Lagom inför partikongressen, som hölls den 25-27 maj, kom tre nyheter som bekräftar trenden att Miljöpartiet är inne i sin dödsdans: I de senaste opinionsmätningarna får partiet precis 4 procents väljarstöd, men än viktigare var nyheten att partiet inte kommer att ha någon kommunrepresentation efter valet i minst 50 kommuner. Det finns helt enkelt inga som vill ställa upp för partiet längre, och medlemsantalet har mer än halverats under den senaste mandatperioden.
Att medlemsskaran har sjunkit till knappt hälften är inte konstigt. Att inga, om än få, tror på partiet längre är inte heller konstigt. En del i partiets obönhörliga kräftgång kan man förstås skylla på att det kostar på att regera. Visst, regeringsansvar innebär kompromisser. Det är till och med logiskt om man själv inte har 50 procent bakom sig. Men MP:s kris av i dag går mycket djupare än så. Det är en identitetskris.
Man kan säga att MP nu består av tre grupperingar. Den nu avgjort minsta och mest krympande gruppen består av grundarna och dess lärjungar, nämligen gröna-vågarna och den brokiga alternativrörelsens förkämpar. Dessa har egentligen mycket lite att göra med dagens MP som numera är mest kända för massinvandringsvurmande och nyliberalism. Dock kan man kanske anklaga en del av de ursprungliga miljöpartisterna för att ha varit naiva när de första varningstecknen kring islamism började torna upp sig.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
