Den 5 januari 2009 var jag i direktsändning i Studio Ett i Sveriges radio i en diskussion med den tillträdande generaldirektören för den då precis nyinrättade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Generaldirektören Helena Lindberg och jag hade motsatta åsikter om vad Sveriges krisberedskap kommer att kunna uträtta vid en framtida kris.
Mitt recept är en nationell ledningscentral som har ett operativt ansvar med befogenhet att sätta in omedelbara resurser vid nationella kriser för att få fram alla resurser som behövs såväl inom landet som utanför. Italien och Israel har en sådan modell. De nationerna kan det här.
Det är tre områden den operativa ledningen måste behärska: transportsystemen, kommunikationsverksamhet och räddningsinsatser. Sjukvården som drivs av landstingen har i dag en tillräckligt god beredskap för att klara kriser. Jag talar här om kriser och inte allmänsjukvården. Samhällsgemenskapen är också god vid kriser.
Delat ansvar är inget ansvar
Generaldirektören menade i sändningen att MSB skulle klara framtidens kriser genom den metod man istället hade valt. MSB:s uppgift var att före, under och efter en kris samordna olika aktörer. Den organisationsmodellen kallas för ansvarsfördelning. Var och en ansvarar för sitt och MSB pratar med alla. Delat ansvar är inget ansvar, enligt min åsikt, men självklart ska olika enheter ha rätt att fatta beslut utifrån vad de ser när de väl är på plats. Ju högre kompetens, desto bättre beslut.
Jag fick rätt och generaldirektören fel vid Storbranden i Västmanland. Jag är inte ett dugg förvånad. Som vanligt hände först ingenting och när staten väl kom igång klappade allt ihop direkt.
Att brandmännen i Västmanland gjorde ett utmärkt jobb när cheferna pratat klart är bra. Lite stolta över vårt land kan vi alla känna oss, men MSB är en katastrof.
Medborgarna får betala
Efter usla insatser brukar staten fördubbla sina anslag till den som har misslyckats. Kritiker hålls tillbaka. Jag har redan börjat märka hur de inkompetenta bildar starka nätverk för att slippa ifrågasättanden. MSB kan räkna med mycket extra pengar framöver. Riksdagen brukar hälla pengar över de försumliga istället för att skaffa sig en modell som fungerar. Medborgarna betalar.
Vi har ingenting lärt efter Estonia 1994 eller Tsunamin 2004 och kommer inte heller att göra det efter Storbranden 2014. Det handlar inte bara om dumhet utan också om ideologi.
Prenumerera på Nya Tider om du vill läsa hela artikeln.