sydafrika, men bakom fasaden döljer sig en fasansfull verklighet.
