Försöken att med statistik och fakta ge en nykter bild av invandringspolitiken och dess konsekvenser har gjorts i många år, inte minst av opinionsbildare som Jan Milld med hans Vitbok – Mångkulturellt facit (2009), men med Gunnar Sandelin och Karl-Olov Arnstbergs bok Invandring och Mörkläggning kom ett genombrott, då de ansågs tillhöra det etablerade Sverige. Sedan dess har flera akademiker vågat ta bladet från munnen, och den senaste – men knappast den sista – är nationalekonomen Tino Sanandaji med boken Massutmaning – Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende.
Oj, oj vilken bredsida Sanandaji levererar. Tveklöst kommer denna bok att citeras i åratal. Sanandaji har inte forskat i något ämne själv. Det är egentligen inget nytt över huvud taget som han serverar. Han har helt enkelt bara grävt i den offentliga statistiken och sytt ihop siffror med kloka slutledningar. En tvärvetenskaplig bok med kriminologi, sociologi och nationalekonomi.
Troligen kommer makthavarna i Sverige att få det ganska svårt med att fortsätta leverera trams och lögner i ämnet utan att få svar av någon som citerar ur Massutmaning.
I första kapitlet om invandringens historia tar författaren effektivt död på myten om att Sverige alltid skulle ha varit ett invandringsland. Sanandaji redogör för de obetydligt små grupper som kommit i äldre tider, till exempel valloner. Grupper som utgjorde någon promille av den dåvarande svenska befolkningen och detta dessutom under en lång tid. På senare år har invandringen accelererat och tack vare det har vi nu en befolkningsökning som ligger i nivå med Bangladesh, för invandringen i dag är två hundra gånger större än den historiska.
Massutmaning kommer tveklöst att bli en ”bibel” i ämnet. Den toppar redan bokmarknadens topplistor och det välförtjänt.
Ett nytt begrepp för undertecknad är kedjeinvandring som beskriver hur en grupp som etablerar sig här tar hit allt fler landsmän. Det finns många exempel på det. I norra Biskopsgården bor det tusentals turkar från två familjer med rötter i byn Kulu i provinsen Konya i östra Turkiet. Varje sommar åker de hem till sina hus och gårdar och kommer hit med fler släktingar.
Det som Sanandaji mästerligt hanterar är migrationens ekonomi. Han visar tydligt och enkelt med siffror och staplar att den moderna invandringen är oerhört kostsam. Problemet är enkelt att beskriva. Alla dessa lågutbildade människor som kommit de senaste åren platsar helt enkelt inte in i det moderna, högeffektiva Sverige, utan många hamnar i utanförskap, det vill säga de lever på allsköns arbetsmarknadsåtgärder som sällan leder till riktiga jobb. Att skapa nya enkla jobb fnyser Sanandaji åt.
Hur är det då med regeringens förväntan att de ska bli våra pensionsräddare? Sanandaji konstaterar krasst: ”Invandringen kommer inte stärka finansieringen av framtida pensioner utan tvärtom lägga till ytterligare börda.” Det demografiska argumentet för invandring är således definitivt likviderat.
Som grupp arbetar de ”nya svenskarna” inte ens ihop till sin egen pension. Författaren analyserar föreställningen om att Sverige är en moralisk stormakt. Inget annat europeiskt land har ju tagit emot så många migranter som vi. Vi har tagit emot flest, men blivit sämst på att ge dem arbete, säger Sanandaji. Vi har störst sysselsättningsgap, det vill säga skillnaden mellan inrikes och utrikes födda i arbetslivet. Likadant är det med fattigdom. Utlänningarnas fattigdom är hög jämfört med svenskarnas. Och deras barn ser ut att stanna kvar i arbetslöshet och relativ fattigdom. Den moraliska stormakten havererade. Den misslyckades. Skattekraften i invandrartäta kommuner har rasat. Om Malmö vore ett eget land skulle det ha ett större strukturellt underskott än Grekland.
Ett märkligt fenomen är, uppmärksammar Sanandaji, de högst motstridiga värderingarna hos många svenskar kring invandring: Det råder utåt extremt hög tolerans för invandring, men samtidigt undviker svenskarna dem på alla sätt de kan. Det är ingen slump att bara några enstaka riksdagsmän eller mediepersoner bor i något utanförskapsområde.
Massutmaning tar upp problemet med bilbränder, kravaller och radikal islamism, och försöker förklara det, liksom det stora problemet med kriminalitet i de så kallade utanförskapsområdena. Författaren menar att det stora och växande antalet utanförskapsområden i Sverige är ett samhällsproblem av historiska proportioner utan någon lösning i sikte. Han skakar på huvudet åt argumenten att dessa områden saknar fritidsgårdar och dylikt.
Sverigedemokraterna efterlyste för ett tag sedan förgäves i riksdagen att BRÅ skulle göra en förnyad kartläggning av kopplingen mellan etnicitet och brott. Det behövs inte, sade 7-klövern med stöd av kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki. Sanandaji har ändå lyckats att med den statistik som är tillgänglig få ihop en bra bild av hur det ligger till med invandring och kriminalitet, dock inte på etnicitetsnivå. Flera kapitel behandlar lag och ordning, no-go-zoner, organiserad brottslighet och gängkriminalitet.
Sanandaji ger både högern och vänstern en rejäl känga för att integrationen misslyckats. Vänstern för att de skyller på ”svenskars rasism”, Alliansen för att de tror att löner och skatter är problemet. Författaren menar i stället att det är invandrarnas låga kompetens som omöjliggör integration. Han granskar även några konkreta exempel på misslyckade projekt av alliansregeringen, som etableringslotsar och Jobbgaraget. Pengar som bokstavligen slängdes i sjön utan något resultat. Regeringen Löfvens förslag om moderna beredskapsjobb får också tummen ner, det finns helt enkelt inte behov av arbetskraft som ska ”skanna in dokument, märka ut vandringsleder och enklare jobb som kopiering”.
Boken avslutas med att författaren presenterar 25 förslag på åtgärder. Det är inte omöjligt att tänka sig att några av dem kommer att bli en verklighet en dag, men knappast genom vår nuvarande regering. En del av förslagen låter som vanligt politikertrams, typ att skapa pedagogiska förskolor, öka infrastrukturinvesteringarna för att skapa fler jobb, återupprätta lag och ordning och att rusta upp i miljonprogrammen då många av dessa hus nu har blivit så slitna. Det sista görs faktiskt redan. Några av de kraftfullare förslagen gäller att göra SFI (svenskundervisning) obligatorisk och kopplad till bidrag. Det är trots allt bara var tredje invandrare som slutför SFI under en sjuårsperiod. Man kan undra varför intresset är så lågt. Vidare föreslås att den lågkvalificerade invandringen avbryts. Till sist menar Sanandaji att återvandring bör stimuleras ekonomiskt. Det blir billigare så.
Massutmaning kommer tveklöst att bli en ”bibel” i ämnet. Den toppar redan bokmarknadens topplistor och det välförtjänt.
Boken är lättläst och fint disponerat. Tveklöst den bästa bok som någonsin skrivits på svenska i ämnet som helt klart är vår ödesfråga.