Under mina två senaste resor till Kurdistan i norra Irak besökte jag flera flyktingläger och samtalade med soldater som kritiserade Europas migrationspolitik. Både hjälparbetare och flyktingar själva önskade att Europa ville satsa mer på hjälp i närområdet.
En jazidi-man sade att han aldrig skulle sätta sin familj på en smuggelbåt till Europa, av två anledningar. Dels tillhörde familjen en förföljd minoritet och han var rädd att fanatiska muslimer helt enkelt skulle sänka båten. Den andra anledningen var att han var rädd för vad våra ”öppna gränser” har medfört. Vi har helt enkelt släppt in de personer som förföljer dem i deras hemländer.
En kort tid efter att jag kommit hem från Kirkuk, där jag besökte kurdiska militären Peshmerga och deras frivilliga under maj månad, hörde en soldat av sig till mig och lät meddela att Expressen var på väg ned, att även de ville göra ett reportage om de frivilliga och situationen i området.
I slutet av juli publicerade Expressen en artikel, där reportern hade besökt ett flyktingläger i Kurdistan. I den gick det att läsa att flyktingarna inte vill fly, att de vill ha hjälp i närområdet och att de inte har mycket till övers för Sveriges migrationspolitik då den knappast fixar några problem.
Den pressade situationen det senaste året har gett invandringskritiker rätt. Regeringen har i ett desperat försök att finansiera invandringsvågen tagit av ulandsbiståndet för att ha råd, något som kritiserats av flera biståndsorganisationer. Att tala om invandringens problem är inte längre tabu. Vindarna vänder, och den politik som invandringskritiker förespråkat under alla år är inte bara accepterad i dag – den börjar även ses som den mest humana.
